Kampen för denna överlevnad pågår ständigt och utan pardon, helt enkelt därför att jordbruksproduktionen inte kan hålla jämna steg med tillväxten av antalet munnar att mätta. Eller rättare sagt: den jag egentligen tänker på är ju faktiskt Charles Darwin, som tyckte sig ana ett ljus någonstans i det malthusianska mörkret och som lyfte fram denna kamp för överlevnad som bränslet i den aldrig vilande urvalsprocess som driver fram arternas utveckling i och med att de bäst lämpade belönas med mer sex och en mer månghövdad avkomma, som sedan bär de lämpliga anlagen vidare i nästa generation. Och så vidare.

Litet grann på samma sätt måste vi kanske förhålla oss till skepsismen mot främlingar. De flesta av oss tenderar att betrakta den som en sorts intellektuell missbildning och något som snarare hämmar än främjar nytänkande i någon produktiv form. Men utfallet kan överraska. I Japan råkar en tämligen utbredd främlingsskepsis inom en etniskt homogen befolkning sammanfalla med dels en låg nativitet och en hastigt åldrande befolkning (år 2050 beräknas 39 procent av japanerna vara 65 år gamla eller äldre), dels en avancerad forskning och en offensiv företagsamhet inom just robotteknologi. Då är det inte så svårt att få ihop ekvationen. X = robotar, det vill säga: alla de mekaniska skötare som behövs för att ta hand om alla dessa åldringar som inte gillar invandrare och som inte har tillräckligt många barnbarn. Att det är i just Japan man idag har kommit längst inom detta område är alltså knappast av en slump.

Innovationsexperten Alec Ross, som var rådgivare åt Hillary Clinton under den tid då hon var amerikansk utrikesminister och som nu har skrivit boken The Industries of the Future, är för finkänslig för att tala om fördomar i det här sammanhanget. Istället lyfter han fram molntjänster. Att robotar är eller blir uppkopplade till molnet är, vill jag hävda, jämförbart med vad som hände med oss människor när vi började använda oss av talat språk: de kan tillsammans utveckla och lagra kunskaper som hela kollektivet har tillgång till. Inlärningen går därmed så mycket snabbare och blir så mycket mer omfattande. En nätverkande robot drar nu nytta av lärdomar gjorda av alla andra robotar av samma sort. Ingen robot behöver upprepa någon annans misstag.

Skulle allting därmed vara frid och fröjd? Nej, det är ju inte så, och till det som gör den här boken mer läsvärd än många andra i samma genre hör att den varken sällar sig till teknologiutvecklingens ystra hejarklack eller predikar domedag. Den nya teknologin löser vissa problem åt oss, men den skapar samtidigt nya, vilket ställer krav på flexibilitet och förändringsbenägenhet. Rimligen får vi acceptera förarlösa bilar även om ett mindre antal dödsolyckor inte går att undvika, och även om juridiken i dessa ärenden blir en smula snårig. Det borde inte vara helt omöjligt med tanke på att ungefär 1,3 miljoner människor idag omkommer i den förarförsedda trafiken varje år.

Och när maskiner ersätter människor

på arbetsmarknaden kommer förstås antalet arbetsolyckor att sjunka, men till priset av att antalet arbetstillfällen också sjunker. Ingen lunch är gratis. Dessutom måste vi ju se till att hålla konsumtionen igång trots sjunkande medianlöner och stillastående reallöner. Ross talar om omfördelning och sociala säkerhetsnät av nordeuropeisk modell på ett sätt som kunde föra tankarna till Michael Moore och dennes senaste film Where to Invade Next?. En människa är knepigare att uppgradera än ett stycke mjukvara, menar han.

På samma relativt grundliga sätt genomlyser Alec Ross ytterligare ett antal områden där ”cutting edge advances” kommer att revolutionera vår tillvaro: sjukvård på gennivå, digitala betalningsplattformar, digital terrorism, ”Big Data” (enorma informationsmängder som analyseras i realtid och används för att producera prognoser), samt (mer eller mindre) kreativ stadsplanering och regionalpolitik i syfte att skapa ett nytt Silicon Valley på diverse andra platser runtom i världen.

Just att kopiera Silicon Valley är dock inte något som Ross rekommenderar. Det är för sent. Det kaliforniska försprånget vad gäller IT är redan för stort. Vad man däremot kan göra är att positionera sig för att lyckas inom de framtidsindustrier som nu håller på att växa fram runtomkring den digitala infrastrukturen och som presenteras i boken. Då handlar det i första hand om öppenhet: att på alla tänkbara sätt göra sig attraktiv för att locka till sig begåvning och kapital. Författaren jämför Estland med Vitryssland och landar, föga överraskande, i en kraftfull preferens för de estniska lösningarna. De regeringar som krampaktigt klamrar sig fast vid kontrollspakarna är framtidens förlorare. Tänk Saudiarabien med låga oljepriser i några år till.

Slutligen riktar sig Alec Ross till de ängsliga föräldrar som hoppas kunna fostra just sina barn till morgondagens vinnare. Lär dem språk, lär dem att programmera! Här och på annat håll kapslar han in bokens intressanta iakttagelser i ett skyddande lager av plattityder.