Med facit i hand
Desto roligare är det att han har ändrat sig. I Ekonomi är att välja samlar han sina erfarenheter av nationalekonomisk forskning och samhällsdebatt under 60 år, hela den svenska efterkrigstiden. Sedan början av 1950-talet har Assar Lindbeck varit verksam som nationalekonomisk forskare, tidigt med kontakter utomlands och sedan årtionden med internationell ryktbarhet. Ett par gånger kunde han ha bytt spår – ett tag gick det rykten att han skulle bli statsråd, en annan gång var han erbjuden att bli chefsekonom på IMF – men han verkar ganska nöjd med tillvaron som forskare. Samtidigt har han blivit känd för en bred allmänhet genom sina inlägg i en rad olika samhällsfrågor, från den stora jordbrukspolitiska debatten på 1960-talet till de senaste årens pläderingar i infrastruktur- och miljöfrågor.
Hans memoarer är mer sympatiska än de flesta. Han har hittat en god balans mellan det samtidshistoriska, det doktrinhistoriska och det mer personligt självbiografiska. Han har disponerat det som en tematisk bok, där han efter barn- och ungdomsåren – som får lagom utrymme – rör sig framåt från område till område. På så sätt hamnar den ena viktiga sakfrågan efter den andra i förgrunden för framställningen. En del av det han skriver borde ha förutsättningar att väcka liv i centrala samhällsdebatter, från bostadsregleringens egendomligheter till behovet att sätta pris på miljön.
Titeln är ett program. Assar Lindbeck travesterar sin vän Olof Palme – eller är det en polemik? Politik är inte bara att vilja, det är också att göra de besvärliga valen mellan hötapparna. 1970- och 1980-talen var den politiska viljans tid, men också eftersläpningens. Tack vare de hårdhänta valen sedan 1990-talskrisen står sig Sverige numera bättre än de flesta andra länderna i Europa.
Assar Lindbeck har i hög grad sin del i detta. Under de första efterkrigsårtiondena var han regeringens och Riksbankens rådgivare. Till en början låg han nära den förda politiken och hjälpte inom finansdepartementet till att beräkna effekterna av statsbudgeten. Efterhand blev han en skarp kritiker av olika strukturproblem, inte minst bostads- och jordbruksregleringarna, för att under 1990-talskrisen leda den kommission som fick hans namn. Lindbeckskommissionens 113 punkter blev ett viktigt avstamp för den ekonomiska politikens tillnyktring under de senaste 20 åren. Många av analyserna bevarar mycket av sin udd. Lindbeck talar om bostadspolitiken som en ”70 år lång katastrof” – den sammanfattningen borde redan den förtjäna en plats i debatten när memoarerna nu kommer.
Inte minst är memoarerna god populärvetenskap. På ett föredömligt sätt förklarar Lindbeck viktiga resonemang och problem. Jag tror att många läsare kommer att begripa mer av ekonomiska sammanhang efter att ha fått dem utredda i denna bok, där den nationalekonomiska analysen tar spjärn i kända strider och samhällsförhållanden.
Assar Lindbeck har tvingat många av oss att ompröva våra åsikter. Under andra hälften av 1980-talet började Lindbeck skriva om insider-outsider-problemen på arbetsmarknaden, tillsammans med den amerikanske ekonomen Dennis Snower. Lindbeck och Snower menade att de etablerade grupperna använde sin fackliga och politiska makt till att stänga andra grupper ute.
Åtminstone i mina öron lät det då ganska konspiratoriskt. Superdevalveringen 1982 och de lössläppta pensionsmiljarderna dopade det svenska 1980-talets slutår, med en försvinnande liten arbetslöshet som följd. Men på bara ett par år vände det, och Lindbecks dystra analys bekräftades. Jag var med om att en känd fackförbundsordförande föraktfullt viftade bort riskerna för att hennes lönekrav skulle leda till arbetslöshet. ”Då får de så mycket bättre betalt när de kommer in på arbetsmarknaden igen”, menade hon. 10–15 år senare hör Metalls, Kommunals och Handels ungdomslösningar till det mest hoppfulla i den senaste avtalsrörelsen – måtte arbetsgivarna ta vara på den möjligheten för outsiders att komma in!
Löntagarfonderna är den fråga som får störst utrymme i memoarerna. Lindbeck kallar Metalls, LO:s och så småningom Socialdemokraternas utspel ”det farligaste förslag som på mycket länge presenterats av en mäktig organisation i Sverige”. Lindbeck konstaterar att Olof Palmes entusiasm för fonderna ”var, minst sagt, begränsad” fram till hösten 1976. Men han bytte hållning därefter. När Lindbeck efter en gästprofessur i USA ville återknyta kontakten i september året därpå var Palme helt ointresserad. De sågs som hastigast i offentliga sammanhang, men ”kom aldrig att träffas privat efter detta samtal”.
För Lindbeck var det maktkoncentrationen som var den stora faran med löntagarfonderna. Arbetarrörelsens fackliga och politiska makt skulle kompletteras med makten över en växande del av det svenska näringslivets ägarkapital. Assar Lindbeck menar att en sådan maktkoncentration ”drastiskt skulle minska möjligheterna att bevara pluralismen i ett samhälle”. I bokens avslutande kapitel kommer han in på ett resonemang, som skulle kunna vara ytterligare ett argument. Som nationalekonomins viktigaste bidrag till förståelsen av vår omvärld nämner han dels läran om komparativa fördelar, möjligheten att öka ekonomiernas effektivitet genom arbetsdelning och handel, dels prisernas roll som informationsbärare på marknaden. Om en stor del av landets företag hade samlats inom en och samma fondbyråkrati, hur skulle det då ha gått med prisernas signalsystem?
Lindbeck berättar också om sin vetenskap. När han började sin bana var den svenska forskarutbildningen i nationalekonomi ganska vanvårdad. Han beskriver hur han använde Institute for International Economic Studies vid Stockholms universitet (som i höst fyller 50) för att lägga grunden för en ambitiös svensk forskarmiljö. Det var en satsning som burit riklig frukt, även om Lindbeck är bekymrad över att dagens doktorander inte får ”tillräckligt mycket verklighetsanknuten problemorientering”.
Under 60 år kan man inte ha rätt hela tiden. Framför allt förändras omständigheterna. Det som var rätt på 1950-talet hamnar i ett annat ljus idag. Under tiden i finansdepartementet attackerades regeringen av oppositionen för ”överbeskattning”.
Budgeten var uppdelad i en driftbudget, där de löpande utgifterna bokfördes, medan investeringarna bokfördes på kapitalbudgeten. Överskotten på driftsbudgeten användes för att finansiera en del av investeringarna, men kritikerna menade att skatterna istället borde dras ned. På Lindbecks och andra tjänstemäns inrådan började Gunnar Sträng betona totalbudgeten – ända därhän att uppdelningen så småningom avskaffades.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
”Men reformen hade en baksida som jag på den tiden inte tänkte på”, skriver Lindbeck. ”Det finns en risk att volymen statliga investeringar, till exempel i infrastruktur, kommer att påverkas negativt när sådana investeringar måste finansieras med skatter redan under byggnadstiden, trots att de kommer att avkasta tjänster under flera decennier i framtiden. Det betyder att jag inte är övertygad om att mitt råd var särskilt klokt.”
Det är tänkvärt, som ett memento till alla tvärsäkra expertråd, men det länkar också in i dagens ekonomisk-politiska frågor. Sedan några år tillbaka sätter Assar Lindbeck frågetecken för de stora svenska överskotten i betalningarna mot utlandet. Lindbeck har satt in frågan i de långsiktiga miljöproblemens perspektiv, men den är också relevant när eurokrisen bromsar in ekonomin. För ett land med ordning på sina finanser innebär det ett gyllene tillfälle att låna pengar till närmast försumbar ränta och investera dem i infrastruktur. Eller, som Economist uttryckte det i somras: ”Det är ett snyggt trick: Köp verkliga varor och tjänster från andra länder och sälj lågavkastande papperslappar i utbyte.”
Assar Lindbeck har gett råd till finansministrar sedan 1953. Anders Borg gör också klokt i att lyssna.