Mästerligt maktspel

Istället är det den aldrig fullbordade alliansen mellan det allt starkare Tyska kejsarriket och den fortfarande dominerande världsmakten Storbritannien som stannar kvar i tankarna. Så mycket hade kunnat bli annorlunda. Så mycket hade kunnat bli bättre. Det vill säga: om Bismarcks realistiska och kompetenta sätt att leda tysk utrikespolitik hade fortsatt att dominera politiken i Berlin även efter rikskanslerns avgång 1890.
Den bild som Thies tecknar av riksgrundaren stämmer dåligt överens med vad de oinvigda skulle vänta sig. Otto von Bismarck älskade familjens gods och livet på landet. Studierna bedrevs med viss framgång, men utan att följa de traditionella ramarna för hur bildning borde insupas – undantaget var historia. Desto större var den unge mannens intresse för kvinnor, sprit och spel. Detta orsakade betydande bekymmer för familjen. Efter ett antal snabba karriärväxlingar, förvisso med hjälp av goda kontakter i den preussiska staten, inleddes dock en lysande karriär inom inrikes- och utrikespolitikens område.
Bismarck var konservativ och motarbetade både arbetarrörelsen och den katolska kyrkan. Hans kanske mest betydelsefulla inrikespolitiska insats var de ambitiösa satsningarna på socialförsäkringar, som till stor del genomfördes just för att motarbeta den växande arbetarrörelsens inflytande. ”Kulturstriden” med katolikerna framstår idag som ett mycket oklokt sätt att skapa motsättningar och förslösa politisk energi. I det protestantiskt dominerade kungariket Preussen var det inte fullt så ologiskt att detta blev ett av kanslerns projekt. Därtill kom kopplingen till den inomtyska konflikten med det katolska Österrike.
Bismarck är en aktiv deltagare i Preussens försök att hantera och för sina egna syften utnyttja revolutionen 1848 och den växande nationalismen. Vilhelm I vägrar vid ett tillfälle att bli ledare för ett enat Tyskland, eftersom han inte vill bli utsedd till posten av ett mer eller mindre demokratiskt alltyskt parlament. Österrike förblir den ledande makten i Tyskland fram till 1866.
Det är viktigt att komma ihåg att det Preussen som Bismarck verkar inom till en början är en religiöst, etniskt och språkligt splittrad stat. Tyska är inte ens förvaltningsspråk i alla provinser. Landet kontrollerar betydande polska områden i öster. Bismarck talar fem språk flytande och har dessutom goda kunskaper i ytterligare några. Hans familj har gamla band till kurfurstendömet Brandenburg, men har också tjänat andra herrar. En släkting var i början av 1800-talet under några år prefekt i det franska departementet Elbe.
Enligt författaren har citatet om blod och järn övertolkats – fullt så krasst såg inte Bismarck på politiken i Europa. Efter krigen mot Danmark 1864 – för att stärka Preussen och samtidigt inlemma landets tyskar i Tyska riket – och Österrike 1866 – för att avgöra kampen om makten i Tyskland – och Frankrike 1870 – en maktkamp som slutade med utropandet av det tyska kejsarriket i spegelsalen i Versailles – var det sans och balans som gällde. Bismarcks Tyskland försökte etablera goda relationer till grannländerna, inklusive de stater som hade besegrats i krig. Förutom övertagandet av Elsass-Lothringen ville inte Bismarck pressa Frankrike för hårt. Detsamma hade gällt freden i Prag med Österike 1866. Wien förblev en viktig allierad, men Tyskland var hädanefter Preussens revir.
Det är nu Storbritannien kommer in i handlingen på allvar. Kanslerns son Herbert, nära medarbetare och karriärdiplomat trots en lika originell utbildningsbakgrund som sin far, blir den viktigaste kontakten mellan länderna. Herbert har nära band till de ledande kretsarna i London och tillbringar mycket tid i landet. En av de närmaste vännerna är lord Rosebery – sedermera både utrikes- och premiärminister. Herbert löser ett antal koloniala konflikter och bygger upp ett grundmurat förtroende för sig själv och sin far. Om vi bortser från den underliga mellanställning den förbigångne tyske ambassadören i London hamnar i, bidrar dessa kontakter till att många andra möjliga konflikter undviks.
Otto von Bismarck och hans son föreslår under 1880-talet en formell tysk-brittisk allians. London avvisar inte idén, men föreslår att den skjuts på framtiden. 1899 återkommer Storbritannien med en motsvarande propå, men den avvisas då av Vilhelm II.
Tysklands roll som medlare i Afrika och på Balkan under 1880-talet är ytterligare ett uttryck för Bismarcks realistiskt konstruktiva syn på hur utrikespolitik borde bedrivas – gärna i samverkan med Storbritannien.
Efter rikskanslerns avgång 1890 tar Vilhelm II på allvar över ansvaret för politiken. Samtidigt lämnar också Herbert von Bismarck posten som statssekreterare på utrikesdepartementet. Senare försök att komma tillbaka till den tyska toppolitiken misslyckas, och Herbert förblir en åskådare till hur Tyskland glider ifrån Ryssland och missar chansen att utnyttja banden till Storbritannien. Hans far uttalar sig inte sällan mycket kritiskt om den förda politiken och har mycket dåliga relationer till den nye kejsaren. Kanslern dör 1898 och hans son och närmaste medarbetare följer honom redan 1904.
Den familj som finns kvar efter riksgrundarens bortgång tillhör en europeisk elit där statsgränserna inte har någon större betydelse. Många gifter sig med utlänningar och barnen talar inte sällan franska och engelska innan de lär sig tyska. Otto von Bismarcks hem Friedrichsruh förblir släktens centrum där minnet av rikskanslern vårdas. Firandet av minnesdagar kompliceras av den spända relationen till kejsaren. Även grupper, som till exempel anhängarna av det avsatta furstehuset i Hannover, bidrar tillsammans med katoliker och socialdemokrater till att rikskanslerns minne inte uppmärksammas på det sätt som borde ha varit naturligt med tanke på hans avgörande insatser för rikets utveckling.
Den stora frågan under 1900-talet är naturligtvis hur en av landets främsta familjer agerade under nazidiktaturen. Thies menar att de som, ofta utan att närmare ha granskat vad som verkligen hände, kritiserar familjen har fel. Bismarcksläkten kan i huvudsak vara stolt även över åren under Hitler. Många familjemedlemmar var mycket kritiska till regimen och tog betydande risker genom att uttrycka sina åsikter. Samtidigt var de delvis skyddade av sitt namn – inte ens Hitler, Goebbels eller Himmler såg det som någon god idé att avrätta någon av riksgrundarens släktingar.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Två av Otto von Bismarcks barnbarn – Otto och Gottfried – gick med i partiet och gjorde karriär inom utrikesdepartementet respektive den regionala administrationen i Pommern. Otto blev tidigt desillusionerad och etablerade kontakter med regimmotståndare i Rom där han var placerad. Gottfried var aktivt inblandad i kuppen mot Hitler den 20 juli 1944 och var nära att straffas för sin medverkan.
Die Bismarcks ger en fängslande bild av den internationella diplomatins värld och Tysklands enande. Många av familjemedlemmarna har en historia som hade räckt till åtskilliga kapitel oavsett kopplingen till rikskanslern. Åter andra har alltid levt i skuggan av den man som till slut gjorde även Tyskland till något som påminde om en nationalstat. En man som ofta beskrivs på ett betydligt mer negativt sätt än vad historien ger stöd för.
Författaren konstaterar på de sista sidorna att både rikskanslern och hans släkt har mycket att lära dagens tyska ledare om ansvar och makt. Tredje riket var förvisso en mardröm, men det faktumet att Tyskland har begått oerhörda brott är inget argument för att ställa sig vid sidan av historien. Allra minst idag när Tyskland har en dominerande ställning i Europa, en ställning som motsvarar den som Bismarcks rike en gång hade – med den viktiga skillnaden att landet idag omges av allierade och vänner. Berlin behövs i världspolitiken.
Fri skribent inriktad på internationell politik.