När jag var i tonåren gjorde Ragnar Strömbergs antologi med ung dansk poesi, Beväpnad med vingar (1987), ett stort intryck. Bland de starkast lysande namnen i grannlandets åttiotalsgeneration återfanns Pia Tafdrup och den Michael Strunge som hade gått bort några år före publiceringen. Boken rymde dessutom rader av Søren Ulrik Thomsen (född 1956) som ännu inte har klingat av i mitt medvetande. Det blir tydligt när jag möter dem på nytt i Samlede Thomsen (Gyldendal). Den över tusen sidor tjocka volymen innehåller jämte hans diktsamlingar även den essäistik som hela tiden har löpt som en parallell ådra i författarskapet, samt spridda tidskriftsbidrag och tal från Danska Akademien, där Thomsen sedan många år är ledamot. Återigen påminns jag om vilken förstklassig lyriker han är, vilket inte minst kommer till uttryck i samlingarna Hemfallen och Skakad spegel, som tidigare har tolkats till svenska av Lars-Håkan Svensson respektive Jonas Rasmussen.

Den nyutkomna tegelstenen rymmer också den oförglömliga långdikten Det værste og det bedste från 2002, som inspirerad av Charles Bukowskis dikt ”The worst and the best” åkallar tillvarons mest tilldragande och motbjudande aspekter genom vardagslivets detaljer. Från ”at barbere sig i koldt vand er det værste” till ”det bedste er netop når flyet letter / og hele kroppen med voldsom kraft / presses tilbage i sædet”. Insikten om att ”alting stadig kan ske” hamnar passande nog i såväl det bästas som det värstas kategori. Kort sagt: det räcker inte att säga att jag har läst Samlede Thomsen den här vintern; jag har värmt händerna vid den.

De försvunna har länge spelat en framträdande roll i detta författarskap. Över sidorna rör sig skuggorna av människor som har gett sig av, till andra sidan eller till någon annanstans i livet. En återkommande bild är den av Thomsen som cyklar på stadens gator och tittar upp mot lägenheter, där personer som han känt en gång har rört sig. Nu bebos rummen av främlingar. Författaren är emellertid också uppmärksam på spåren efter de okända liven. Så var fallet i En hårnål klemt inde bag panelet – noter fra eftertiden (2016), vars självbiografiska prosastycken inleds med att berättaren sitter och lyssnar på radio i sitt kök och tänker på den kvinna som tidigare bott i lägenheten – det enda hon har lämnat efter sig är just en hårnål instucken bakom panelen. Föga överraskande är det egna åldrandet ett viktigt drag i Thomsens senare böcker, men också den skarpa blicken för kontinuiteten i existensen, stadsrummet och samhällslivet. Här odlas en hälsosam skepsis mot såväl nostalgiker som utopister: ”Misstro alla som längtar efter den gamla världen, och frukta dem som vill bygga en ny.”

Författaren är emellertid också uppmärksam på spåren efter de okända liven.

I sin nya bok Store Kongensgade 23 (Gyldendal) fortsätter Thomsen att i korta prosaanteckningar undersöka det osäkra existentiella territorium där tid och rum möts. Konkreta platsangivelser har ofta förekommit i hans författarskap, och titeln syftar denna gång på adressen dit familjen under hans uppväxt flyttade från Stevns efter att fadern hade fått arbete på en bank i Köpenhamn. Lägenheten på fjärde våningen, där den blivande författaren visserligen bara bodde ett år innan han som sjuttonåring flyttade hemifrån, sägs vara förknippad med en intensiv, berusande förväntan om en kommande tid; en plats varifrån ”framtiden alltid kommer att utstråla, även om den tillhör det förflutna”. Känsligt följer Thomsen minnestrådarna som genomlöper den danska huvudstadens skrymslen och vrår, och det förvånar mig inte att en av de utländska författare som han refererar till är Nobelpristagaren Patrick Modia­no, som ständigt har återvänt till det förflutnas labyrinter i sitt Paris.

På ett ställe i Skakad spegel (2011) konstaterade diktjaget att Store Kongensgade såg ut precis ”som den gjorde för mer än trettio år sedan / då jag i min nya blå skinnjacka / släntrade fram och liksom händelsevis / speglade mig när jag passerade / Cosmopolitan Kiosk och Dagbladet Information / eller satt i mitt rum ut mot gården / och läste Manjana och omodern poesi / om det gröna mörkret och det vita hospitalet / där min mamma var inlåst / medan världen växte åt alla håll”.

Ett decennium senare talar berättaren i den nya boken om lägenhetsadressen som ”punkten där passarens spets kan placeras”, en plats som allt tidigare drömlikt pekat mot, och allt senare syftar tillbaka till. Redan på de första raderna får vi veta att de kommande sidorna har sin upprinnelse i en förlust: ”14. marts kort efter midnat døde min mor. Det er blevet tid at besøge Store Kongensgade 23 igen.” Jagets tonårstid sammanföll med moderns psykiska sjukdomstid – då hon i långa perioder var inlagd och fick elchocksbehandlingar samt ”monstruösa” mängder antipsykotiska mediciner. Efter sju år tillfrisknade hon dock och gick tillbaka sitt arbete som sekreterare.

Ömsint och respektfullt lyfter Thomsen fram också hennes glädje inför tillvaron, och berättar att han under arbetet haft tankar på att förse boken med svartvita foton, inspirerad av Orhan Pamuks Istanbul och W G Sebalds Austerlitz – men att han övergivit planerna eftersom ett par av dessa bilder hade riskerat att reducera modern till ett alltför entydigt offer för depressionen och psykiatrin. Kvar blir bara den svartvita bilden av huset som utgör bokens omslag. En klok reduktion – författarens suggestionskraft och kapacitet att återskapa stämningar och miljöer lämnar nog så många bilder på läsarens näthinna.

Så blir Store Kongensgade 23 en utgångspunkt både för jagets tidiga upptäckter av Köpenhamn, litteraturen och kärleken – och för familjelivets tragedier. Friheten och sammanbrottet är skrivna på samma adress. Det säger också något om Thomsens författarskap i stort, som simultant håller uppsikt över det lyckliga och det svåra i livet, och där förhoppning och förstämning lever sida vid sida. Även under de värsta dagarna säger han sig själv ha ”varit alltför nyfiken på morgondagen för att ha självmordstankar”. Boken är tillägnad ungdomskärleken Jane och i den avslutande, vackra scenen har de träffats en sommarkväll många år senare för att äta middag på en krog som av en händelse vetter just mot huset som allting har kretsat runt.

Jag kommer att tänka på en passage i den förra boken, En hårnål klemt inde bag panelet. Där minns författaren hur han som ung tog nattåget söderut. Han brukade alltid hålla sig vaken tills han hade passerat Hamburg eftersom han tyckte att resan först då hade börjat på allvar. En sådan natt stod han i gången och skärmade av ansiktet med händerna för att bättre kunna urskilja den nordtyska stadens ljus och hamnens lyftkranar. Bakom sig hörde han konduktören närma sig i gången – just när mannen gick förbi sträckte han upp handen mot strömbrytaren för att släcka lamporna i taket så att resenären lättare skulle kunna se ut. Därefter skyndade den vänliga konduktören vidare innan resenären hann tacka honom. En liknande tacksamhet känner jag själv under läsningen av denna bok. För att Søren Ulrik Thomsen frikostigt har delat med sig av liv, minnen, gator – så att vi bättre ska få syn på mörkret och ljusen därute.