Än idag utgör de en integrerad del av vår schablonmässiga uppfattning av förfluten tid, då Sverige var kallt, fattigt och krigiskt och dödsstraffet en juridisk självklarhet.

Men hur mycket vet vi om bödlarna? De flesta svenskar som tror sig ha en relation till yrkesmannen associerar till Pär Lagerkvists roman Bödeln från 1933, där bödeln är en skrämmande representant för såväl dåtid som nutid. Men det är skönlitteratur. Hur var det i verkligheten?

Jag kan inte tänka mig en bättre väg till förståelse av inte bara bödeln utan hela den värld han rörde sig i än Annika Sandéns Bödlar. Liv, död och skam i svenskt 1600-tal. Sandéns analys fokuserar, som titeln anger, framförallt på 1600-talet, en för ändamålet välvald epok då Sverige fick en centraliserad statsmakt och då gränsdragningarna gentemot det socialt svåraccepterade blev tydligare än förut. Hon söker komma så nära bödlarna som möjligt: deras livsomständigheter, arbetsmiljö och vänkretsar. För att bödeln skall bli begriplig sätter hon även av stort textutrymme åt att skildra döds- och brottslighetskulturen som sådan – synen på döden och döendet, mord, självmord, begravningar, galgbackar etc.

Annika Sandéns viktigaste poäng är att bödeln förkroppsligade en negation av samhällets normer. Hans arbete bestod i att hantera allt det vidriga som ingen människa ville ta i, men samtidigt som han utförde onämnbara ting var han nödvändig, en ventil som folk inte kunde vara utan. Bödeln var förskjuten från den etablerade gemenskapen, men man var beroende av att han fanns och gjorde sitt jobb. Detta gav bödeln en intressant särställning, och det gör honom lätt att studera. Bödlarna var inte många, men de har avsatt mängder av spår i källmaterialet.

Till saken hör att bödlar gjorde mer än att avrätta missdådare. De hanterade de smutsigaste sysslor man kunde föreställa sig – tömde latriner, slaktade hästar, begravde självmördare i kärr genom att påla deras hjärtan (så att de inte skulle återkomma och hemsöka de levande) och så vidare. Det var inte ovanligt att de konsulterades i lönndom. En bödel stod, trodde man, med ena foten i den magiska världen, vilket medförde att han antogs ha kunskap om förbjudna maktmedel och övermänskliga krafter.

Samtidigt var bödelsämbetet förknippat med skam. Ingen hederlig människa ville äta och dricka med bödeln. Att överhuvudtaget ha med honom att göra innebar risk att smittas av den sociala vanära som vidlådde hans person. Länge var det kutym att rekryteringen av bödlar skedde genom benådning: en dödsdömd brottsling påtog sig att agera bödel för att själv undkomma döden. Eftersom personen ifråga gärna fortsatte med sina olagligheter var det inte ovanligt att han i sinom tid ändade livet på avrättningsplatsen, halshuggen av sin egen efterträdare. Detta förändrades dock i mitten av 1600-talet, då bödlarna började hålla ihop i familjenätverk och det rentav blev brukligt att yrket gick i arv.

Det är bara att lyfta på hatten. Att läsa Bödlar är en njutning. Annika Sandén har skrivit en monografi som är socialhistoria när den är som bäst: en kollektiv biografi över svenska 1600-talsbödlar som dignar under makabra straffdetaljer, analyser av släktnätverk, kriminalitet, bordellverksamhet, folktro och gengångarskräck samt ögonblicksbilder av en era som vi under inga omständigheter vill återuppväcka.

Dick HarrisonProfessor i historia vid Lunds universitet