Vad tänkandet består i brukar bli föremål för återkommande analyser. Detta tänkande om tänkandet utövas idag inte sällan av neurovetenskapliga specialister på hjärnan, som kan beskriva hur minnen och känslor interagerar med vår förståelse av omvärlden. Men det finns också en mer humanvetenskaplig förståelse av tänkandet, som fokuserar tänkandet som en aktivitet, som något människor gör i dialog med samtida och äldre tiders lärde.

Det senaste svenska bidraget till en sådan humanvetenskaplig tankeanalys är det omfångsrika arbetet Tankemaskinen. Polhems huvudvärk och andra studier i tänkandets historia, författad av idéhistorikern David Dunér. Här ligger tonvikten på ett antal svenska vetenskapsmän under upplysningsepoken, den tid som i den politiska historien också går under namnet frihetstiden.

Ett genomgående tema hos Dunér är hur tänkandet utvecklas interaktivt och med hjälp av metaforik. Vetenskapen utvecklas inte genom plötsliga aha-upplevelser, utan genom ”ett sakta, grumligt uppvaknande”. Man tar hjälp av bildspråk för att det ogripbara ska bli konkret och fattbart. Bildspråket är i sin tur hämtat från ett kulturellt sammanhang, inte sällan ett religiöst sådant.

Så kunde till exempel Falu koppargruva, en av den svenska stormaktstidens viktigaste källor till exportinkomster, beskrivas i termer av såväl helvete som underverk. Helvetet blev en bild för det livsfarliga arbetet i underjorden, men också för den giftiga rök som kom från rostningen av kopparmalmen och som färgade Faluns trähus svarta och förgiftade invånarnas lungor. Talet om underverk handlar istället om värdet av det som utvanns ur underjorden och om tekniken för att få upp den kopparhaltiga malmen.

Men vetenskapsmännen utvecklar också egna bilder för att ge liv åt sina tankar. Till de mer påtagliga exemplen på sådana bilder hör uppfinnaren Christopher Polhems mekaniska laboratorium, med modeller i trä av de grundläggande mekaniska krafterna. Modellerna, som åskådliggör till exempel hur en pendelrörelse överförs till en roterande rörelse via kugghjul, fungerade som ett mekaniskt alfabet, med vars hjälp man skulle kunna bygga vilken maskin som helst, liksom man från ett vanligt alfabet kan forma vilka ord och meningar som helst.

Samtidigt blir Polhems modeller också uttryck för ett visst sätt att läsa av verkligheten, som vinner insteg under 1700-talet. Man söker en klar struktur, en renodling, även där naturen mest verkar vara ogenomskinlig oordning. Man utvecklar anatomiska modeller, som visar den mänskliga kroppen med dess skelett och organ i en tydlighet som strider mot ”den kaotiska sörjan av vätskor, slem, fläsk och svål”, som Dunér målande uttrycker det. Det handlar här inte bara om en strävan efter pedagogisk klarhet utan också om en estetisk idealisering. Upplysningens tänkare uppvisar ofta en otålighet med den faktiska naturens ”kaotiska sörja” som de menar döljer en underliggande klar och lagbunden struktur.

Denna estetiska dimension av det vetenskapliga tänkandet kan vara fruktbar att utveckla när det gäller tiden efter de århundraden som Dunér redogör för. Den matematisk-geometriska estetiken är reduktionistisk. Med så få antaganden som möjligt ska man förklara så mycket som möjligt. Onödiga tilläggsresonemang ska skalas bort. Det som inte är nödvändigt är onödigt och det som är onödigt är oskönt. Detta tänkande kommer längre fram att prägla hela samhällsbyggen. 1900-talets sociala utopier är just ingenjörsdrömmar, där viljan att bygga ett samhälle på vetenskaplig grund går hand i hand med en reduktionistisk estetik. Man kan här tänka på funktionalismen, som skulle göra rent hus (bokstavligen talat) med dekor och ornamentering på byggnader, med hänvisning till att sådant dolde snarare än visade material och funktion och därmed var ”förljuget”.

Dunér beskriver en sorts metaforiskt växelspel, där vetenskapsmännen både påverkas av mekanistiska bilder och själva skapar sådana bilder. Man hämtar inspiration från geometrin och vill se världen som en ingenjörsprodukt – vilket kunde vara fullt förenligt med en tro på Gud som den store mekanikern. Så är maskinen och den mekaniska rationaliteten också närvarande som förebild och ideal när man försöker uppfinna ett ”rationellt” språk, som med ett fåtal bokstavskombinationer ska kunna ersätta de olika naturliga språkens mångtydighet och mångordighet. Ett språk skulle kunna byggas som man byggde en maskin. Men man undrar om de tänkte på sådant som uttal och satsmelodi. I Polhems försök till universellt språk skulle Bibelns inledning – ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet” – reduceras till ”Spavilafk ikav Sve”.

Att det mekanistiska tänkandet också inkluderade den mänskliga kroppen kommer fram i ett fint citat från Carl von Linné som Dunér återger. Apropå att hans vän läkaren Abraham Bäck fått i uppdrag att vårda den utlevade kungen Fredrik I noterar Linné den utmaning som ligger i att ”lappa en så förfallen machina humana”. Men även här kan det vara värt att påminna om 1900-talets socialingenjörer och deras tal om ”människomaterialet” som skulle göras mer ändamålsenligt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Linné får hos Dunér också illustrera en annan viktig aspekt av tänkandets historia, nämligen dess metaforiska och faktiska förhållande till resande. Vi talar ju om att ”resa i tanken” och när vi föreställer oss förflutna tider och framtida möjligheter så ger vi konkretion åt vårt tänkande genom att placera oss själva där. Den inkännande historikern försöker föreställa sig hur det skulle ha varit att ikläda sig rollen av en medeltida munk eller en härförare från trettioåriga kriget. (Här hade Dunér kunnat referera till den brittiske historikern och filosofen Robin Collingwood, som betonade just vikten för historiker av inlevelse i det förflutna.) Linné gör på ålderns höst en sådan resa i tanken till sin barndoms bygd och antecknar: ”NOSTALGIA– Stenbrohult”. Men han gjorde ju som bekant också faktiska resor, och han skickade ut sina lärjungar för att för hans räkning kartlägga världens flora.

David Dunér har åstadkommit ett encyklopediskt lärt arbete om det vetenskapliga tänkandets historia, framför allt på svensk botten, men med viktiga internationella utblickar. Som idéhistoriskt intresserad läsare har man glädje av hans bok som just en encyklopedi. Snarare än att läsa den från pärm till pärm – boken är en rejäl tegelsten på mer än fem hundra sidor – så kan man återkomma till den för att läsa ett kapitel då och då och berika såväl sitt vetande som sitt tänkande. Kapitlen står utmärkt för sig själva.