Man kan riktigt höra indignationen i Picassos röst under ett samtal efter kriget med den amerikanske journalisten James Lord: ”Gertrude var en riktig fascist. Hon var alltid lite svag för Franco. […] Hon skrev tal för Pétain, ska du veta. Kan du fatta det? Hon, en amerikanska, och judinna dessutom.”

Liknande reaktioner har under de senaste åren genljudit i internationell press och bloggosfären som ett eko av Picassos upprördhet, med nära sjuttio års fördröjning.

Kontroverserna kring exempelvis Heideggers, Célines och Pounds fascistiska och rasistiska förblindelser är välkända, men upprördheten kring Gertrude Stein kan bara förstås till fullo i ljuset av att hon så länge har betraktats som en obestridligt progressiv författare.

Född 1874 i Allegheny, Pennsylvania, i en förmögen och kulturintresserad familj av tysk-judiskt ursprung, fick Stein tidigt fria händer att forma en existens efter eget huvud. Det ekonomiska välståndet skulle tillsammans med den bildningsvänliga uppväxtmiljön lägga grunden för hennes verksamhet som en djärvt experimenterande författare, teoretiker och inspiratör. År 1893 började hon studera vid Radcliffe College, ett annex till Harvard, under ledning av William James, bror till författaren Henry James och en av tidens ledande psykologer och filosofer. Hans tankar om kunskapens väsen – kunskap är vad vi upplever i ett kontinuerligt flödande nu – hör till de viktigare intrycken från dessa tidiga läroår.

Efter två års ganska misslyckade medicinstudier vid John Hopkins Medical School flyttade Stein 1902 till London där hon återförenades med favoritbrodern Leo som hade börjat göra sig ett namn som konstkritiker. Från London fortsatte syskonen snart till Paris där de installerade sig på den numera legendariska adressen 27, rue de Fleurus, som skulle vara Steins hem fram till 1938.

Tillsammans började syskonen bygga upp den samling modernistisk konst som skulle skapa Steins rykte som det litterära och konstnärliga avantgardets främsta förespråkare, inte minst sedan hon hade öppnat en salong för att få ordning på den strida strömmen av besökare som kom för att beskåda ”Matisserna och Cézannerna”. År 1910 flyttade Steins sekreterare och partner Alice Toklas in i lägenheten på rue de Fleurus samtidigt som relationen mellan syskonen försämrades alltmer. Leo delade inte systerns entusiasm för Picassos kubistiska måleri. Han hade inte heller, vilket förmodligen var ännu värre, mycket till övers för hennes eget experimentella skrivande eller hennes uppfattning att hon var ett geni, något som han avfärdade som en mani. År 1914 ledde missämjan till en definitiv brytning, bror och syster delade upp konstsamlingen mellan sig och skildes åt för alltid.

Stein var en makalös konversatör med en enastående förmåga att skapa och hålla ihop ett dynamiskt nätverk av författare, konstnärer, filosofer, journalister och sponsorer. Även om det skulle dröja innan hon själv tjänade några pengar på sitt författarskap lyckades hon tidigt skapa sig ett namn som ett avantgardistiskt orakel. För somliga framstod hon som lite bättre än en charlatan. Men andra, bland dem en allt vidare krets av unga författarbegåvningar, imponerades av djärvheten i hennes litterära projekt.

För Stein hade mötet med de impressionistiska och kubistiska målarna inneburit en intensifiering av lärdomarna från William James undervisning. Hon insåg att deras sätt att attackera vissa problem på målarduken hade stora likheter med dem som hon stod inför inom litteraturen. I sin första publicerade bok, novellsamlingen Three Lives (1909), som hon skrev medan hon ”såg och såg” på ett nyinköpt kvinnoporträtt av Cézanne, försöker hon uttrycka det omedelbara i upplevelsen av nuet genom ett flitigt bruk av presens particip. Redan här finns också en medveten strävan att begränsa och förenkla vokabulären, hon väljer till exempel bort ord med många bibetydelser eftersom hon vill att hennes formuleringar ska vara ”lika exakta som matematik”. Melanchta, den längsta av de tre berättelserna, är en milstolpe för den litterära modernismen. Stein bryter radikalt med 1800-talets berättarkonventioner vad gäller både stil och stoff. Hon fokuserar på den emotionella processen snarare än på intrigen och väljer en färgad huvudperson, den intelligenta och sexuellt frigjorda mulattkvinnan Melanchta, i en tid då få andra vita författare var benägna att göra det och viktorianska normer fortfarande dominerade kvinnors liv.

Omkring 1906 hade Stein gripit sig an mastodontromanen The Making of Americans, som hon skulle betrakta som sitt mästerverk och beskriva som ”ett kontinuerligt nu på nästan tusen sidor”. Till en början framstår romanen som en tämligen traditionell krönika över hennes egen släkt men den omvandlas gradvis till en beskrivning av, som hon själv uttrycker det, ”varenda en som kunde ha eller borde ha eller hade levat”. Först 1925 publicerades verket i sin helhet. Vid den här tiden hade Ernest Hemingway börjat växa ifatt och ifrån sin handledare på rue de Fleurus. Han publicerade samma år Vårflod, en blodig parodi på Sherwood Andersons författarskap, där han också ger en släng åt Stein genom att som rubrik över bokens fjärde del sätta ”En stor ras går bort och amerikaner skapas och barskrapas”.

I prosadikterna Ömma knappar från 1914 är Picassos inflytande särskilt tydligt; hans sätt att laborera med geometriska former motsvaras hos Stein av hennes försök att separera orden från deras mening i syfte att skaka om läsarens invanda föreställningar om dem. Andra tekniker som Stein arbetade med för att uppnå nya språkliga effekter var olika former av eliminering, till exempel slopandet av skiljetecken, och framförallt upprepning, ett ord som Stein ogillade. Det var inte det hon höll på med, menade hon, hon upprepade inte utan hon insisterade, vilket inte var samma sak. Det i särklass mest kända exemplet är naturligtvis den sönderciterade versraden ”A rose is a rose is a rose is a rose” från dikten Sacred Emily, skriven 1913 men publicerad många år senare. Innan raden blev allmän egendom skulle den travesteras åtminstone ett par gånger av Hemingway i hans litterära krigföring med Stein. Dels i form av en elak dedikation – ”A bitch is a bitch is a bitch is a bitch” – i ett exemplar av Döden på eftermiddagen från 1932, som troligen aldrig kom under Steins ögon men idag finns till beskådan på Lilly Library vid Indiana University i USA. Dels i romanen Klockan klämtar för dig från 1940, där huvudpersonen Robert Jordan skämtar om att ”en sten är en Stein är ett block är en klippa är en kiselsten”. Hemingways litterära gliringar mot Stein löper som en undertext genom hela hans verk och kan ses som ett mått på det avtryck hon trots allt hade lämnat hos honom.

Mot slutet av sitt liv kunde Stein se tillbaka på ett originellt och produktivt författarskap i en rad olika genrer, hon skrev dikter, romaner, noveller, operalibretton, skådespel och teoretiska reflektioner. Men kanske är hennes största bedrift att hon gav en generation av främst amerikanska författare en helt ny medvetenhet om det språkliga uttrycket, vilket flera av dem har vittnat om. Hemingway tillstår i En fest för livet att Stein hade upptäckt många sanningar om rytmisk prosa och språkliga omtagningar, William Carlos Williams menade att Stein genom sin idé om ordens objektiva funktion hade funnit nyckeln till författarnas frigörelse från det slutande 1800-talets förlegade tankevärld och Sherwood Anderson upplevde läsningen av Ömma knappar som ett införande i ”ett nytt och underbart land där allting är sällsamt och märkvärdigt”. Stein var med andra ord först en författare för andra författare, men publiceringen av Alice B Toklas självbiografi 1933 förändrade allt. Hon blev berömd.

När amerikanska soldater och krigskorrespondenter vid befrielsen grävde fram Stein och livskamraten Alice Toklas ur den franska myllan i Bugeyregionen i sydöstra delen av landet, hyllades hon genast i efterkrigstidens press som ”Gerty”, en patriotisk modersfigur för amerikanska soldater utomlands och en symbol för överlevande och stoisk tapperhet. Det är också så hon har framstått för majoriteten av läsarna av Wars I have seen, den dagbok som hon påbörjade under tyskarnas ockupation vintern 1943 och publicerade 1945. I synnerhet som Stein i bokens senare del uttrycker sitt reservationslösa stöd för de unga motståndskämparna som höll till i bergen nära hennes hem i Culoz. Många av Vichyregimens kollaboratörer, däribland Bernard Faÿ, Steins franske översättare och mångårige vän sedan tjugotalet, ställdes inför rätta och riskerade dödsstraff. Men Stein kunde under de två år som det återstod henne att leva återigen njuta till fullo av det anseende som hade skapats tio år tidigare i och med publiceringen av Alice B Toklas självbiografi. I det politiskt laddade klimatet efter Frankrikes befrielse hade den provisoriska regeringen viktigare uppgifter att ta sig an än pétainismen hos en judisk exilamerikanska.

Istället blev hon en centralfigur i den amerikanska efterkrigspressens förkrossande effektiva och populära skildringar av Frankrikes befrielse. Reportagen om Steins egen befrielse avlöste varandra i amerikanska tidskrifter och hon medverkade i en radioutsändning riktad till den amerikanska nationen. Hennes återuppståndna salong på rue de Christine besöktes inte bara av gamla vänner som Picasso utan av en strid ström av amerikanska officerare och meniga. Wars I have Seen seglade upp som hennes andra bästsäljare i USA efter Alice B Toklas självbiografi. Kort sagt, när Stein dog i slutet av juli 1946 i sviterna efter en operation för magcancer på det amerikanska sjukhuset i Parisförorten Neuilly-sur-Seine tycktes det inte vila någon skugga över hennes göranden och låtanden under andra världskriget.

Stein skulle till och med gå en strålande postum karriär till mötes. Under årtiondenas lopp konsoliderades hennes position som modernismens legendariska översteprästinna, Picassos, Picabias, Sherwood Andersons, Fitzgeralds och Hemingways djärvt experimenterande musa och mentor. Med åren har hennes litterära prestige vuxit sig allt starkare såväl hos en bredare allmänhet som i den akademiska världen, och då inte minst inom queerforskningen och hos feministiskt orienterade forskare. Kulmen på denna apoteos kunde ha blivit den så kallade Steinsommaren 2011 i San Francisco och New York, uppbyggd kring två stora epokgörande utställningar om Steins liv och personlighet och understödd av Woody Allens perfekt tajmade Midnatt i Paris, som återskapade Steins och Hemingways Paris på filmduken.

Men den amerikanska litteraturprofessorn Barbara Wills bok Unlikely collaboration (2011) fick känslorna att svalla och orsakade en global skandal. I såväl nya medier som gammelmedier hölls räfst och rättarting med Stein. Hon anklagades för att ha lobbat för att Hitler skulle få Nobels fredspris och för att ha kunnat stanna kvar i Frankrike enbart för att hon hade assisterat Vichyregimen i deras samarbete med nazisterna, något som också skulle ha gjort det möjligt för henne att fortsätta samla konst under kriget. Därmed var processen mot Stein i full gång.

Till en början stod Steinkännarna ganska handfallna inför våldsamheten i attackerna. Stein hade ju alltid varit kontroversiell, också under kriget. Redan i inledningsskedet hade det höjts kritiska röster mot Steins kryptiska formuleringskonst och den rent estetiska omsorgen om ord, också i texter där man kunde förvänta sig att hon skulle ta upp krigets realiteter. Efter kriget har ett flertal studier om Stein väckt frågan om hur hon, som var både judisk och lesbisk, lyckades överleva Förintelsen i Frankrike. Men det var alltså först 2011 som debatten på allvar tog fart efter att ha puttrat på i all obemärkthet under mer än ett halvt sekel.

I fokus stod dels den famösa kommentaren om Hitler i New York Times Magazine i maj 1934, dels översättningen av ett antal av Pétains tal till franska folket. Trots att intervjun som kommentaren om Hitler ingår i finns tillgänglig i sin helhet på nätet, har många debattörer nöjt sig med det som Will citerar i sin bok: ”Hitler borde ha fått Nobels fredspris […] därför att han avlägsnar alla motsträviga och uppstudsiga element från Tyskland. Genom att fördriva judar och demokrater och vänsteranhängare, fördriver han allt som leder till aktivitet. Det betyder fred.”

Det som utesluts är intervjuarens inledande varning till läsarna om att tolka Stein efter bokstaven. Man får veta att Stein har något okynnigt i ansiktsuttrycket och att hon ofta brister i skratt vid åsynen av den förvirring som vissa av hennes kommentarer åstadkommer. I intervjun vinnlägger sig Stein också om att förklara vad hon menar med sitt yttrande om Hitler. För henne är aktivitet något nödvändigt och positivt, därför argumenterar hon i intervjun för en mer öppen immigration. Läser man Steins kommentar om Hitler i sitt sammanhang går ironin inte att ta miste på. Vad beträffar den närliggande anklagelsen att hon senare rentav skulle ha nominerat Hitler till fredspriset, avvisades bestämt av fredspriskommittén i Oslo ganska snart efter att ryktet hade börjat cirkulera i mitten av 1990-talet. Men denna officiella dementi har haft föga effekt, anklagelsen har fortsatt att fortplantas i olika medier, som till exempel i den norske författaren Kjartan Fløgstads roman Magdalenafjorden från 2014, där huvudpersonerna reflekterar över det intrikata sambandet mellan diktning och diktatur i det ockuperade Paris.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Också beskyllningen om att Stein skulle ha fortsatt att samla konst under ockupationen är helt obefogad. Då Stein och Toklas retirerade till den franska landsbygden fick de bara med sig sina två favorittavlor fastsurrade på biltaket: Picassos porträtt av Stein och Cézannes porträtt av sin hustru. Resten av samlingen tvingades de lämna kvar i den förseglade Parisvåningen där den med knapp nöd undgick att konfiskeras av nazisterna genom Picassos och framför allt Faÿs ingripande. När Stein sedan hade förbrukat det kapital hon hade haft med sig och blivit avskuren från sina tillgångar i USA måste hon förlita sig på en grannes generositet. Av rädsla för att inte kunna betala tillbaka sålde hon Cézannetavlan.

Betydligt mer substans finns det i huvudanklagelsen: översättningen av Pétains tal. Det var Faÿ som kom med förslaget, men vi vet inget om hur det motiverades. Det kan ha framställts som en preventiv skyddsåtgärd, men mycket tyder på att Stein till en början arbetade både hårt och engagerat med att finna en flytande engelsk språkform. Undan för undan blev översättningen slarvigare och alltmer ordagrann utan någon som helst hänsyn till stil och språklig egenart, vilket gjorde den näst intill oläsbar och omöjlig att publicera. Det enda som sett dagen av det havererade projektet, som pågick från 1941 till januari 1943 då Stein av en orolig omgivning ombads att överge det, är hennes introduktion som publicerades 1996, dels som ett appendix till brevvolymen The Letters of Gertrude Stein and Thornton Wilder, dels i septembernumret av tidskriften Modernism/modernity.

Var Stein en övertygad propagandist eller en slug överlevare, eller kanske bådadera? Hennes politiska åsikter hade alltid varit på gränsen till reaktionära. Trots den nära vänskapen med Picasso vägrade hon fördöma Francos militära revolt mot den lagligt valda republikanska regeringen under spanska inbördeskriget och hon ogillade New Deal, Roosevelts reformprogram. Hon stödde Pétain och var i likhet med en stor del av den franska befolkningen inledningsvis övertygad om att han hade räddat tusentals franska liv genom att ingå vapenstilleståndet med Hitler. ”För mig förblev det ett mirakel”, skriver hon om vapenstilleståndet i Wars I have seen, i ett skede då Vichyregimen var historia.

Även en så skoningslös kritiker som Barbara Will är dock noga med att påpeka att Stein inte kunde vara ”mera fjärran i konstnärligt temperament eller politiska passioner från en futuristisk fascist som Marinetti”. Inte heller, menar Will, var hon besatt av den rasistiska fanatism som drev andra fascistiska modernister som Pound eller Céline. Stein har i sitt politiska, sociala och ekonomiska tänkande beskrivits som en konservativ republikan med mentaliteten hos en rentier. I grunden var hon politiskt indifferent.

I den lilla byn Izieu, bara några få mil söder om den plats där Stein och Toklas bodde under ockupationen, deporterades i krigets slutskede 44 judiska barn till Auschwitz och en säker död tillsammans med sex av sina sju skötare. Hur mycket visste Stein om vad som pågick runt omkring henne? Om hon under krigets första två år ger intryck av att ha levt i en sorts trygghetsbubbla i hägnet av vänskapen med Faÿ och dennes nära kontakt med Pétain, blev hon efter Vichyregimens kollaps alltmer beroende av lokalbefolkningens lojalitet. Sedan tjugotalet var hon under sommarhalvåret en välkänd gestalt i trakten där hon dagligen sågs ströva omkring åtföljd av sin stora vita pudel, hela tiden småpratande med bönder och butiksägare och alla hon råkade stöta på. Att hon och Toklas levde i ett lesbiskt förhållande var ingen hemlighet, det var heller inget man tog någon särskild notis om. Ett sådant skyddsnät av vänskapliga förbindelser uppbyggt under lång tid var en stor tillgång men kunde aldrig bli hundraprocentigt. I Wars I have Seen beskriver Stein hur hennes grannar, när kriget led mot sitt slut, började ange varandra kors och tvärs för stöld och allehanda skumraskaffärer. Ändå greps aldrig någon av dem i något skede av kriget av impulsen att ange de båda äldre utländska kvinnorna i deras grannskap. Stein var medveten om deportationerna, om att franska arbetare skickades iväg till tvångsarbete i Tyskland och hon visste hur det känns att befinna sig i en krigszon när den närbelägna staden Chambéry bombades i maj 1944. Men hon tycks aldrig ha förstått vad Förintelsen var.

Steins självmotsägelser och de olika tolkningarna av dem lär fortsätta att väcka debatt, men idag framstår hon inte längre enbart som självbiografiernas och de amerikanska soldaternas charmfullt excentriska ”Gerty” eller som en avantgardistisk ikon. Hennes liv och verk ingår också i den fortlöpande granskningen av de intellektuellas ansvar liksom av skärningspunkten mellan modernistisk litteratur och fascistisk ideologi.