Att boken inte bara är en lärd och elegant kulturhistorik utan också något av en stridsskrift genom ombud framgår explicit av dess avslutande meningar: ”Men den samtid som dessa humanistpionjärer värjde sig mot är inte helt olik vår egen. Teologin är visserligen utbytt mot naturvetenskaperna och det skolastiska latinet mot en kompromissad engelska, men samma bristande historiska och källkritiska kunskaper, samma koncentration på yrkesförberedande utbildningar och samma känsla av universalitet och odödlighet som utmärkte medeltidens lärda värld förekommer också i vår tid. I denna verklighet skulle vi sannolikt behöva en ny Bruni, en ny Vergerio, en ny Valla.”

Hur gick frontlinjerna då, för 600 år sedan? Som omsusade och högmodiga segrare, med framtiden till synes redan erövrad, uppträdde skolastikerna, med sin trånga uppfattning om nytta och i övrigt med sin religiösa dogmatik, sitt systembyggande och sin statiska världsbild. Vid universiteten, de anstalter för högre utbildning som hade börjat växa fram, var det självfallet skolastiken som gällde, omhuldad av katolska kyrkan och de världsliga makthavare som var beroende av denna kyrka. Så fanns det då ett antal enskilda personer, troende kristna de också, från början få, omsider fler, som lämnade åt Gud vad Gud angår och åt människan vad människan angår, som önskade mobilisera egen erfarenhet, sunt förnuft och måttfullhet.

De trotsande gick till antiken, den så avlägsna antiken, för att hitta föredömen och inspiration. Hos den romerske statsmannen, vältalaren och författaren Cicero, i hans skrift Pro Archia, hittade Petrarca uttrycket studia humanitatis. Han strök under det och gav det spridning. Ett personlighetsideal tog form, den bildade individ som uppmuntrar andra att i kritisk dialog ifrågasätta de idéer och slutsatser som han förfäktar. Idealet blev inte ideal som eftergift till en ego-kick utan karaktärsdaning antogs vara väl så viktig för samhället som yrkesutbildning. Man bildade sig för att bli en bättre, mer konstruktiv och bidragande medborgare. Med hjälp av antikt vrakgods och i kamp mot ögonblickets modernitetsföreställningar lyckades renässanshumanisterna ge en impuls åt tankefrihet, upplysning och västerländsk samhälls- och rättsuppfattning.

Kanske är det ingen tillfällighet att en bok om renässanshumanisternas lärjunge Erasmus utkommer samma höst som Anders Bergmans distinkta exposé, Nina Burtons Gutenberggalaxens nova. I varje tid störtar medvindsmänniskor fram och erbjuder sig att tjäna som alltings mått, alltid försvurna någon mer eller mindre obehaglig totalitär ordning och inte sällan rena barbarer. Blir deras skränande alltför olidligt finns anledning att påminna om eller rättare göra bekanta sådana som tidigare har stått dem emot. Som Petrarca och Erasmus.

Peter Luthersson, Docent i litteraturvetenskap.