Så resonerar Jacques Attali i sin nya pamflett Urgences françaises. Han lovprisar i översvallande ordalag Frankrikes förtjänster, men konstaterar också att den gamla stormakten måste förnya sig på avgörande områden. Annars hotar ett tillstånd av permanent kris, minskat förtroende för demokratins institutioner och i värsta fall revolution!

Den snart 70-årige Attali är själv en institution i det franska medielandskapet. Han är ekonomie doktor och har examina från Polytechnique, Sciences-Po och ENA. Dessutom har denne allvetare skrivit (eller åtminstone undertecknat) över 50 barnböcker, teaterpjäser, romaner, biografier och lärda utläggningar. Jacques Attali docerar med självklar briljans vare sig det gäller geometri eller science fiction, Christofer Columbus eller kärlekens historia. Den sparsamma fritiden ägnas åt kändisumgänge och avancerade hobbyer. Inför Israels president Shimon Peres och en rad andra honoratiores dirigerade Attali nyligen Jerusalems symfoniorkester. Man framförde Maurice Ravels pianokonsert i G-dur.

Lite tillspetsat kan man säga att Jacques Attali också har satt spår i den svenska bekännelselitteraturen. I sin kärleksförklaring till François Mitterrand, Älskar ni inte livet?, tecknar Chris Forsne ett nidporträtt av Attali, som under åren 1981–91 fungerade som Mitterrands ”sherpa”, hans personlige rådgivare. Vitriolen dryper när Forsne recenserar Jacques Attalis attityd, bordsskick och engelskkunskaper, och hon ifrågasätter om han var till någon egentlig nytta för presidenten.

I Anne Wibbles memoarer, Två cigg och en kopp kaffe, dyker Attali också upp. På midsommarafton 1993 är Wibble inte bara svensk finansminister utan även ordförande i EBRD, Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling. Hon tvingas tämligen abrupt lämna sillen och nubben i Roslagen efter ett telefonsamtal från Jacques Attali, som med omedelbar verkan säger upp sig som bankchef. Hans uppdrag har varit att låna ut pengar till Östeuropa, men enligt Financial Times har en annan utgiftspost prioriterats, nämligen den nya marmorinredningen på huvudkontoret i London. En intern revisionskommitté tillsätts, och till slut orkar bankdirektören inte längre stå emot trycket. Anne Wibble tillbringar motvilligt midsommarhelgen med att städa upp efter ”Monsieur Attali”, en trots sina brister ”mycket intellektuell och intressant person”.

När vi skriver 2013 har Jacques Attali efter diverse motgångar och en tid ute i kylan hittat tillbaka till maktens finrum. Åren 2007–2008 ledde han, på uppdrag av Nicolas Sarkozy, ”kommissionen för frigörelse av fransk tillväxt”, som i en uppmärksammad rapport presenterade 316 förslag till stora och små reformer. Sarkozy genomförde tyvärr bara en tredjedel. Därför återkommer många av reformförslagen i Urgences françaises.

Enligt den bärande tesen i Attalis bok stagnerar Frankrike, trots sin världsberömda kultur, sitt fördelaktiga geografiska läge och sin växande, välutbildade befolkning. Masken i det franska äpplet är ”les rentes”. Detta begrepp syftar på hävdvunna privilegier av allehanda slag, till exempel fastighetsinnehav, poster inom den offentliga byråkratin eller alltför generösa pensioner. Fransmännen har beklagligt nog förlitat sig på sina rentes i stället för att utnyttja sin potential som sjöfarare på Atlanten och i Medelhavet, menar författaren.

Karakteristiskt för framgångsrika länder är ett välutvecklat hamnsystem och en huvudstad vid kusten. Sjömän är öppna mot omvärlden. De följer med sin tid och reformerar gradvis sina samhällen. Bofasta bönder sitter däremot misstänksamt och trycker på sina tillgångar. I deras samhällen jäser missnöjet, och intressekonflikter eskalerar. Våldsamma revolutioner följs av kontrarevolutioner. Frankrike har gång på gång tagit två steg framåt och ett tillbaka. Ungefär så lyder Jacques Attalis historiska analys, som tar läsaren från ödesåret 1789 via 1848 fram till krigsslutet 1945. Efter kriget har två oblodiga ”revolutioner” ägt rum: de Gaulles maktövertagande i samband med inrättandet av Femte republiken 1958, samt Mitterrands omfattande nationaliseringar under åren 1981–83. Sedan dess har inte mycket hänt. Men nu krävs det att François Hollande samlar fransmännen kring ett nytt samhällsprojekt, hävdar Attali.

Han vill se ett dynamiskt och förändringsvilligt Frankrike, rustat för världsmarknadens konkurrens. Som läget nu är förlamas landet av monopoltänkande, korporativism och bidragskultur. Framtiden står på spel, och presidenten måste revolutionera hela statsapparaten.

Vad är det då som konkret bör göras, och vilket katastrofscenario lurar annars vid horisonten?

Nåväl, Jacques Attalis varningar i Urgences françaises är inte så originella. Röda siffror dyker upp överallt i de franska räkenskaperna, och risken är att ekonomin kraschar på grekiskt eller spanskt maner, varefter väljarna börjar lyssna på extremhögerns Marine Le Pen eller extremvänsterns Jean-Luc Mélenchon. Dessa protektionisters löften om utträde ur eurozonen och devalvering leder käpprätt mot en avgrund kantad av massdemonstrationer och repression, anser Attali. Även den gamle socialistens egen retorik spelar på fransk chauvinism och förföljelsemani, men hans reformprogram är en nyliberal eurokrats önskedröm.

Jacques Attali vill effektivisera den franska byråkratin och minska den offentliga sektorns utgifter. I sin bok räknar han upp en rad andra länder som i kristider har lyckats med just detta, däribland Sverige. Regeringen Bildt 1991–94 lovordas å det varmaste. Attali önskar sig färre politiker och administrativa enheter. Pensionärer tolereras, men de får finna sig i en viss osäkerhet. Frankrike har inte längre råd med ett förmånsbaserat pensionssystem, utan måste successivt gå över till en avgiftsbaserad modell. Arbetslösa skall skolas om till ingenjörer och entreprenörer, samt ta sitt sociala ansvar inom det Attali kallar ”den positiva ekonomin”. Deras innovationer förväntas bidra till en hållbar utveckling och gagna kommande generationer.

För att stärka den privata sektorns konkurrenskraft förespråkar Jacques Attali sänkningar av arbetsgivaravgifterna (och höjningar av momsen). Med ett gynnsammare företagsklimat blir det också lättare att hålla kvar unga, ambitiösa fransmän i landet. Utländska talanger kommer även i fortsättningen att vallfärda till de franska universiteten, tror Attali. Det må så vara att undervisningen inte ges på engelska, som på resten av planeten, men det franska språket har framtiden för sig. Idag talas det av 220 miljoner människor, om 40 år av närmare en miljard, varav 85 procent i Afrika.

Urgences françaises är i första hand en fransos försök att skaka liv i sina förslappade landsmän, men som glödande EU-federalist kan Jacques Attali inte låta bli att också delge läsaren sina tankar om det europeiska samarbetet. Som så många i Paris är han fixerad vid hatkärleksobjektet Tyskland, och resonemangen klingar välbekant. Visserligen har tyskarna bara en arbetslöshet på 5,5 procent (att jämföra med Frankrikes 11), men det beror på att de stackarna slavar för fyra euro i timmen! Dessutom håller det tyska folket på att dö ut – redan år 2060 kommer de fertila fransmännen att vara fler till antalet. Men fram till dess är det av yttersta vikt att hålla sig väl med den rika grannen öster om Rhen.

Om Attali fick råda skulle de fransk-tyska vänskapsbanden utvecklas inom en europeisk bankunion. Tillsammans skulle man trycka euroobligationer och på så vis avhjälpa skuldkrisen i Sydeuropa. Hittills har sådana franska inviter bemötts kallsinnigt av Angela Merkel, och François Hollande tycks inte vara kapabel att vinna hennes gunst. Kanske är det inte Jacques Attalis råd han behöver, utan Cyrano de Bergeracs?