Nobelpristagaren Harold Pinters genombrottspjäs The Birthday Party lär ha gett namn åt Nick Caves band, som var verksamma när hans australiska kompband flyttade till London i början av 80-talet, men enligt hans egen utsago var det en födelsedagsfest i Dostojevskijs roman Brott och straff som gav namnet (troligen tänker han på Marmeladovs begravningsfest). Dels visar detta i hur Cave slagit följe med litteraturen, och dels hur han mytomaniskt driver gäck med sina exegeter: för bandet The Birthday Partys musik hade långt mer gemensamt med de absurda tongångarna i Pinters tidiga pjäser än med Dostojevskijs roman. Och en sen replik kom i Pinters pjäs Ashes från 1999, där en av karaktärerna yttrar: ”I´m nobody´s baby now”, som tydligt ekar av Caves låt från några år tidigare, ”You´re Nobody´s Baby Now”.

Rastlösheten har varit Nick Caves signum genom hela den solokarriär som inleddes i samma ögonblick som The Birthday Party upplöstes – snarare exploderade, i enlighet med den kaotiska estetik som bandet odlade. Åttiotalets kombination av blues och punk mynnade ut i ett något stillsammare nittiotal; under nollnolltalet har han klivit ned från pianostolen och låtit de återhållsamma balladerna ersättas av högljudd dionysisk rock, som för att sluta en cirkel, i en karriär som i år firar trettioårsjubileum.

Eftersom sångtext inte är litteratur är texterna beroende av sin omgivning, en musik som samspelar och förstärker, ger riktning åt orden och visar väg. Det allt mer expanderande kompbandet The Bad Seeds (för tillfället innehåller det till exempel tre trumslagare) har fungerat som galjonsfigur åt texter som pendlat själsliga bråddjup. Det här brokiga bandet skapar en organiskt levande musik till texterna, med skenbart slarviga melodier och en kongenialt fångad melankolisk väv av sorgsna toner, alltid framförda med samma ovilja att kompromissa eller anpassa sig efter rådande trender eller ängsliga försök att snegla åt det som råkar vara inne för tillfället. Det är en musik som alltid har befunnit sig vid sidan av, och därför aldrig tillhört sin tid, och därför aldrig förlorat sin aktualitet – helt enkelt därför att den aldrig har varit aktuell.

Men texterna är också beroende av rösten, och Caves röst är svår att värja sig mot: trots ett begränsat register är den uttrycksfull och rik på nyanser, och bevisligen ett oöverstigligt hinder för många. Liksom hos Bob Dylan är det en röst att älska eller hata, att störa sig på eller bara handlöst dyrka. Det är en röst som översvämmats av de egna tårarna, och ständiga referenser till tårar fungerar som betydelsebärande element, när rösten blir det han sjunger om, och återvänder till det oförrättade barnet, den tillrättavisade busungen, Tom Sawyer, urtypen för upproret. Allra bäst beskrevs den här rösten redan 1913 av Marcel Proust, i ”Swann och kärleken” i första installationen av På spaning efter den tid som flytt: ”ibland tror man sig också höra ett fängslat andeväsen som kämpar längst inne i den sinnrika lådan, förhäxad och skälvande som en djävul i en vigvattenskål; ibland åter är det som om ett övernaturligt och rent väsende kom svävande genom luften och spred sitt osynliga budskap” (Gunnel Vallquists översättning).

En djävul i en vigvattenskål: därifrån sjunger Cave sin blandning av katolsk gudsfixering och dödseroticism. Han söker medvetet efter klichéerna, men med hjälp av ordlekar, humor och hyperboliskt bildspråk undviker han att fastna i slitna formuleringar, utan leker sig bort från dem, som när han låter sitt första album som soloartist få en titel som ekar av filmen Härifrån till evigheten, men Caves skiva heter From Her To Eternity (min kursivering), efter titellåten som skildrar en otäck besatthet i en kvinna med blå strumpor, där uppenbara överdrifter – han fångar hennes tårar i sin mun i lägenheten under hennes – samsas med lika uppenbart allvarliga avslöjanden, när han stjäl hennes dagbok och flyr ut ur hennes mardröm och tillbaka till sin egen; det är ett bildspråk där han utan att darra på manschetten men desto mer på rösten jämför sin kropp med en disktrasa, häver ur sig att hans blod är svartare än kammarna i en död nunnas hjärta, och med flitigt utnyttjande av hotfulla allitterationer förstärker intrycket av ett äktenskap på väg mot skilsmässan:
”We bed in a bucket of butcher´s knives
I awake with a hatchet hanging over my head” (”Jack the Ripper”).

Med sin oförmåga att vara strategisk i sin karriärplanering – exempelvis följde han upp sin enda framgångsskiva Murder Ballads med sin mest nedtonade och introverta skiva, Boatman´s Call – och ovilja att delta i branschvillkoren har Cave blivit en antites till den Idol-industri som musikbranschen allt mer har blivit; egentligen har han mer gemensamt med de romantiska poeterna Lord Byron och Shelley än med samtida kolleger.

Rockmusikens status inom kulturvärlden är låg, och därför kan det uppfattas som något av en provokation att förfäkta jämförelser mellan textförfattare och poeter. Ändå är det något sådant Robert Pattison hävdar i sin idéhistoriska analys av rockmusiken, The Triumph of Vulgarity: Rock Music in the Mirror of Romanticism. I stället för att i likhet med de flesta andra driva tesen att rötterna finns i den folkliga svarta kulturen finns förbindelser med romantikens diktare: rockmusiken har det gemensamt med romantiken att hylla originalitet, integritet och subjektivitet, men måste också värna om det Pattison kallar för det vulgäras triumf, för att undvika att bli finkulturens byte, för då skulle den förlora sin kraft och subversivitet. Vägran att infinna sig i tjänstgöring åt en accepterad form av kultur kan också förklara varför den beläste Cave gärna väljer en oren talspråklig grammatik, som ställs i bjärt kontrast mot det rika ordvalet och de vågade metaforerna, som när han på senaste skivan Dig, Lazarus, Dig!!! (2008) sjunger om Henry, som åker söderut och förlorar sig ”deep in the weeping forest of le vulva”.

Men Cave står redan med ena benet i de fina salongerna, i en kanoniseringsprocess som kanske inleddes med en cameoroll i Wim Wenders film Himmel över Berlin (1987). I hög grad har finkulturen försökt annektera honom kanske också på grund av den ambitiösa roman han gav ut i slutet av 80-talet, And the Ass Saw the Angel, en apokalyptisk berättelse om en dövstum ung mans dysfunktionella familj, skriven på en omöjligt snårig prosa, med ett ordförråd hämtat från obskyra och i de flesta fall utgångna ordböcker. Nästa år kommer ytterligare en roman, The Death of Bunny Munroe, och han skrev häromåret manus till den våldsamma westernfilmen The Proposition.

Caves mor var bibliotekarie (ett yrke hon delar med modern till en annan minst lika litterär textförfattare, Morrissey), och hans far var universitetslärare i engelsk litteratur. Intervjuer med Cave handlar ofta lika mycket om böcker som om musik, och när Canongate i början av nollnolltalet gav ut Bibeln i små fickböcker skrev Cave förordet till Evangeliet enligt Markus: ”Kristus talade till mig genom sin isolering, genom bördan av sin död, genom sitt raseri mot det triviala, genom sin sorg. Kristus, så syntes det mig, var ett offer för mänsklighetens brist på fantasi, blev fasthamrad vid korset med den kreativa andefattighetens spikar.”

I sin text om ”kärlekssångens hemliga liv”, som ursprungligen var en föreläsning som hölls i Wien i september 1999, refererar Cave till Federico García Lorcas föreställning om duende, som diskuterar den egentligen oförklarliga sorgsenheten som finns i vissa konstverk. Men enligt Cave kan duende inte överleva i den moderna musikindustrin: ”Den moderna musikens hysteriska teknokrati har förpassat sorgen längst bak i klassrummet, där den sitter nu, och kissar på sig i dödlig skräck. Sorgsenhet eller duende behöver utrymme för att andas. Melankoli hatar jäkt och flyter i tystnad.”

Och kanske just duende är en bättre ingångsmodell än blues som förklaring till hur vi ska förhålla oss till Caves musik: det är en sorgsen snyftande ljudkuliss, en elegisk motståndsrörelse mot ytligheten och fördumningen. Därför fortsätter Cave anspela på författare som Sapfo, Auden och Homeros likväl som han varnar för Bukowski på senaste albumet. Ironiskt nog har värstingeleven som busade sig ut ur skolan blivit läraren – en lärare som likväl ger katten i korrekthet, och offrar grammatiken för sångbarhetens, skönhetens, skull.