När jag var i tonåren gjorde Ragnar Strömbergs antologi med ung dansk poesi, Beväpnad med vingar (1987), ett stort intryck. Bland de starkast lysande namnen i grannlandets åttiotalsgeneration återfanns Pia Tafdrup och den Michael Strunge som hade gått bort några år före publiceringen. Boken rymde dessutom rader av Søren Ulrik Thomsen (född 1956) som ännu inte har klingat av i mitt medvetande. Det blir tydligt när jag möter dem på nytt i Samlede Thomsen (Gyldendal). Den över tusen sidor tjocka volymen innehåller jämte hans diktsamlingar även den essäistik som hela tiden har löpt som e...