Till stor del beror det på att mediemakten blivit synlig på ett helt annat sätt i och med att den fått konkurrens från nya medier.

Det är påfallande att den mediekritik som tidigare främst kom från vänster idag ljuder allt tydligare från höger. Högern har övertagit systemkritiken. Inte minst hos en yngre generation. Frågor kring identitet, kultur och moral har samtidigt intagit den politiska debattens huvudfåra. Och det är här mediernas makt är som störst.

1948 beskrev de amerikanska sociologerna Robert K Merton och Paul Lazarsfeld, i en sedermera klassisk artikel, mediernas funktion i det moderna, demokratiska massamhället. Medierna överför status. Den som tillåts skriva i pressen, höras i radio och inte minst synas i tv får automatiskt en ställning som viktig person. Detta egentligen oberoende av andra meriter. Medierna upprätthåller också moraliska normer genom hotet om exponering. Den senaste tidens turer inom Svenska Akademien visar hur medieexponering kan skada en institution som bryter mot de moraliska normerna. Hotet om medial granskning har en starkt disciplinerande effekt på makthavare. En mer kontroversiell tes som de bägge forskarna framför är att medierna också har en passiviserande effekt. Många medborgare tror sig ha uppfyllt sin samhälleliga plikt bara genom att hålla sig informerade och avstår därför från vidare politiskt engagemang.

Pressens makt är omfattande. Det gäller i synnerhet när medierna drar åt samma håll. I Sverige, liksom i många andra västländer, har journalistkåren dominerats av progressiva ideal. Det ligger nära till hands för pressen att drivas av ett, åtminstone förment, rättvisepatos i sin jakt på maktmissbruk och oegentligheter. Denna inställning fyller också en central funktion i den liberala demokratin.

Allt har dock en baksida. Så även pressens makt. Som svar på att medierna blivit alltmer kritiskt granskande från 1960-talet och framåt har politiker och andra makthavare lärt sig att hantera medier. Mediehantering har i det närmaste blivit politikens huvuduppgift. Fokus har förskjutits från att åstadkomma något till bilden av vad som åstadkommits. Det skapar kortsiktighet och en vilja att riskminimera hos de styrande, bland annat genom att förskjuta beslut till tjänstemannanivån. Den granskande makten har därmed bidragit till både politisk handlingsförlamning och politikerförakt.

Medielogiken uppmuntrar till ett fokus på det yttre. Vem som säger något, vem som syns, hur det sägs, blir viktigare än vad som sägs. I demokratiska samhällen har det även inneburit allt starkare krav på mångfaldsrepresentation. Att makthavarna utåt sett ska avspegla yttre attribut som kön och etnicitet.

Något motsvarande krav på åsiktspluralism har inte vuxit fram. Även om medierna gillar konflikt vill de inte komplicera själva regin. Inte heller har den urbana medelklassens dominans setts som ett stort problem. Den utgör de progressiva idealens norm. I mediernas moraliserande attityd ligger nämligen ytterst ett outtalat krav på konformism. Därav den utbredda ängsligheten. Det är en insikt som borde vara grunden för en mediekritik från höger. Medierna är inte alltid frihetens och förnuftets vän. Alltför ofta är det tvärtom.