Han blev tidigt något av en besatthet för den franska säkerhetstjänsten, La Sûreté générale, som förföljde honom och försökte säkerställa vem denne mystiske främling egentligen var. När han inte var matros Ba kallade han sig Ly Thuy eller Nguyen Tat Thanh. Hans verkliga namn var Nguyen Ai Quoc. Men inte ens under det namnet är han väl särskilt känd idag, men väl som Ho Chi Minh.

Han är bara en av de gestalter som spelar en framträdande roll i Cambridgeprofessorn Tim Harpers mästerliga bok Underground Asia, som beskriver den begynnande anti-imperialismen i Syd- och Sydöstasien. Harper följer tätt i spåren ett vanligen underjordiskt nätverk av anti-imperialister i Indien, Kina, Malaysia och Indonesien och hur de försökte vinna frihet för sina länder och samtidigt undkomma engelska, franska och holländska agenter och andra myndigheter.

Men också hur de stred inbördes, bildade allianser som förvandlades till fiendskaper och sedan kanske tillbaka till samarbete igen. För de flesta av dem var det alltid ett riskabelt liv som präglades av fattigdom, sjukdom, ständig osäkerhet och livsfara. Imperierna använde sig vanligen av drakoniska sätt att skipa rättvisa, eller vad man nu ska kalla det; engelska, franska och holländska domare delade ut dödsstraff som vore det parkeringsböter. De som hade tur och undgick exekutionsplutonen hamnade istället i oftast brutala straffkolonier där många gick under av sjukdomar eller bara av hopplöshet och utmattning. Det brittiska imperiet inrättade en speciellt ökänd straffkoloni, Port Blair, på en av Andamaneröarna.

Imperierna använde sig vanligen av drakoniska sätt att skipa rättvisa; engelska, franska och holländska domare delade ut dödsstraff som vore det parkeringsböter.

Flera senare kända ledare i tredje världen förutom Ho Chi Minh förekommer i Harpers historia – Gandhi, Nehru, Sukarno, Mao Zedong, Deng Xiaoping och Zhou Enlai. I denna bok har de emellertid vanligen en underordnad roll eftersom Harper koncentrerar sin berättelse på årtiondena just innan dessa gestalter satte sin definitiva prägel på Asiens historia. (På tal om Zhou passar Harper på att vederlägga en populär missuppfattning om Kinas långa perspektiv på historien. När Zhou tillfrågades vad han ansåg om franska revolutionen svarade han att det var för tidigt att ha en bestämd uppfattning. Men i sitt svar syftade Zhou inte på 1789 utan på studentupploppen 1968.)

Redan under 1800-talet hade det förekommit protester mot de koloniala makthavarna i både Indien och Indonesien,­ men alla slogs de ned med hänsynslös brutalitet. När Harper inleder sin berättelse i början av 1900-talet stod imperier­na säkert – Frankrike i Indokina, Storbritannien i Indien och Holland i Indonesien. Också Kina ingår i bilden. Landet var ingen koloni men västmakterna hade tvingat kineserna till så många eftergifter att de inte utan gods skäl kände sig förödmjukade.

Att dessa mäktiga imperier bara några få årtionden senare alla skulle ha tvingats till mer eller mindre nesliga reträtter måste i början av förra seklet ha framstått som närmast otänkbart. Det är begynnelsen av den reträtten som nu har fått sin lika dramatiska som tragiska historia skriven i Underground Asia. Bokens styrkor och svagheter är så nära förknippade med varandra att de knappast går att skilja åt. Harpers sätt att skriva historia är på ett vis onödigt detaljerat. Han är noga med att ange var Nguyen Ai Quoc, M N Roy, en av de tidiga ledarna för den indiska frihetskampen, eller Tan Malaka, som hade motsvarande roll i kampen för malaysisk och indonesisk självständighet, befann sig en viss dag vid ett visst klockslag, deras adresser och exakta datum för möten och resor. Allt detta ger boken en detaljrikedom som gör att det kan vara svårt för den som inte redan är inläst på ämnet att följa händelseförloppen och de ofta komplicerade intrigerna.

Detta är förstås följden av ett idogt grävande i olika underrättelsetjänsters arkiv. Här ligger också bokens styrka. Harpers skildring får genom denna stundom förvirrande detaljrikedom en konkretion som man annars bara hittar i romaner. Och nog finns här material till inte bara en utan en hel drös äventyrsromaner i en exotisk miljö: hemliga agenter, revolutionärer – terrorister, anarkister, kommunister, idealister och opportunister – i Hongkong, Shanghai, Saigon och Batavia (det holländska namnet på vad som idag heter Jakarta). Det är som att stiga rätt in i en roman av Joseph Conrad.

Det vimlar av dramatiska människo­öden. M N Roys är ett av dem. Han var en tidig förespråkare för Indiens självständighet och var då förstås tvungen att leva ett kringflackande liv för att undgå att hamna i brittiskt fängelse eller i värsta fall i en brittisk galge. Roy blev tidigt en övertygad kommunist. Han var med om att grunda Mexikos kommunistparti men tog sig snart till Moskva och skickades ut på olika uppdrag i Fjärran Östern. Mos­kva – och Sovjetunionen – kom att spela en betydande roll för många av dessa revolutionärer. Somliga var tidigt övertygade ideologer, andra arbetade mera strategiskt enligt principen min fiendes fiende är min vän. Många var främst nationalister, ändå var Sovjetunionen åtminstone till en början en naturlig allierad.

Ledargarnityret i Moskva såg snart att det kunde tjäna deras sak att ge sitt stöd åt dessa tidiga revolutionärer även när deras marxist-leninistiska renlärighet lämnade en del i övrigt att önska. Moskva gav sitt stöd för att i görligaste mån motarbeta speciellt Frankrike och Storbritannien, och ganska snart också anti-kommunistiska rörelser i ett ofta kaotiskt Kina där allianser snabbt skiftade. Harper upptäcker märkliga sammanträffanden: Kinas framtida ledare Deng Xiaoping var klasskamrat med Chiang Ching-kuo, som skulle komma att bli president i Taiwan.

Harpers omfattande – 826 sidor – framställning uppehåller sig till allra största delen vid några av de första kapitlen i kampen mot imperierna. Denna brokiga samling av idealister, drömmare och fanatiker hade oddsen emot sig; länge avfärdades de som irritationsmoment. I samband med fredskongressen i Versailles 1919 befann sig Ngyuen Ai Quoc, som då var 29 år, i Paris. Han författade ett brev, betitlat ”Krav från det annamitiska folket”, med vad som kan tyckas ganska modesta krav: pressfrihet, rätt till utbildning och likhet inför lagen. Hans brev fick några till intet förpliktigande svar; brittiska UD svarade inte alls. Däremot fick han åter den franska säkerhetstjänstens ögon på sig och den skulle förfölja honom runt om i världen.

Kontrafaktisk historia är sällan konstruktiv men nog kan man fundera på vad som skulle ha hänt om den amerikanska presidenten Woodrow Wilson hade läst brevet och gjort allvar av USA:s åtminstone på papperet anti-imperialistiska grundinställning.

Nguyen Ai Quocs levde som de flesta andra länge ett liv i en exil som sträckte sig från New York till Vladivostok, allt noggrant kartlagt av Harper. Vietnams framtida ledare lyckades vanligen hålla sig ett par steg före diverse brittiska och franska agenter om än med knapp nöd. Men inte alltid. 1931 menade den franska regeringen att så länge Quoc var på fri fot utgjorde han ett hot mot alla europeiska besittningar i Asien. Frankrike lyckads övertyga britterna att utfärda en arresteringsorder och Quoc tillbringade 18 månader i ett fängelse i Hongkong. Quocs liv kröntes som bekant av framgång. För andra gick det sämre.

Om Harper alls har en favorit i sitt rika persongalleri skulle det i så fall vara Tan Malaka, som länge var ledare för den indonesiska frihetsrörelsen. Som så många andra var han kommunist och kandiderade, dock utan framgång, till en plats i det holländska parlamentet. Han arbetade länge som lärare i sitt hemland, men också han fängslades och flackade omkring. Han var av meningen att islam och kommunismen var förenliga, en antagligen nödvändig inställning för en indonesisk kommunist som ville vinna folkligt stöd.

Islam var förstås ett problem för marxist-­leninisterna. Ändå accepterades islam överraskande ofta trots att religionen gick på tvärs mot kommunismens dogmatiska ateism. Väl knappast för att man trodde på dess dogmer, men islam visade sig ofta vara ett användbart vapen mot de ogudaktiga inkräktarna från Europa. Som bekant: politics makes strange bedfellows. Till slut stötte Tan Malaka sig med alla sidor, alltså också med den framtida ledaren Sukarno som, menade Malaka, gick för långsamt fram. Han avrättades 1949 av indonesiska styrkor. ”Den indonesiska revolutionen, liksom alla andra revolutioner, var snabb med att äta sina egna”, skriver Harper.

Boken rymmer många tragedier men också här finns också ett och annat komiskt, eller åtminstone tragikomiskt, inslag. Inte minst då beskrivningen av den engels­ke tronföljarens, prinsen av Wales, besök 1922 i Östasien. I Indien ordnades till enorma kostnader magnifika festligheter för att hylla prinsen, allt detta i ett land där miljoner människor inte hade mat för dagen. Folkmassor, där många inte hade en aning om vem han var, kommenderades ut för att jubla när prinsens kortege drog förbi. Man ordnade storslagna jaktpartier. För att vara säker på att prinsen skulle kunna nedlägga imponerande byten tog man vilda djur från djurparker, drogade dem så att de blev enkla jakttroféer för prinsen. Efter ett tag insåg han vilken charad allt detta var och tillbringade istället så mycket tid som möjligt på golfbanor.

Underground Asia är en enormt utförlig beskrivning av de första kapitlen i anti-imperialismen historia. Hur den skulle komma att sluta antyds endast kortfattat på några få avslutande sidor. The winds of change som Harold Macmilllan talade om i ett berömt tal 1960 skulle inte bara fortsätta att blåsa utan tillta i styrka och sprida sig från Sydöstasien till Afrika i länder som Kenya och Algeriet.

Det finns gott om specialiserade studier om frihetskampen i flera av dessa länder men Harper ger oss den ofta kaotiska helhetsbilden så som den såg ut från marken. Självklart har han läst den omfattande sekundärlitteraturen, men i långa stycken har han hämtat sitt material från arkiv runt om i världen. Det ger läsaren känslan av ”att vara där”; en känsla som man vanligen hittar mera av i skönlitteraturen än i akademisk historieskrivning.