place de la république, platsen i centrala Paris som trots parisarnas protester anlades 1862 av baron Haussmann under Napoleon III, har nu fått ett spektakulärt lyft. Där tidigare sex trafikleder sammanstrålade invigdes sommaren 2013 med pompa och ståt en stor öppen yta med nyplanterade träd, röda parkmöbler, lekplats och ultramodernt kafé. Bronsstatyn av Marianne, som under nästan två års tid stått inpackad bakom plank mitt på platsen, ser åter dagens ljus och kan glädjas åt mindre trafik och minskad miljöförstörelse. Monumentet invigdes 1880 under tredje republiken. Men det var 1830, under julirevolutionen, som den blivande nationalsymbolen Marianne tog form och gestalt på en tavla målad av konstnären Eugène Delacroix (1798–1863).

Motivet på tavlan La liberté guidant le peuple, eller på svenska Friheten leder folket, kunde studeras på den gamla hundrafrancssedeln, med Delacroix själv avbildad i förgrunden. Delacroix inspirerades av dramatiken och det politiska tumultet under julirevolutionen, som fick parisarna att åter ta till vapen. I protest mot regimen, den impopulära restaurationen, krävde folket att kung Karl X abdikerade. Som författaren Jan Myrdal skriver i sin introduktion till 5 år av frihet. 1830-1835 (1991):

”Ty i juli 1830 stod friheten på barrikaderna i Frankrike. Då segrade idealen, ungdomens, studenternas, konstnärernas och de oppositionellas demokrati slog sönder den gamla makten. Men sedan tillsatte bankirerna den nye kungen och slagordet blev: Beriken Eder!”

Delacroix’ tavla som köpts in av staten hängdes undan. Dess revolutionära budskap passade inte under borgarkungen Ludvig Filips tid på tronen. Men tavlan togs fram igen när Louis Napoleon Bonaparte, Napoleon I:s brorson, år 1848 blev andra republikens president. När Louis Napoleons mandatperiod led mot sitt slut, gjorde han i december 1851 en statskupp och valdes ett år senare till kejsare Napoleon III. Under andra kejsardömet, Napoleon III:s tid vid makten, betraktades tavlan med den segrande Marianne, republikens symbol, som opassande och regimkritisk. Men konstverket fick ha kvar sin plats på Louvren.

efter alla dessa år i det parisiska museets samlingar aktualiserades tavlans vidare öde åter. Friheten leder folket lånades i december 2012, tillsammans med ett par hundra andra berömda konstverk, ut till den nyöppnade filialen i den nordfranska staden Lens, i hjärtat av landets nedlagda kolindustri. Friheten leder folket var under hela förra året kronan på verket i det nya museets utställningsgalleri La Galerie du Temps. Ett tag såg det till och med ut som konstverket skulle bli kvar i museets permanenta samling, trots sin historiska koppling till Paris och julirevolutionen 1830.

Friheten leder folket, eller som målningen ofta populärt benämns ”Friheten på barrikaderna”, är med sin allegoriska gestaltning av Frankrike, tillsammans med 1789 års revolutionsparoll ”frihet, jämlikhet, broderskap”, den franska republikens emblem. Det var vid bildandet av andra republiken 1848 som Marianne utsågs till Frankrikes nationalsymbol. Två personifieringar av Marianne godkändes. Den ena en fredlig, som svarade mot antikens klassiska ideal, den andra stridbar och revolutionär. På Delacroix tavla gestaltas en stridande, barbröstad Marianne med Trikoloren vajande och med revoltens offer vid sina fötter. Bredvid henne står en pojke med höjd pistol; kanske förebilden till Victor Hugos Gavroche i Samhällets olycksbarn (1862). Tavlan kan tyckas ha fått en passande placering i det gamla gruvsamhället där den under 2013 beundrats av hundratusentals besökare. Men nu är den efter gästspelet i gruvdistriktet tillbaka på Louvren i Paris.

Statyn på marmorpiedestal på Place de la République, skapad av bröderna Léopold och François-Charles Morice gestaltar även den en revolutionär Marianne med frygisk mössa och armen lyft, men med täckt barm. Byster av den klassiska varianten med eller utan frygisk mössa finns på många franska rådhus. Från början var Marianne en anonym kvinnogestalt, men från 1969 fick hon Brigitte Bardots anletsdrag, 1978 personifierades hon av Mireille Mathieu och 1985 av Catherine Deneuve.

hur kom det sig att en konstnär ur den romantiska, neoklassiska skolan som illustrerade Shakespeare, producerade litografier till Goethes Faust och Walter Scotts romaner blev radikal, tog parti på ett så spektakulärt sätt och till och med gav sig in i censurdebatten? Förklaringen finns i censurlagen från 1820.

Delacroix medverkade i början av 1820-talet i tidningen Le Miroir med några träffsäkra litografier. Tidningen gavs ut från februari 1821 till juni 1823 med satiriska texter och illustrationer mot censuren. Den 11 februari 1822 trycks litografin Censuren flyttar, illustrerad med etablissemanget på en kärra, dragen av en spattig fåle. Längst bak på ekipaget sitter greven av Artois, blivande Karl X, avbildad med en sockertopp på huvudet. Så här lyder början av texten i översättning:

”Klockan var nästan nio på kvällen och som de lydiga offer vi är var vi på väg för att lägga våra harmlösa retsamheter under censurens glasögon när vi i kröken vid Quai Voltaire, som låg inhöljd i tät dimma, mötte en liten kärra som drogs av en springare med långa öron…”

Bilden med text finns i Jan Myrdals 5 år av frihet. Där hittar man också ett något senare inlägg i censurdebatten, Kräftorna i Longchamps, som går kräftgång med kommandot ”Bakåt marsch!”. Censurens saxar klipper i luften på båda litografierna.

Man kan förvånas över att Delacroix utan konsekvenser kunde undgå censuren, innan den för en femårsperiod avskaffades 1830. Han tycks ha kunnat agera tack vare inflytelserika beskyddare, visserligen ofta anonymt, men relativt ostört. Han växte upp i en välbärgad ämbetsmannafamilj. Politikern och diplomaten Talleyrand var nära vän till familjen – han påstås till och med vara Delacroix’ biologiska far – och stöttade konstnären under de politiska omvälvningarna. Delacroix hade också senare en annan mäktig beskyddare, hertig Auguste de Morny, Napoleon III:s halvbror. Under hela sitt liv var han en aktiv och uppskattad konstnär och utförde många beställningsarbeten, muralmålningar i kyrkor och offentliga byggnader.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Mellan 1844 och 1858 hade Delacroix’ ateljé på 58, rue Notre-Dame-de-Lorette i det så kallade Bredakvarteret i nionde arrondissementet i Paris. Kvarteret var under mitten på 1800-talet centrum för författare och konstnärer, men också för kvinnor ur det ”lätta gardet” som hyrde möblerade rum i området. Han målade porträtt av bland andra Frédéric Chopin och George Sand, som han också brevväxlade med. En viss idé om hans passionerade personlighet kan kanske detta utdrag ur ett brev till George Sand ge:

”Det här kvarteret är som gjort för att förvrida huvudet på en eldsjäl som jag. Den första attacken mot min kyskhet och som bländade mig var en magnifik lorette i svart siden och sammet, som steg ur en vagn, en självklar gudinna som blottade benet ända upp till naveln. Jag förbigår med tystnad andra möten som kanske kan få mig att vackla på dygdens stig.”

Eugène Delacroix dog 1863 och begravdes på Père-Lachaisekyrkogården, där hans sarkofag tillhör sevärdheterna. Han skall ha efterlämnat över 9 000 konstverk, däribland 853 målningar, över 6 000 teckningar och ett hundratal litografier. Mycket av kvarlåtenskapen finns på Delacroixmuseet på rue Fürstenberg i Paris.