Solzjenitsyns fiende, det sovjetiska imperiet, hade brutit samman tre år tidigare och Rysslands främsta levande författare hade med sin nya text föresatt sig att skissera en vision för sitt nyvunna hemlands ideologiska grundvalar. Dilemmat var att enbart landet var nytt, idéerna var sedan länge bekanta.

I likhet med ett betydande antal ryska författare och intellektuella före honom spårade Solzjenitsyn sitt civilisationsprojekt tillbaka till den historiska period som sammanföll med slutet på den stora oredans epok och början på Romanovdynastin, i synnerhet dess första tsar, Michail I:s regenttid 1613–1645. Den ryska statens konstitution under dessa år, förklarade Solzjenitsyn, hade bland Europas stater varit unik såtillvida att den baserats på principer som återspeglade det ryska folkets specifika karaktär: en obegränsad suverän vars band till sina undersåtar var direkt och oförmedlat. Försök att genom reformer bryta detta band, vare sig de skett under Peter I, Nikolaj II eller Vladimir Lenin, hade enbart slutat i olycka för det ryska folket och skulle därför undvikas.

Solzjenitsyns idéer går tillbaka till en sekelgammal intellektuell tradition i Ryssland där filosofer, författare och politiska tänkare begrundat landets och det ryska folkets karaktär – det som hos Fjodr Dostojevskij förstods som den ”ryska idén”. Är Ryssland en del av Europa, som Katarina I hade förkunnat, eller någonting annat? Finns det en unik ”rysk väg” att vandra, eller är Rysslands öde att närma sig väst? Till denna fråga har en annan dualism ofta tillfogats: Vilken bör relationen vara mellan Rysslands härskare och folk? Det vill säga, kan Ryssland närma sig väst utan att anamma dess liberala institutioner och politiska kultur och därmed göra avkall på autokratins grundläggande principer?

Hur detta tankegods har utvecklats sedan 1800-talets början – och på vilket sätt idéerna såväl inverkat på som reflekterat den realpolitiska utvecklingen – är ämnet för översättaren, historikern och slavisten Bengt Jangfeldts essä Vi och dom. Bengt Jangfeldt om Ryssland som idé. I en serie kronologiska nedslag beskriver Jangfeldt Rysslands pendelrörelser mellan reformer och motreformer, revolutioner och kontrarevolutioner, från 1700-talets mitt fram till idag. En central tematik är att landet, som under denna tidsperiod har genomlevt dramatiska episoder av regimskiften, stora förändringar och djupa kriser, förr eller senare alltid har återvänt till vissa historiska beteendemönster – vad Jangfeldt benämner ”strukturella paralleller” mellan Rysslands olika epoker.

Frågan om Rysslands vägval väcktes på allvar under Alexander I, i kölvattnet av Napoleonkrigen, och förknippas med systembevarande tänkare som Nikolaj Karamzin och Sergej Uvarovs triad om ”ortodoxi, autokrati, folk” – där autokratin enligt Uvarov var huvudbetingelsen för Rysslands politiska liv. Dessa åskådningar kritiserades i sin tur av västorienterade reformpolitiker och tänkare, som genom livegenskapens avskaffande 1861 och konstitutionella reformer 1905 också demonstrerade att Rysslands öde i Europa inte förutbestämt är splendid isolation. Från 1917 till 1991 transponerades denna motsättning till en mellan kapitalism och socialism – där återigen det materialistiska, individualistiska och ”ruttna” väst fick representera vad Ryssland (Sovjetunionen) inte var. I denna utmärkta essä noterar Jangfeldt inte utan sorg att Ryssland, efter en viss demokratisering på 1990-talet, under Vladimir Putin återvänt till tidigare epoker med nyord som ”suverän demokrati” och ”maktvertikal”; eufemismer för avsaknaden av demokrati och maktdelning i staten.