n solig eftermiddag cyklar jag till campus för att träffa min granne och akademikerkollega, Chibli Mallat, i den idylliska universitetsstaden Princeton. Vi är där under vad som vid första påseende ser ut som liknande omständigheter. Han är, likt min hustru, en Visiting Fellow vid Princetons Woodrow Wilson School. Vi bor båda nere vid den konstgjorda sjö som industrimagnaten Andrew Carnegie en gång donerade till Princeton så att dess studenter skulle kunna träna rodd på villkor som var i samklang med deras exalterade status och stora ambitioner i övrigt. Men Mallats existentiella situation är väsensskild från min och de allra flesta andras i Princeton.

Han ger mig en essä han just har skrivit – om hur svårt det är att vara långt borta från sitt land och ändå förbli engagerad politiskt och socialt. Tonen är sorgsen – över avståndet, över att utvecklingen i hemlandet åter är skriven i blod och tårar. Som han skriver i en av sina böcker: ”Mellanöstern har varit grym mot min generation.” De flesta av hans skolkamrater är spridda runt världen i en mer eller mindre självvald exil. Där har de visserligen ofta haft stora personliga framgångar. Men samtidigt har de gått förlorade för sina hemländer och en region som desperat behöver just deras talanger och expertis för att komma ur den onda cirkeln av våld och förtryck. Åter andra har fallit offer för någon av alla de blodiga konflikter och maktkamper som med jämna mellanrum hemsökt Mellanöstern: inbördeskrig, ockupationer, komplotter, terroristattacker, de många diktaturernas repressiva våld mot de egna medborgarna.

Mallat är från Libanon där han är professor i juridik på Université Saint-Joseph i Beirut. Han har även arbetat som gästprofessor vid en rad prestigefyllda lärosäten i västvärlden. Dessutom är han allmänt känd som en ledande människorättsaktivist i Mellanöstern. Hans akademiska expertis är islamisk lagstiftning i ett jämförande perspektiv, ett område inom vilket han skrivit en rad böcker och artiklar. Sedan länge har han kämpat för demokrati och rättsstat i såväl Libanon som Palestina och Irak. Redan under 80-talets början blev han djupt engagerad i oppositionen mot Saddam Hussein. I början av 90-talet var han med om att grunda den Internationella kommittén för ett fritt Irak. År 1996 startade han Indict, en organisation vars syfte var att samla ihop bevis för Saddams brott som senare kunde användas i domstol.

I kampen mot Saddam var han lierad med Ahmed Chalabi och de andra exilirakier som livligt påhejade av neokonservativa ideologer som Paul Wolfowitz lyckades få den amerikanska kongressen att klubba igenom den så kallade Iraqi Liberation Act år 1998. En konsekvens av detta samarbete är att han i vissa politiska läger fått rykte om sig att vara en alltför hängiven anhängare av Bushs Irakpolitik. Å andra sidan är han även känd som en av de jurister som ledde försöken, näppeligen populära i Washington, att få den israeliska premiärministern Ariel Sharon åtalad inför en belgisk domstol för sin roll i massakrerna 1982 i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila.

 

HAN SPELADE OCKSÅ en ledande roll i den libanesiska ”cederrevolutionen”, de stora demonstrationerna efter mordet på premiärminister Rafik Hariri som 2005 tvingade Syrien att lämna Libanon, ett land som man hade ockuperat sedan slutet på det libanesiska inbördeskriget. Det var mot bakgrund av hans engagemang i denna politiska rörelse som han i början av 2006 påbörjade sin kampanj för att bli vald till Libanons president. Kriget mellan Israel och Hizbollah sommaren 2006 har dock lett till en politisk förlamning i Libanon. Idag hotar inbördeskriget att bryta ut igen och ett fredligt och öppet presidentval tycks fjärran.

Med tanke på att politisk aktivism i denna del av världen ofta är förknippad med fara för livet undrar jag varför han kom att välja politikens väg istället för att förbli en renodlad akademiker.

Mallat menar att skälet var att hans disciplin, juridik, ligger så nära konkreta, politiska realiteter. Det var inte möjligt för honom att i längden upprätthålla gränsdragningen mellan det akademiska studiet av lag, demokrati och mänskliga rättigheter, å ena sidan, och den praktiska kampen för dessa rättigheter, å den andra. ”Lever man i ett land som Libanon blir man hela tiden varse att mänskliga rättigheter och rättvisa inte enbart är ett abstrakt spörsmål”, noterar han lakoniskt.

Samtidigt var vägen från professorns kammare till gatans politik både lång och krokig. Mallat, som tillhör en framstående maronitisk familj i Libanon, tog först steget från akademin till offentlig debatt genom att skriva krönikor för dagstidningar och uppträda som kommentator i radio och tv. Både hans expertis i sakfrågor och hans hemort i det politiskt viktiga maronitiska samfundet var här viktiga. I libanesisk politik är religiös tillhörighet av avgörande betydelse, och landets bräckliga stabilitet bygger på en praxis som bland annat av hävd reserverar presidentskapet för en maronit, ett kristet samfund med rötter i Libanon sedan 600-talet.

Men det var inte först och främst inrikespolitik som till en början attraherade Mallat. Hans fokus på mänskliga rättigheter ledde definitionsmässigt bortom den egna nationens gränser. I en region där bovarna och tyrannerna är många, kom han att fokusera på Saddam och Sharon.

I det ena fallet tog han sikte på en arabisk diktator som med speciell kraft symboliserade arabvärldens brist på demokrati. I det andra fallet inriktade han sig på en israelisk ledare som symboliserade förtrycket av palestinierna, vars kamp för nationell befrielse från det koloniala oket ännu var ofullbordad. Men enligt Mallat handlar det i båda fallen ytterst om samma kamp:

– Jag har två ledstjärnor. Det ena är striden för mänskliga rättigheter, den andra är ickevåld som medlet för denna rörelse.

Men, förklarar Mallat, taktiken blev olika. I fallet Sharon var det till stor hjälp att använda media och världsopinion, att vara så synlig som möjligt för att så effektivt som möjligt utöva påtryckningar. Med Saddam var det annorlunda, i det fallet krävdes en mer subtil ansats bakom kulisserna. Saddam var inte bara en farlig man; som diktator var han mindre bekymrad av vad den inhemska befolkningen eller det internationella samfundet tyckte och tänkte. Därför var det mindre troligt att han skulle påverkas av en massmedial kampanj.

 

DEN STORA VÄNDPUNKTEN för Mallat var dock de revolutionära händelserna 2005 i samband med mordet på Hariri.

– Det var inte längre möjligt för mig att stanna kvar i bakgrunden. Efter hand förlorade vi mark pol itiskt, till slut dödades kollegor och vänner. Jag stod inte längre ut med att enbart vara en passiv åskådare. Det var viktigare än någonsin att agera, det räckte inte att vara en kritisk intellektuell, kände jag. Jag ville också multiplicera min personliga styrka genom att tala för och med andra.

Att bedriva en presidentkampanj på det sätt som Mallat gör är dock något helt nytt i Libanon. Presidenten väljs inte direkt av folket utom genom omröstning i parlamentet. Dessutom görs valet av kandidater inom en snäv cirkel av inflytelserika maroniter.

Mallat har valt att i stället driva en öppen kampanj, med egen hemsida på nätet och tal och skrifter riktade mot hela det libanesiska folket, inte bara en inre krets av landets elit. Men för att bli vald måste han även, på traditionellt vis, övertyga en majoritet både inom sin egen religiösa grupp och inom parlamentet.

– Vår praxis är den att bara maroniter, inte ens andra kristna, kan komma ifråga för presidentskapet. Jag skulle vilja ändra på denna tradition: för mig är det viktigaste att jag är libanes, inte att jag är maronit. Men bara om jag har nog makt och inflytande kan jag arbeta effektivt för en så radikal förändring av vår konstitutionella ordning.

Jag undrar, med tanke på att Libanon åter står inför hotet av ett inbördeskrig, vilken status hans presidentkampanj har nu, sommaren 2007.

– Sedan kriget sommaren 2006 är det politiska läget så låst att parlamentet över huvud taget inte möts. Detta innebär också att ett nyval av president inte kan komma ifråga just nu. I denna bemärkelse befinner sig även min valkampanj i en timeout-situation, även om jag arbetar vidare för att vara beredd och till förfogande i det ögonblick som situationen förändras. Denna höst ger jag ut två nya böcker i detta syfte, en om cederrevolutionen, en med tal och skrifter som knyter an till min kampanj.

I vilken mån kan denna förändring påskyndas av västländerna, frågar jag. Dessa har sedan andra världskrigets slut i princip intagit två positioner vad det gäller påtryckningar i syfte att befrämja den demokratiska utvecklingen i länder med auktoritära regimer.

USA har ofta valt en tuffare linje, med politiska krav som varit uppbackade av militära hot och en faktisk villighet att ta till vapen. Irak må vara mindre bra reklam för denna hållning, men USA:s försvarare kan även peka på positiva exempel som Sovjetunionens fall och det korta Kosovokriget.

I Europa har man överlag föredragit att använda diplomati i möjligaste mån. Man har lockat med fördelaktiga ekonomiska fördrag snarare än att slå på stridstrumman. Inte minst EU:s grundande i skuggan av andra världskriget och dess utvidgning därefter erbjuder en mängd bevis på att denna strategi kan vara lyckosam. EU är en organisation som idag omfattar en rad länder som för inte så länge sedan var kommunistiska lydstater eller löd under militärdiktaturer och andra auktoritära system.

I DETTA PERSPEKTIV undrar jag hur Mallat ser på EU:s roll idag, när den amerikanska ansatsen i Mellanöstern tycks ha gått rejält i stå. Kan EU spela en positiv roll på ett liknande sätt som man har gjort i förhållande till andra Medelhavsländer, som Grekland, Spanien, Portugal, Cypern och, i viss mån, Turkiet?

– Låt mig starta med ett provokativt påstående: konflikte n mellan Israel och arabländerna kan inte lösas förrän Israel, Libanon och Palestina är del av Europa. Vad menar jag med detta? Europa är oerhört viktigt. Rent geografiskt, givetvis, i egenskap av en nära granne – efter att Cypern har blivit medlem så delar EU idag faktiskt gräns med Libanon. Men framför allt då vi i Mellanöstern behöver en förlösande idé, en mäktig vision som är både originell och humanistisk nog för att kunna lösa upp våra djupa konflikter. Och denna idé är Europa. Hur detta ska åstadkommas är en annan sak, men jag är säker på att vi inte kommer att uppnå fred förrän vi skapat en struktur inom ramen för vilken Libanon och Israel finner en plats i Europa.

Tanken på EU som en kombinerad freds- och tillväxtmotor har visserligen ett stort mått av trovärdighet i ett historiskt perspektiv, men samtidigt är det också så att viljan till expansion idag tycks vara begränsad, inte minst vad det gäller muslimska länder. Om Turkiets ansökan nu stött på patrull, vilket hopp kan det finnas för Libanon?

Mallat nickar sorgset och tillstår att många, kanske de flesta européer, är trötta på expansion, invandring och mångfald. Men, tillägger han direkt, den inkluderande struktur han syftar på behöver inte innebära ett formellt medlemskap:

– Jag tar avstamp i Romano Prodis briljanta idé från 2002, den han kallade ”politics of neighborhood” (grannskapspolitik) . Tanken är att släppa in länderna i EU:s närområde; ge dem möjlighet att ta del av ”the European dream” samtidigt som de i sin tur respekterar en viss begränsning i associationen till EU. De skulle erbjudas nästan allt utom det formella medlemskapet och full delaktighet i de rent politiska institutionerna: tillgång till strukturfonder, samordning av det ekonomiska systemet, stegvis möjlighet till immigration, med mera. Detta är nyckeln. Skulle de palestinska flyktingarna få rätt till migration och arbete så skulle en stor del av problemet vara på väg att lösas.

– Å andra sidan skulle ett sådant arrangemang ta hänsyn till européernas förståeliga ängslan inför tanken på ett fullt medlemskap. Problemet har att göra med befolkningstal – inte bara rädslan i att drunkna i en flod av invandring utan även oron över att förlora den demokratiska kontrollen. Och handen på hjärtat: Vad skulle Israel eller Libanon tjäna på att kunna rösta i Bryssel som de inte redan skulle få via en association? Se bara på Norge! De skulle med tiden få en status liknande den som Lichtenstein nu har. Jag tror även detta vore en form som skulle passa Turkiet bättre än ett fullt medlemskap: Turkiet skulle kunna behålla sina nationella institutioner, och EU skulle slippa en uppslitande debatt om huruvida Turkiet verkligen platsar som ett ”europeiskt” land.

MALLAT MENAR ATT Europa representerar flera stadier av hopp. Det slutgiltiga hoppet är att lösa konflikten mellan Israel och palestinierna, men innan detta sker hoppas man på att EU kan skapa en handfast struktur som befrämjar ekonomisk utveckling och demokratiska reformer.

– Vad vi i Libanons civilsamhälle begär av Europa i ett första skede är att ni helt enkelt finns här, att ni är närvarande med era ögon och röster. När vi 2005 hade våra första fria parlamentariska val på trettio år, så var ni här. När det nu är dags att välja ny presid e n t hoppas och ber vi att ni åter kommer att vara på plats. Inte för att stödja Mallat som kandidat – det skulle krossa mina chanser – utan för att stödja fri debatt och sann demokrati.

Men, kan jag inte låta bli att fråga, hur ser han på möjligheten att förverkliga denna dröm om han tar av sig sin visionära politiska hatt och sätter på den kritiskt akademiska?

Mallat skrockar och tillstår att han i denna kapacitet nog är en aning mer pessimistisk.

– Bortom den positiva dimensionen – Prodis ”politics of proximity” – ser jag flera negativa dimensioner. Den amerikanska närvaron: Israel vill inte släppa in EU så länge som man kan förlita sig på USA:s makt. Vidare EU:s inre kris efter folkomröstningarna om konstitutionsförslaget i Frankrike och Holland, även om det nya fördraget som förhandlades fram under Merkel sommaren 2007 inger ett visst förnyat hopp i detta avseende. Och slutligen den extremism som växt sig fast i den muslimska världen och som tagit sig våldsamma uttryck också i Europa.

Vilken roll spelar arabisk nationalism och speciellt valet av våld som politisk metod? Du nämnde tidigare att dina ledstjärnor var mänskliga rättigheter och ickevåld. Jag har ofta undrat varför man i Palestina inte valt ickevåldet som strategi. Gandhi lärde ju världen att ickevåld fungerar bäst just i kampen mot en demokrati – likt Israel – snarare än i kampen mot mer skoningslösa auktoritära regimer. Detta känns, tragiskt, som en ”road not taken”.

– Detta är en svår och ytterst allvarlig fråga. Jag har själv pläderat för en sådan strategi. Men Gandhi är tyvärr ett undantag i de nationella befrielserörelsernas historia. Mer typiskt och relevant för arabernas kamp var det fruktansvärda frihetskriget i Algeriet där hundratusentals människor dog. Gandhi var exceptionell – och jag kan inte mäta mig med honom även om jag ser honom som en stor inspiration. Han och Mandela. Men hur många Gandhi och Mandela kan vi hoppas på? Och inte ens Mandela frånsvor sig helt våldet som politiskt instrument.

Jag undrar om Mallat tror att amerikanerna och de som stödde deras intervention i Irak har underskattat nationalismen som en politisk kraft. De flesta människor vill trots allt inte att deras land ska ockuperas, även om det sker i demokratins och de mänskliga rättigheternas namn. Detta var en läxa som kanske borde ha lärts definitivt efter Vietnamkriget. Speciellt gäller detta de så kallade liberala hökarna som ju inte vara drivna av hänsyn till rent nationella intressen utan just ville främja mänskliga rättigheter. Har ett tragiskt offer för det katastrofala Irakkriget blivit den offensiva kampen för mänskliga rättigheter?

– Jag tror att jag underskattade den nationalistiska dimensionen. Visserligen var jag mot invasionen även om jag var för Saddams fall. Och när väl invasionen var ett faktum ville jag att den skulle avslutas så snart som möjligt. Men icke desto mindre förstod jag inte hur starkt och djupt det nationalistiska motståndet skulle bli. Med tanke på hur fel jag och många andra hade i frågan om det nationalistiska gensvaret tvekar jag att sia om framtiden nu.

 

MALLAT NOTERAR SAMTIDIGT att även om Irakkriget visar på problemen med militära interventioner så kvarstår frågan ändå om vad vi kan och bör göra i fall som Rwanda, Darfur och Zimbabwe.

Renodlad passivitet kan inte vara vårt enda alternativ.

Någon form av blan dn in g av militära hot och löften om hjälp inom ramen för en multilateral aktion måste kunna legitimeras.

– För mig är dock det viktigaste att vi når fram till en framgångsberättelse som kan tjäna som exempel i Mellanöstern. Än så länge finns inget sådant exempel även om Libanon i någon mån var på väg att bli ett sådant under ett par månaders tid. Vi behöver mer, något som är varaktigt, som Spanien och Portugal efter diktaturernas fall och inträdet i EU. De mest troliga kandidaterna i min del av världen är Marocko och Libanon. Libanon med dess blygsamma men ändock konkreta erfarenhet av ickevåld. Åtminstone om vi får en hedervärd, kraftfull och demokratiskt vald president.

Lars Trägårdh är historiker och samhällsforskare.