Flodens stilla framflytande vatten blir det som förenar städer, byar, provinser, länder och folk. Magris filosoferar kring Centraleuropas geografi, historia och kulturer.

Få författare bär som Magris Europas gränser inom sig. Hans hemstad är Trieste, på gränsen mellan Italien och nuvarande Slovenien, hans hustru kom som etnisk italiensk flykting från Jugoslavien. Trieste är, skriver Magris, en stad på gränsen mellan en venezianità marina och det kontinentala Europa.

Under 1700- och 1800-talen var Trieste det habsburgska imperiets hamnstad, ett Europas Hongkong varifrån skepp seglade runt hela världen. Efter imperiets upplösning 1919 kom den av nationalisterna hett efterlängtade anslutningen till det enade Italien. Den blev i själva verket slutet för Triestes storhet. Östra Italien behövde ingen ytterligare hamn utöver Venedig. Efter andra världskriget hade Trieste, under de allierades militärförvaltning kallat ”lilla Berlin”, lika gärna kunnat bli det jugoslaviska Trst.

Magris är djupt fäst vid sin hemstad. I essäsamlingen Mikrokosmos beskriver han kärleksfullt det sociala miniuniversum som kaféet San Marco utgör. Texten ska helst läsas på plats, så att blicken kan vandra mellan maskerna som pryder barväggen, samtidigt som man tar del av Magris funderingar kring deras ursprung.

Under en drömsk vandring i Triestes stadspark vävs minne, myt och historia samman.

Apelsinen som en nyzeeländsk ockupationssoldat kastar till sexåringen Claudio blir i det förundrade barnets hand till ett av hesperidernas gyllene äpplen.

Gränser är för Magris oundvikliga. De kan inte och bör inte heller utplånas. De ger konturer och ansiktsdrag. De bygger upp både den enskilda och den kollektiva identiteten. Men också de mest älskade, djupast förankrade rötterna måste kunna överskridas. Magris är medveten om etniska och politiska gränsers ”dödliga kraft”. Kanske, skriver han, måste man för att inte krossas av dem medvetet ställa sig på andra sidan, föreställa sig världen från den andres utgångspunkt.

Om det italiensk-slaviska för Magris är jordmånen, humus, så öppnar det tyska språket fönstret mot världen och idéerna. Magris är professor i germanistik och har vid sidan av sitt författarskap översatt bland andra Kleist, Büchner, Grillparzer, Musil, Kafka och Rilke.

Den tyska litteraturen har, skriver han, genom sin symbios mellan poesi och filosofi mer än någon annan ställt de radikala frågorna om individens öde i moderniteten, om det möjliga eller omöjliga i att fullt ut förverkliga sig själv i ett ständigt mer komplext och avpersonaliserat samhällsmaskineri.

Magris står politiskt till vänster (han var under några år senator för det italienska kommunistpartiet). Han är kritisk mot det han kallar en hybris totalizzante, som gör metafysik och individ till räknefel i en abstrakt, 1800-talspositivistisk kalkyl. Men han ser ”kalla värden” – rättsstaten, demokratin och historisk självinsikt – som nödvändiga för att försvara de ”varma värdena” – kärleken, vänskapen, poesin, den religiösa tron – mot fascismen.

Politiskt beskrivs kanske Magris idag bäst som en konstitutionell patriot. Det är ingen slump att han inleder sin senaste bok Livelli di Guardia med en referens till filosofen Jürgen Habermas så kallade författningspatriotism. För ett land som Tyskland (och underförstått Italien) där fascismen gjort nationalkänslan nästan obrukbar blir, skriver Magris, konstitutionen och rättsstaten den enda möjliga grunden för gemensamma värden och mål. Medborgarskap, inte assimilering eller multikulturalism, är för Magris nyckeln till gemenskap mellan gamla och nya italienare.

Livelli di Guardia är en samling miniessäer, publicerade 2006–2011 som krönikor i dagstidningen Corriere della Sera. De är reaktioner på företeelser, händelser och offentlig polemik i berlusconismens Italien.

Titeln är svåröversatt men betyder ungefär ”vaksamhetsnivåer”. Det är den nivån som nåtts när man i Venedig hör ropen acqua alta, högvattnet kommer. Då är det tid att barrikadera sig på övervåningen.

Om det nu är det man ska göra. Magris tycks snarare ha varit inställd på att ställa sig vid pumparna. Han framstår som en lågmäld men tydlig försvarare av det republikanska Italien, ett Italien dränkt under vulgaritet och korruption under Berlusconi men som under Mario Monti visar tecken till att kunna framträda på nytt. Lega Nords regionalism är för Magris ett rött skynke.

Angår, frågar han ironiskt, Dante alltså bara toskanarna? Ska universiteten undervisa på dialekt? Han protesterar ursinnigt mot avskaffandet av utländska lektorer vid italienska universitet (man behöver inte vistas länge i Italien för att inse att språklig isolering är ett av landets tillväxthämmande problem).

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Texterna i Livelli di Guardia behandlar, som äkta essäer ska, allt mellan himmel och jord. Magris skriver om konsten att be om ursäkt, om konsten att försvinna från scenen när man politiskt har gjort sitt, om dödshjälp, om disciplinproblem i skolan (en politiskt högst inkorrekt text – här anas den stränge tyskläraren), om att dö för sina principer, om grymhet mot djur, om terrorism, om Kommissionens försök att rekrytera en poet för att skriva om EU:s mänskliga rättighetsdeklaration till vers (!) och om den kristna plikten att betala skatt.

Magris resonansbotten är italiensk, men många av texterna är klart läs- och tänkvärda i en vidare europeisk kontext. Det gäller till exempel texten om laicità, ett begrepp som Magris inte likställer med ateism, inte heller med sekularism, utan snarare med tolerans, alternativt vidsynthet.

Det gäller överhuvudtaget reflexionerna kring religion och samhälle.

Jag vet inte om Magris är utövande katolik, men hans texter präglas i alla händelser starkt av katolskt tänkande. Det hindrar honom inte från att i ett artigt men skarpt brev läsa lusen av en biskop i Vatikanen som uttalat att Lega Nords politik bygger på ”kristna värderingar”. Det centrala i kristendomen är för Magris universalismen och solidariteten med utsatta människor.

Han känner skam över Italiens och Europas behandling av judar, romer och invandrare. Han är orolig för framtiden. Om den stillsamma, ironiska, mycket centraleuropeiska humanism han företräder kan hävda sig i krisens Italien – och Europa – återstår att se. Men förstaupplagan av hans bok såldes slut på en vecka.