Det finns berättelser om universitet och högskolor som traderas från konferens till konferens och stundtals präglar både politik och debattretorik. Berättelser som inte nödvändigtvis präglas av vetenskaplig vederhäftighet, utan mer signalerar konsensus, om vad som gäller för tillfället: starka forskningsmiljöer, anställningsbara studenter, tvärvetenskapliga kluster, icke-utsmetade resurser och så nu då Massive Open Online Courses (MOOC:s).

Berättelser om webbaserad högre utbildning, på distans, brukar annars inte ha någon framträdande roll, kring detta finns inget konkurrenskraftens skimmer.

Fram till 1990-talet kunde ”distansutbildning” vara lika med uppsökande verksamhet, då lärare från mindre högskolor åkte ut och höll kurser på kommunkontor och bibliotek. Med webbplattformarnas intåg förändrades förutsättningarna, nu fanns insikt samt viss teknikeufori, om möjligheterna gällande webbaserad högre utbildning.

1999 inrättade dåvarande ministern Thomas Östros Distansutbildningsmyndigheten med uppdrag att ”främja utvecklingen och användningen av en distansutbildning som grundas på informations- och kommunikationsteknik”.

Snart femton är senare är distansutbildningen – för övrigt ett begrepp som högskolesektorn inte är överförtjust i, man talar hellre om nätutbildning – en etablerad del av svenska lärosätens verksamhet.

Höstterminen 2011 läste (enligt SCB) drygt 86 000 studenter hela eller delar av sin utbildning ”på nätet”, majoriteten är kvinnor och medelåldern är något högre än för högskolan i stort, bland nätstudenterna är det, jämfört med campusstudenter, flera som har barn under 18 år. Statistik som kan underblåsa en vulgäruppfattning om distansutbildning som något mest för, exempelvis, den ensamstående mamman som blivit arbetslös och måste börja läsa, men vars livssituation inte går att förena med campusstudier.

Otvivelaktigt har det länge funnits ett slags låg-status-och-lantis-stämpel på nätutbildning, förstärkt av att de förknippats med de mindre högskolorna, sådana som kallas ”regionala”, vilket betyder lokalisering utanför storstadsregionerna. Högskolor som de senaste åren snarare förknippas med nedläggningshot än med utbildnings- och forskningspolitiska förhoppningar. Samtidigt används och behövs dessa mindre högskolor som konjunkturregulator, när Saab lägger ned i Trollhättan får Högskolan Väst tämligen omgående i uppdrag att utöka antalet studieplatser, på campus och distans.

Dagens distansstudent återfinns i hög grad också i större städer och vid de universitet som i de där berättelserna refereras till som tunga, åtminstone när det handlar om forskningsresurser.

Den som bor i Stockholm kan välja att läsa på distans vid Uppsala universitet och eftersom det heter att ”unga lever sitt liv på nätet” borde det inte förvåna någon att distansutbildningarna vid Stockholms universitet också lockar studenter boende i Stockholm.

Mellan 2005 och 2010 ökade (enligt SCB) andelen studenter i universitetens och högskolornas distansutbildningar från 17 till 24 procent, en av fyra studenter valde alltså nätutbildning.

Och medelåldern sjunker, fortfarande enligt SCB var år 2005 8 procent av nätstudenterna 22 år eller yngre, 2010 hade den gruppen ökat till 14 procent.

Det är ofrånkomligt de mindre lärosätena som nu har mest erfarenhet av nätutbildning, de var tidigt ute och det är en jämförelsevis stor del av deras utbildningsutbud. Erfarenheten visar sig i sådant som att Högskolan Dalarna nu levererar teknikstöd och plattformar till distansutbildningar vid Lunds universitet och Uppsala universitet.

Nätutbildningen har alltså nått en teknisk mognad, är både etablerad i sektorn och efterfrågad av studenterna, men fortfarande de ingen framskjuten plats i den utbildningspolitiska retoriken, i de där berättelserna.

Snarare tenderar webbaserad distansutbildning att förknippas med vad som identifieras som några av sektorns stora bekymmer, dålig genomströmning och sjunkande prestationsgrad samt de fria kurser som många avfärdar som flum.

Enligt Universitetskanslersämbetets analyser sjunker studenternas prestationsgrad (avklarade poäng i förhållande till registreringspoäng) generellt, men distansutbildningarnas fristående kurser utgör ett särskilt sänke som förstärker den nedåtgående trenden. En förklaring är att det anses lättare att både anmäla sig och att hoppa av en nätutbildning, jämfört med campusstudier.

Studenter använder vidare fristående kurser på distans vid det ena lärosätet för att komplettera pågående programstudier vid ett annat och om det blir för slitsamt blir det den fria distanskursen man överger. Bland andra Lunds universitet har därför intensifierat ansträngningarna för att hejda avhopp från distansutbildningarna.

Samtidigt är det ofrånkomligt att lärosäten som relaterat till de senaste årens anslagsminskningar måste slimma verksamheten, precis som i andra branscher sparar man där det går snabbast och då ryker de fria distanskurserna först.

Och i den omgivande diskussionen märks ingen större saknad om just distansutbildningar försvinner, få ivriga röster hörs om att det är utbildningen på nätet som är vägen till Framtiden.

Men så plötsligt hände något i berättelsen om webbbaserad högre utbildning. De blygsamma inslag av nationell och regional teknikeufori som märktes i slutet av 1990-talet återuppstod i global, storslagen form i och med MOOC:s.

Och det blir bland annat utifrån läge och status för den nationella nätutbildningen fascinerande att följa attityderna till och retoriken kring MOOC. Det har snabbt etablerats konsensus kring att detta är något alla svenska lärosäten måste förhålla sig till, numera ges inte en internationell konferens om högre utbildning utan det obligatoriska MOOC-passet.

MOOC:s innebär väldigt fria kurser och folkbildning, vanligen styvmoderligt behandlade frågor i konferensberättelserna om högre utbildning, som betonar konkurrens, utvärdering och uppnådda examensmål. Därför måste MOOC:s ses som imponerande exempel på framgångsrik ”storytelling”, reklambranschknepet för att sälja med hjälp av en engagerande berättelse.

Enligt berättelsen är MOOC:s något Stort och Omvälvande, till den retorik som de senaste åren repeteras globalt hör att jämföra med en tsunami.

I Universitetsläraren (nr 2/2013) och i en debattartikel i Högskoleverkets Nyheter & Debatt (nr 6/2012) använder Ebba Ossiannilsson begreppet ”tsunami”, om det som i och med MOOC har svept in över utbildningsvärlden, inklusive Sverige. Ebba Ossiannilsson som arbetar med strategiska frågor och nätuniversitetet inom Lunds universitet tillhör ur svenskt perspektiv de tidiga och mest initierade MOOC-lobbyisterna. På uppdrag från Lunds universitet utreder hon också möjligheterna för Lund att lägga ut öppna kurser på nätet, enligt MOOC-konceptet.

Och när Ossiannilsson och andra använder tsunami-begreppet i sammanhanget är det naturligtvis som något positivt, ingen naturkatastrof. Också prokanslern vid brittiska Open University, Alan Bassindale, valde tsunami-metaforen när han i februari talade vid en konferens för nordiska universitets- och högskolerektorer som samlades i Helsingfors och fick rådet att inte bara låta sig svepas med av tsunamin, utan istället vara aktiv själv, i förhållande till de framrusande krafterna. Bassindale betonar att tsunamin föralldel innebär en osäker eller åtminstone oförutsägbar framtid, men också det ingår i berättelsen som omgärdar MOOC, dels att betona de omvälvande krafterna, dels att ingen har en aning om vart detta kan bära hän.

En annan beståndsdel i berättelsen är den obligatoriska kopplingen till ”prestigefyllda” amerikanska universitet, som tillhandahåller kurser world-wide och alldeles gratis. Att det är dessa universitet som är källa och avsändare blir en automatisk kvalitetsstämpel, här behövs inget gnetande med utvärderingskriterier. I debattartiklar och på svenska lärosätens hemsidor återkommer det-var-en-gång-exemplet om det som utlöste ”tsunamin”, hur professorerna Sebastian Thrun och Peter Norvig vid Stanford 2011 gav en föreläsning i artificiell intelligens, vilket samlade 160 000 studenter från 190 länder, alltså ett globalt, icke-hierarkiskt folkbildningsprojekt. Lärarledd tid som anses så väsentligt i vanliga fall måste i sammanhanget bli en icke-fråga, om det ska ställas frågor väljs några ut genom webb-omröstning.

En som traderar alla ingredienser i MOOC-berättelsen är socialdemokraternas utbildningspolitiske talesperson, Ibrahim Baylan (skolminister 2004–2006) som i en lyrisk och manande debattartikel i UNT. Baylan kräver att regeringen tar initiativ, han vill att Sverige ska vara drivande i utvecklingen av en ”ny, öppen utbildningskultur”.

Genom MOOC kommer, enligt Baylan, ”alla som vill” att ”kostnadsfritt läsa över nätet vid världens främsta universitet såsom Stanford, Harvard, MIT och Berkeley” […] ”MOOC kan studeras av ett obegränsat antal deltagare genom att vissa uppgifter maskinrättas och and ra uppgifter löses av de deltagande studenterna tillsammans. Utvecklingen av de nya kurserna är bara i sin linda. Men de innebär att alla som vill läsa en kurs kan göra det och att de kan läsa den oavsett var de befinner sig och vilka tider i veckan de har möjlighet att studera. Det blir individens lust att studera som blir avgörande – inte begränsningar i pengar, tid eller rum.” Och det sistnämnda, avsaknaden av begränsningar, låter naturligtvis som rena drömmen, inte minst för en utbildningspolitiker.

Baylan lovar att Socialdemokraterna kommer att arbeta för MOOC:s, det är alltså samma parti som har anlagt ett tydligt nyttoperspektiv på högre utbildning, som i somras lovade anslag till mer ”relevanta” sommarkurser, med sikte på treterminssystem, allt för att öka genomströmningen och snabbare få människor i arbete. Socialdemokraterna pläderar för att akademien ska verka närmare näringslivet och i synnerhet industrin samt lovar att motverka nedläggning av mindre lärosäten, Socialdemokraterna vill garantera minst ”en högskola i varje län”.

Och ja, det finns anledning att undra hur S-kraven på regional rättvisa och industrinära anställningsbarhetsrelevans för högre utbildning ska samsas med MOOC. Kanske föreställer sig Baylan en särskild MOOC-främjande myndighet?

Baylan kopplar sin MOOC-plädering till omnämnande av Sveriges erfarenhet av distansutbildningar, men de globala nätkurserna är som vi förstått något helt annat, utanför den genomreglerade svenska högskolestrukturen, där både nät- och campusstudier är väl inbäddade i sådant som högskoleförordning, takbelopp och Bolognaprocess. Och kanske är det just därför som berättelsen om MOOC blir så lockande, att det är något helt annat och att den virala och globala storslagenheten sveper bort den nationella skepsisen mot ”bred rekrytering” och de konferensmisstankar som annars luftas om att utbildning över nätet håller sämre kvalitet.

Före detta ordföranden i the Commonwealth of Learning, John Daniel, som räknas till MOOC-skeptikerna påvisar i en artikel i JIME, Journal of Interactive Media Education, september 2012, att genomströmningsgraden i MOOC:s är så låg som tio procent. Han komplicerar också de storslagna siffrorna genom att exemplifiera med en kurs vid MIT, ”Circuits and electronics”, till vilken 155 000 anmälde sig, av dessa var det 23 000 som åtminstone försökte lösa den första övningen, 9 000 som tog sig igenom halva kursen, 7 157 studenter genomförde hela kursen och drygt 300 klarade slutprovet.

Men MOOC-vågorna rullar obekymrat vidare, fritt från de nationella högskolemödorna med exempelvis bristande genomströmning. Under ett världsomspännande MOOC-paraply verkar det som om ingen behöver bry sig om sådant som studenters kognitiva färdigheter eller ökade behov av särskilt stöd, som språkservice och skrivarverkstäder.

Man kan få intrycket att med MOOC är de flesta av högskolans problem lösta, att detta är en kunskapsinhämtningens schweiziska armékniv, utbildningens motsvarighet till rullande trottoarer och 3d-skrivare i varje hem.

Med tsunamin flödar också en revolutionär retorik, MOOC:s blir murbräckan som äntligen ska rasera det elitistiska universitetet och krossa kunskapsmonopolet. MOOC-tsunamin tillskrivs potential att göra slut på administrativt gissel, dumma professorers välde och lärosätesledningarnas makt att organisera efter new public management. Och ja, den som minns 68-retorik och kårhusockupation bör känna igen sig i somliga förväntningar på MOOC.

Det som bidrar till att berättelsen om MOOC fått sådant genomslag också bland de inte påfallande revolutionära är sannolikt en framgångsrik användning av vad man kan kalla perrongspöket, lika med skräcken för att inte hinna med förändringståget, det med destination Framtiden. Här spelar man på den i alla sammanhang lättväckta skräcken att Halka Efter och hamna utanför, på den i framtidsberättelserna fruktade Efterkälken.

Och den som inte vill hoppa på tåget kan enkelt avfärdas som teknikfientlig bakåtsträvare eller någon som futtigt värnar egna privilegier.

Att följa MOOC-diskussionen ger därför vissa associationer till det som hände när dagstidningarna började publicera sin journalistik på nätet. Det blev plötsligt självklart tankegods att den omsusade Framtiden låg i att gratis ge bort det man tidigare hade tagit betalt för. Hur nätpubliceringar skulle löna sig fick bli en senare, för övrigt ännu svårlöst, fråga.

Den eventuella ”affärsmodellen” för MOOC:s sägs handla om marknadsföringsvinster för lärosäten, de kan också så att säga renommésnylta genom att samverka med de förutnämnda amerikanska storheterna, men det som dominerar berättelsen är som sagt att MOOC:s är gratiskurser, att lärosätena bjuder hela världen på detta.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det skulle därför kunna bli en högintressant fråga för den nuvarande svenska utbildningspolitik som infört studieavgifter för utomeuropeiska studenter; hur man ska förhålla sig till att svenska lärosäten tillhandahåller globala nätkurser, alldeles gratis?

För samtidigt som MOOC är något helt annorlunda än den traditionella högre utbildningen ses det som (ännu) en uppgift som svenska högskolan måste ta sig an och administrera, att ställa sig utanför verkar, med tanke på perrongspöket, inte vara något alternativ.

Men också det som är gratis måste finansieras, det svenska lärosäte som ger MOOC-kurser kan knappast räkna hem någon studentpeng för dem som följer kurserna.

Och än så länge är som bekant universitet och högskolor statliga myndigheter, än så länge navigerar lärosätenas ledningar efter statliga anslag och tilldelning av platser, oavsett om formen är campusutbildning eller webbaserad distansutbildning.

Om än problemfyllda och kritiserade, externt och internt, åtnjuter svenska universitet och högskolor högt förtroende som samhällsinstitution.

Och även om det inte blir material till de storsäljande berättelserna litar vi nog liksom på att lärosätena finns där, så att, exempelvis, en ensamstående mamma i Bollnäs som blivit arbetslös kan läsa på distans vid Högskolan i Gävle.

Men ska man ta berättelsen om MOOC på allvar förebådar den alltså något annat, i så fall eroderar tsunamin högskolelandskapet som vi känner det.

Idag har en examen från ett svenskt lärosäte ett värde, inte minst som entrébiljett till arbetsmarknaden, men vem har sagt att det ska vara så, i all evighet?

Och det är ett ännu oskrivet kapitel hur landskapet skulle kunna se ut, efter MOOC:s-tsunamin.

Man kan tänka sig en helt annan maktbalans, där högre utbildning återfinns på en global och avreglerad marknad och där de svenska lärosätena förvandlas till, tja, myndigheter som varken ger utbildning eller ägnar sig åt forskning (som kan hänvisas till institut och industri) utan enbart blir certifieringsinstanser som utfärdar examina, baserade på MOOC:s-kurser och annat. Otänkbart att universitet och högskolor skulle kunna försvinna? Ja, det var väl ungefär vad man för tio femton år sedan trodde när det gällde dagstidningarna, att det gick att lägga resurserna och journalistiken på nätet och samtidigt ändå bevara själva tidningen, också i pappersform, som något slags god eller åtminstone självklar auktoritet.

Och utifrån den omvälvande tsumanitanken går det så att säga inte att äta hela MOOC:s-kakan och samtidigt ha den svenska högskolan kvar. Det kommer därför att bli spännande att följa den fortsatta berättelsen.

MarieLouise Samuelsson är journalist och författare.