Första gången jag trädde in i ett av den svenska akademiska medelklassens programenliga radhusboenden var jag 13 år och på utflykt långt hemifrån. På bruksorten där jag bodde fanns bara två radhuslängor, den ena belamrad med pensionärer och den andra med arbetarklass. Men nu var jag på besök hos punkfanzinekompisen Magnus i Stockholmsförorten Sollentuna, några minuter från Täby där en jämngammal Fredrik Reinfeldt spelade basket på föräldrarnas garageuppfart.

Att träda in i Magnus familjs vardagsrum förändrade mig för alltid.
Magnus far hade en skivsamling som var större än min. Det trodde jag ingen pappa kunde ha, trots att jag bara hade hamstrat LP-skivor i ett år. Och den innehöll bara atonal avantgardejazz – jag som trodde föräldrar bara kunde äga plattor med Spotnicks och Ann-Louise Hansson.

Magnus satte på en av faderns Albert Ayler-vinyler, fick fatt i en äkta mässingtrumpet från den fantastiska vita bokhyllan (säkerligen bara en Billy, men jag var van vid betsad svarvad furu), och så började vi freeformbröla och trumbanka i bordet så vi blev röda i ansiktena.

Då kom hans pappa hem. Min första instinkt var att fly via altanen. Och jag minns än i dag chockkänslan när Magnus inte alls blev förlägen utan bara fortsatte att toktuta i trumpeten, medan hans leende far satt in som pianist, det vill säga smällde med locket så det ekade från pianosträngarna.

Den upplevelsen lagrade sig djupt inom mig och kom att forma min framtida ordförståelse för begreppen radhus och medelklass. Länge och väl, när jag hörde de orden, tänkte jag på en friare värld. Men i dag, när jag själv bor i ett medelklassigt radhus, pressas jag att ta något slags teoretisk ställning emot dessa förhatliga symboler för heteronormativ instängdhet. Den “kulturelit” som jag också tillhör, i egenskap av kritiker och debatterande journalist, använder “medelklassen” uteslutande som ett skällsord synonymt med kulturfattig konformism.

Och det som denna medelklassens grå massa av Reinfeldtröstande statusnarkomaner mobbats mest för de senaste åren är att den har manifesterat en egen, särskilt ytlig kultur: heminredningsboomen.
Trots att behovet av att bona sitt hem är urmänskligt, genetiskt, anses just medelklassens designintresse naiv och löjeväckande – ett uttryck för reaktionära kärnfamiljsvärderingar och könsstereotyper där hemmafruar pyntar och händiga karlar lägger takpannor.

Nina Björk har ägnat ett par års samlade DN-krönikor åt att begråta Reinfeldtklassens jagande runt råtthjulet med sina designshoppingbagar, andra kultursidesdebattörer älskar att skrattspegla det. En stadig ström av författare turas om att “avtäcka” medelklassens materialistiskt andefattiga “förljugenhet” – pseudonymen Hans Koppel med Vi i villa, Helena von Zweigbergk med Ur vulkanens mun, Mons Kallentoft med Fräsch, frisk och spontan, Marie Sveland med Bitterfittan.

Och nu i juli lät DN-kritikern Po Tidholm sin recension av Tomas Ledins Stockholmskonsert vara språngbräda för en av de mest hatiska hoppsparkarna mot medelklassens låga panna jag läst i svensk press. Där fanns ingen reell kritik, ingen begriplig ansats till diskussion, bara ett uppradande av vad Tidholm tydligen anser vara sådana gravt komprometterande sociala markörer att just själva uppräkningen, beslåendet, räcker som dödligt vapen. Liksom Kenta och Stoffe i Stefan Jarls Dom kallar oss mods gjorde grimaser åt ”Medelsvensson” i 1968 års tunnelbana pekar Po Tidholm sommaren 2009 finger åt Tomas Ledins publik genom att fnysa om ”seglarskor och babyblå lammullströjor”, ”piffiga fruar”, “Dressmannmodeller som spelar rock” och den eviga, billiga, platt-tv-metaforen.

Personligen känner jag inte en enda kulturelitist som inte skaffat platt-tv. Ändå är det Svensson-medelklassen som ska brännmärkas ideologiskt för samma konsumtionsbeteende.
Bortsett från att Po Tidholms Ledinrecension inte når litterära höjder kan den tyckas lika lustfyllt äcklad och ironiserande som Bret Easton Ellis behandling av Manhattan-yuppieismen i American Psycho 1991. Men, som Ellis långt senare berättade: hans amerikanska psykopat var mer självporträtt än samtidssatir. Och när Po Tidholm ägnar en hel sida i Dagens Nyheter åt att fantisera kring en flyktig utomhuskonsertpubliks zombiebeteende går det i slutändan inte att utläsa något annat än skribentens försök att hantera sin egen känsla av tomhet.

Ibland kan man läsa en riktigt levande, passionerad, Po Tidholm i Dagens Nyheter: när han gestaltar 1800-talets svenska folkmusik, eller 1900-talets fallfärdiga gårdar i det avfolkade norrländska inland som är hans rötter. Som så många andra svenska kulturskribenter – gissningsvis fler än i de flesta andra västländer – faller Tidholm, liksom jag själv, tillbaka på en akademisk klassresa.

Vi 1960- och 70-talister kommer alla, eller verkligen nästan alla, ur den homogeniserade svenska “arbetarmedelklassen”, den strömlinjeformade samhällsbas som det socialdemokratiska folkhemmet förädlade, och som för 30 år sedan hade nått ett slags blågulblind version av Francis Fukuyamas ”historiens slut”: när arbetarklassen stod för den stora konsumtionen och materialismen i Sverige. Den socialdemokratiska sociala ingenjörskonst som mellan 1930- och 50-talen bidragit till funkisvågen och ett nytt, brett designmedvetande slirade under 1970-talet ut i en plastig moderniseringshets där alla anmodades ersätta trägolv med heltäckningsmattor, organiska material med syntetiska, slitstyrka med slit-och-släng, så att hjulen kunde fortsätta snurra över hela landet.

Där, i 1970-talets fortfarande framåtsträvande arbetarklass, föddes det som Kultureliten i dag identifierar som medelklassbeteende. Men de flesta kulturelitister i den svenska debatten i dag är fostrade med precis samma ideal och attityder. Och de provoceras av att så många generationskamrater, som också gjort klassresan från det svenska 1970-talet, i dag röstar på Alliansen och inte behöver knappa in avancerade koder för att hitta rätt.

Detta är en del av bakgrunden till att heminredningstrenden blivit ett ideologiskt slagfält. När Katrine Kielos sågade den, i en Expressenkrönika för ett par år sedan med rubriken “Skit i medelklassen!”, skrev hon att det är “bara förnuft, inte ett tecken på lägre människovärde, att tro att Myran är ett djur och inte en patetiskt dyr stol”. Men hennes text handlade inte om medelklassen utan om hennes egen statusstress. Metaforen om Myran kan verka rolig vid en första anblick men är helt meningslös. Det är Kulturelitister och demagogiska debattjunkies som Katrine Kielos som ger andra – här de ansiktslösa designoffren i medelklassen – ett “lägre människovärde”. Varför stolklassikern Myrans dyrbarhet är en patetisk medelklassmarkör, men inte de lika dyra designerskorna som Kielos skriver att hon har på fötterna, får vi inte veta.

När dagens medelklass, till skillnad från dess mexitegelvillabyggande föräldrar, hittat tillbaka till idealen bakom funktionalismen, till materialmedvetenhet och formgiven kvalitet, står kulturelitisterna stilla och stampar i en Svensson-förlöjligande klassretorik långt mer smakfascistisk än någon inredningstrend.
Så långt min blick sträcker sig, till bekantskapskretsens horisont, är det oftare kulturelitisterna, inte medelklass-Svenssons, som faller för falska frestelser, sviker familjer, känner sig ångestfyllt instängda och dövar sig med bottenlös materialism.

Mina medelklassgrannar köper en soffa, och kanske matchar med en fondvägg (något som en häcklande Kulturelitist ironiskt nog genast skulle påpeka är trendmässigt passé…), och bygger ut huset så där som de pratat om så länge, men de gör det inte för att de har hål i själen utan för att de prioriterar hemmaliv. Deras vardagsumgänge med grannar, vänner, släktingar och ungarnas kompisars föräldrar är mer statusbefriat lyckligt än Kulturelitens ständigt positionerande sätt att umgås – jag tror mig veta, för jag har själv till stora delar befriat mig från det senare för att kasta mig huvudstupa in i det förra. För mig finns det inget mer fantasifyllt eller lekfullt, inget mer oupphörligt lockande, än det utpräglade Svenssonfamiljeliv jag lever.

Och när vi möts på förortsshoppingens sushiställe, både jag och Kulturelitisten med designkassar runt fötterna, är det alltid Kulturelitisten som – medan jag kanske försöker prata om barnen eller kommunalpolitiken – måste säga något ängsligt självironiskt om shoppingkassarna, om förortsbutikerna, om “villan och Volvon”.

Man får bita sig i tungan när man tänker “get a life”, och bjuda med den ängsliga Kulturelitisten hem i stället.
Ett stökigt vardagsrum med trumpeter i bokhyllan har ju kraften att förändra en människa för alltid.