Det har nu gått nästan 40 år sedan Edward Said publicerade sin bok Orientalism. Lärda böcker om vad som kan tyckas vara ett ganska smalt ämne – Västerlandets studium av Orienten och då främst Mellanöstern – brukar inte väcka någon större uppmärksamhet. De glöms snabbt för att samla damm på något universitetsbibliotek. Saids bok, som var en rasande uppgörelse med professorer i arabiska och närbesläktade ämnen, förmår emellertid fortfarande att väcka heta känslor.

Said har anklagats för att vara tendentiös i behandlingen av sina källor och dessutom för att i stort sett ha förstört humaniora. Hans fiender brukar triumferande anföra att han var influerad av Michel Foucault och därmed förde in en destruktiv relativism i humaniora och humanistisk forskning. Said utmålas som en farlig förrädare mot västerländska värden.

Många av orientalismens stora namn hudflängs i boken, inte minst Bernard Lewis. Hans verk anförs som det kanske främsta exemplet på hur fördomar mot Orienten, araber och islam smusslats in under en förment objektiv och ”vetenskaplig” täckmantel. Men några klarar sig relativt oskadda genom Saids nålsöga, kanske då främst Louis Massignon – något som har gjort honom suspekt enligt andra. Och visst finns det anledning att vara kritisk till hans insatser men också att känna både häpnad och beundran.

Massignon, som Said kallar för geni, var nog sin tids främste orientalist och helt säkert den märkligaste. Hans liv hade kunnat bli en riktigt spännande tv-serie. Om hur många professorer kan man säga något sådant? Listan av birollsinnehavare skulle i så fall innefatta påvar och generaler, politiker och kungar, martyrer och terrorister, liksom två Nobelpristagare i litteratur: François Mauriac och Saint-John Perse.

Louis Massignon föddes 1883 i ett ganska välbeställt hem. Hans far var skulptör. Louis var en duktig om än inte exceptionell student. I skolan blev han vän med Henri Maspéro, far till den sedermera berömda förläggaren François Maspéro, som gav ut vänsterlitteratur. Henri Maspéro blev en framstående sinolog innan han mördades av nazisterna. Det var bland annat hans inflytande som fick den unge Louis att intressera sig för civilisationer och kulturer som låg bortom den europeiska. Hans första akademiska arbete kom dock att handla om den franska 1600-talsförfattaren Honoré d’Urfé. Men därefter bar det av till Orienten, närmare bestämt Marocko. Massignon skrev en avhandling om Leo Africanus, vars historia om Marocko under 1500-talet han ägnade en 300-sidig analys.

Vid det här laget var Massignons kunskaper i arabiska långt ifrån perfekta. Han klagade över sina tolkar, som han menade vilseledde honom. Skulle det bli något av hans akademiska karriär var han tvungen att studera arabiska. Sagt och gjort. Han begav sig till Kairo för att lära sig att till fullo bemästra arabiska och han lyckades till den grad att han så småningom kom att hålla föreläsningar på detta språk i intrikata ämnen vid lärosäten runt om i arabvärlden.

På vägen till Kairo hade han mött två personer som för alltid skulle förändra hans liv och leda till en religiös kris, som kom att prägla honom ända till hans död 1962. Genom sin far kom han i kontakt med Joris-Karl Huysmans. Huysmans mest kända bok är Mot strömmen, men idag är han kanske mest uppmärksammad för den roll hans verk spelar i Michel Houellebecqs roman Underkastelse. Vid 17 års ålder hade den ännu inte särskilt religiöse Massignon en många timmar lång konversation med Huysmans som då höll på att skriva en bok om Sainte Lydwine de Schiedam, ett medeltida helgon som ägnade årtionden av sitt liv åt stränga och smärtsamma späkningar. Hon trodde att hon på så sätt kunde bära andras lidande, hennes lidande var så att säga ställföreträdande. Denna inställning kom att djupt påverka både Massignons religiösa liv och hans forskning.

Den andra formativa kontakten var den med Charles de Foucauld, en fransk katolsk präst som levde ett slags eremitliv i Algeriet. Hans asketiska form av kristendom kom att påverka Massignon som under en period var lockad av det livet. Han stod länge inför valet att antingen förena sig med Foucauld ute i öknen eller slå in på den akademiska banan. Det akademiska tog till slut överhanden. Några år senare mördades Foucauld av algerier. När man läser hans historia får man intrycket att han sökte martyrskapet. Det hela påminner om berättelsen i den enastående fina franska filmen Gudar och människor.

År 1908 var Massignon på en forskningsresa i Irak och väckte redan då omgivningens uppmärksamhet genom att bo i arabkvarteren och klä sig enligt lokal sedvänja. Det var då han fick vad han skulle komma att kalla ”besök av främlingen”, ett slags religiöst uppvaknande eller omvändelse; denna upplevelse formade restens av hans liv som präglades av en djup religiös katolsk tro och en lika djup kärlek till islam. Mot slutet av sitt liv fick han påvligt tillstånd att prästvigas i den melkitiska versionen av kristendomen och det trots att han hade både fru och barn.

Denna kluvenhet mellan två stora religioner skulle göra honom misstänkt i båda läger. Var han inte i själva verket en muslim som låtsades vara kristen? Eller var han en missionär som försökte omvända muslimer till den kristna läran? Han var väl ingetdera, men när en ung student från en inflytelserik familj i Marocko konverterade till kristendomen var det en stor skandal med politiska konsekvenser. Massignon misstänktes för att ha utövat ett otillbörligt inflytande. Han blev anklagad för att vara en agent för kristendomen som gick den katolska kyrkans och den franska statens ärenden.

Anklagelsen var orättvis, Massignon älskade verkligen islam. Kristna och muslimer dyrkade enligt honom samma Gud. En av hans elever – den sedermera berömda orientalisten Régis Blachère – gav ut en översättning av Koranen där han underlät att översätta ”Allah” till ”Gud” och alltså behöll den arabiska glosan. Det gjorde Massignon djupt upprörd. Det var inte bara filologiskt oförsvarligt utan också ett sätt att öka avståndet mellan de två religionerna, att helt i onödan exotisera islam. Denna debatt är ännu inte avslutad. Fortfarande ser man i respektabla avhandlingar och böcker samma val att behålla ordet ”Allah”, där ”Gud” hade varit det naturliga alternativet.

Det fanns dock, menade Massignon, oöverbryggliga skillnader mellan kristendom och islam som han såg tydligare och vågade uttrycka klarare än många av dagens kyrkliga potentater, som slätar ut skillnader som är fundamentala. I den kristna lära som Massignon var trogen hela sitt liv är Jesus Guds son och vår frälsare. I islam är Jesus bara en i den långa raden av profeter som avslutades med Muhammed. Den för kristendomen så centrala tanken på inkarnationen saknas i islam. Den kristna läran om Treenigheten – Fader, Son och Helig ande – ligger i en rättrogen muslims ögon farligt nära polyteismen och det är en ytterst allvarlig teologisk villfarelse. Den är närmast en hädelse och vi vet hur sådana straffas i islam.

Denna kluvenhet är en av drivkrafterna bakom Massignons lärda utläggningar, den döljer sig bakom fotnoter och långa diskussioner om manuskripts proveniens. Det som ytligt sett kan tyckas vara en torr akademisk avhandling är i själva verket ett försök att komma till rätta med egna teologiska problem. Massignon hittade en arabisk teolog, predikant och mystiker som skulle bli fokus för denna personliga kamp: Mansur al-Hallaj som avrättades i Bagdad 922. Massignon började sina studier av Hallaj 1907 och var ännu inte färdig med honom när han dog 1962.

Hans studier avbröts av första världskriget, där han visade sig vara en kompetent officer. Snart drog man nytta av hans eminenta kunskaper och placerade honom i Mellanöstern, där han kom att spela en inte obetydlig roll. Han blev rådgivare till François Georges-Picot och Mark Sykes och nära förtrogen med flera av de arabiska ledarna.

Det var den så kallade Sykes–Picot-pakten 1916 som delade upp Mellanöstern i en fransk och en brittisk intressesfär. Vidden av Massignons inflytande är osäkert och idag heller inget som hans försvarare vill framhäva. Denna pakt är en av rötterna till det kaos som idag kännetecknar området och som har gjort det under de hundra år som gått sedan pakten blev till. Detta var ett av Massignons första diplomatiska uppdrag och han skulle under större delen av sitt liv resa med diplomatpass.

Han kom att ett par gånger stöta ihop med sin brittiska kollega T E Lawrence. Mellan de båda rådde en viss rivalitet och Massignon var inte sen att kritisera sin kollegas kunskaper i arabiska. Lawrence talade, menade Massignon, en ganska rå och oputsad dialekt som låg långt borta från det klassiska språk som Massignon så elegant behärskade. Tilläggas bör kanske att det nog aldrig har funnits ett rum stort nog för att ge plats åt två så stora egon.

Långt senare berättar den franska diplomaten och utrikesministern Maurice Couve de Murville hur Massignon stormade in på hans tjänsterum och hur en dialog snabbt blev till en passionerad monolog. Så kanske fick T E Lawrence inte tillfälle att visa om han också behärskade finare former av arabiska.

Det var mer än bara eventuell språklig färdighet som skilde dessa två legendomspunna gestalter. Båda ansåg sig stå på arabernas sida. Lawrence menade att Sykes–Picot-pakten var ett svek mot de löften om arabisk självständighet som Frankrike och Storbritannien ställt i utsikt i utbyte mot stöd i kampen mot det osmanska väldet. Medan Lawrence mycket starkt och personligt upplevde detta svek så var Massignon mera av diplomat i den franska statens och de franska intressenas tjänst. Han försökte i det längsta hitta en medelväg där det franska och det arabiska skulle kunna samsas. En sådan väg var förstås illusorisk. Det skulle komma att visa sig än en gång några decennier senare när Algeriet slogs för att kasta av sig det imperialistiska oket.

Under tiden hade Massignon hunnit gifta sig och bilda familj. Både i hans ofta personliga essäer och i den mest omfattande biografin över honom för hustrun en skugglik existens. Några kvinnor som var viktigare för honom var de för länge sedan döda martyrerna Lydwine, Jeanne d’Arc och, lite överraskande, Marie-Antoinette (hon med bakelserna), som han räknar in bland dem som tog på sig andras lidande. Den levande kvinna som spelade störst roll i hans liv – om man får tro hans biografer – var inte hustrun utan en viss Mary Kahil. Han mötte henne första gången 1914, och de återförenades i Kairo några år senare. De förenades i sin gudstro, de bad tillsammans och bildade vad som på arabiska kallades badaliya, som respektlöst skulle det kunna översättas med det ställföreträdande lidandets klubb; idealet var att offra sig själv för någon annan.

Massignon var hela sitt vuxna liv sliten mellan olika lojaliteter. Han var en fransk patriot, som menade att hans verkliga hemland var arabvärlden. Han var djupt kristen men ägnade sitt liv åt att studera islam. Det är just denna spänning mellan vanligen oförenliga poler som gör hans liv så fängslande.

Hela sitt liv skulle han vara närmast besatt av Hallaj. Han vallfärdade till de platser i Irak som förknippas med honom. Han skrev sin stora och aldrig riktigt avslutade bok om honom, en bok som av Robert Irwin har beskrivits som ”en konstig bok av en konstig man om en annan konstig man”. Efter att han hade framlagt sin avhandling och blivit professor vid Collège de France fortsatte han sitt arbete. Han letade upp varje fragment av Hallaj, varje spår han hade lämnat efter sig hos andra skribenter.

Hallaj var en sufier, en mystiker och till slut en martyr som upplevde en religiös förening med Gud. Han kom snabbt på kant med de ledande teologerna vid det abbasidiska hovet i Bagdad. Han fängslades och efter en lång process som Massignon minutiöst dokumenterar dömdes han till döden genom korsfästning. Hallaj utropade ”jag är sanningen”, som har blivit hans mest kända ord. Eftersom Sanningen är ett Guds många namn har detta yttrande tagits som tecken på att Hallaj hädade och såg sig som Gud. Men jagets utplåning och dess fulla uppgående i Gud var målet för sufierna, som inte såg det som en hädelse. Massignons detaljerade studie ser i stället Hallaj som ett offer för intriger i 900-talets Bagdad. Men inte bara det. Bakom alla lärda noter och referenser finns minnen av den religiösa upplevelse som drabbade Massignon i Irak. I Hallaj fann han en andlig frände och boken blir också en etapp i hans eget livslånga sökande.

Denna lika problematiska som magnifika bok utkom 1922 i två band på sammanlagt nästan 1 000 sidor. Men det betydde inte att författaren var klar med sitt ämne. Han fortsatte sitt sökande livet ut. Tretton år efter hans död kom en ny, dubbelt så lång, upplaga i fyra band.

Idag framstår Passion de Hallaj som ett märkligt monument där det vetenskapliga och lärda blandas med det djupt personliga. Senare kritiker har ställt frågan om Massignon inte blandar ihop sin forskning med sin egen personliga upplevelse. Kanske det, men frågan är hur avgörande en sådan invändning är.

Mycket av det bästa inom humaniora skapas av ett djupt personligt engagemang som den rena vetenskapens förespråkare finner ovetenskapligt. Sant är att senare bedömare har intagit en mer kritisk inställning till Massignons mästerverk. Man har hittat fel och hårdragna tolkningar som går bortom det som texterna faktiskt stöder. Man har klandrat honom för att ha skrivit ett teologiskt verk, inte ett humanvetenskapligt. Och visst är det alltför personligt och egensinnigt för att bilda skola, en riskabel förebild för mindre andar. De som studerar muslimsk mystik talar numera hellre och mer om Ibn al-Arabi än om Hallaj. Ändå blev Massignons inflytande betydande. Bland hans studenter märks till exempel Jacques Berque och Maxime Rodinson, som båda stod stadigt på jorden och praktiserade en långt mer handfast form av orientalism.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Den som bara läser avhandlingen om Hallaj eller några av hans essäer om islam kan lätt få intrycket att Massignon levde i ett elfenbenstorn, som var förskansat med åldriga manuskript om ofta obskyra gestalter i islams historia. Inget kunde vara längre från sanningen.

Han var en engagerad intellektuell och en ledande gestalt inom sin tids franska katolska intelligentia. Han var nära vän med François Mauriac och Jacques Maritain. Under en period var han också vän med Paul Claudel men det blev en brytning mellan de två efter att Claudel 1935 hade skrivit att Hitlers tal fick honom att tänka på islam. Nazister och muslimer var två grupper som gjorde erövringskriget till en religiös plikt. Massignon kallade Claudel för ”en pompös åsna”.

Efter andra världskrigets slut blev Massignon kontroversiell när han tog ställning mot Israels bildande. Hans djupaste övertygelse var att Jerusalem var en alltför central plats för tre religioner för att få tillhöra ett enda land. Staden måste göras öppen för alla de tre abrahamitiska religionerna. Det går inte att här komma ifrån att det fanns ett inslag av antisemitism hos honom när denna fråga kom på tal. Han erkände det själv och försökte senare göra bot och bättring.

Frågan om Algeriets självständighet slet sönder Frankrike under Massignons sista levnadsår. Här hamnade han i en situation som gjorde honom impopulär både hos dem som såg Algeriet som en del av Frankrike och hos dem som kämpade för ett fritt Algeriet. Han var än en gång naiv nog att tro att det skulle gå att uppnå ett slags kompromiss mellan oförenliga alternativ. Algeriska frihetskämpar behandlade honom som en imperialistisk agent medan franska nationalister menade att han var en fosterlandsförrädare. Vid ett möte utsattes han för ett attentat som ledde till att han förlorade synen på ena ögat.

Han protesterade mot tortyr och det sätt som fransmännen förde kampen i Algeriet. Han besökte algeriska fångar i franska fängelser. Han kompromissade aldrig med sina övertygelser; han var aldrig enbart en världsfrånvänd mystiker med huvudet bland molnen som vägrade att befatta sig med realpolitiken.

Det vara bara det att han inte gillade sin omvärld och förstod, som någon uttryckt det, att han nu levde i ett politiskt och intellektuellt ”no man’s land”. Tiden hade gått förbi honom. Relationen mellan Frankrike, för att inte säga hela Europa, och islam hade förändrats. Den värld han hade vuxit upp i och som han kände sig hemma i fanns inte mer.

Mot slutet av sitt liv uppsöktes Massignon i sin lägenhet på rue Monsieur i Paris av en ung student från Iran, Ali Shariati, som dog under oklara omständigheter 1977. Ali Shariati skulle bli en av de stora inspiratörerna till den iranska revolutionen, som inträffade ett par år efter hans död. Det finns väl inga tecken på att Massignon skulle ha influerat Ali Shariati – Massignon såg en tidlös sanning i islam medan Shariati ville förena religionen med den moderna världen. Men Ali Shariati översatte ett par av mästarens essäer, bland annat en berömd uppsats om Salman Pak, en antagligen ursprungligen kristen perser som var en av Muhammeds tidiga följeslagare.

Man behöver inte vara en okritisk anhängare till Edward Said för att i den orientalistiska diskursen se en imperialistisk kvarleva där västerländska akademiker – ofta i största välmening – talar om för muslimer vad islam är. Något av det finns också i Massignons omfattande verk men det går inte att ta miste på hans kärlek till arabvärlden och till det arabiska språket. Han tillskriver arabiskan närmast mystiska egenskaper; som inget annat språk är det ägnat att uttrycka vissa religiösa dogmer. Ingenstans kunde monoteismen formuleras med samma klarhet och skärpa som i det arabiska språket. Hans stora verk är ett humanistiskt mästerverk av ett slag som vi knappast längre ser. Akademiker har sällan möjligheten att ägna sådan energi och tid åt ett så litet och begränsat ämne. Passion de Hallaj är ett monument men ett passionerat sådant. Och passionen är inte bara Hallajs utan också Louis Massignons.