Deras trosbekännelse om demokrati, individualism, vetenskap och mänskliga rättigheter erbjuder ju inget som inte redan ingår i den värdegrund som hela det offentliga Sveriges vilar på, tänkte vi. Men jag har tänkt om och säger istället: Lycka till!

Jag har lyssnat på amerikanske Bart Campolo, en gång kristen stjärnevangelist, nu sekulärhumanististisk dito. Han är lika mycket pastor som tidigare, fast numera utan gud, otroligt karismatisk, en sådan vars skara man gärna vill tillhöra. Och han menar att sekulärhumanisterna aldrig kommer att växa och aldrig göra någon verklig skillnad i världen om de inte förstår att människan är obotligt religiös, i bemärkelsen att hon söker identitet, tillhörighet, mening och uppgift.

Campolo talar om alla de unga männi­skor som inte tror på någon Gud, och därför inte tillhör någon religiös församling: ”De är som får utan herde.” Sekulärhumanisterna borde se det som sin uppgift att nå dem och erbjuda gemenskap och vägledning till ett meningsfullt liv.

Vad är då ett meningsfullt liv, enligt Bart Campolo? Starka, mänskliga relationer är det som skapar varaktig lycka. Ett arbete som går ut på något mer än pengar och status ger mening. Ett gott liv är att välja att älska sina medmänniskor, att se på dem med tolerans och medkänsla. Och det är att värna naturen, rädda klimatet och bekämpa fattigdom och lidande. Men detta är omöjligt att sträva efter på egen hand. Människan behöver finnas i en gemenskap som präglas av kärlek och omsorg, som en välfungerande församling, och det måste sekulärhumanisterna erbjuda, menar Campolo: en välkomnande mötesplats där människor tillsammans får förundras över livets stora och små mirakler, och tillsammans arbeta för en bättre värld.

Den mänskliga historien är präglad av religion. Religiösa praktiker betraktas därför av vår post-religiösa samtid som just religiösa, men egentligen är de bara mänskliga, menar Campolo. Här måste man inflika att världshistoriens religiösa riter sammantaget inte precis har präglats av predikan, soppkök och psalmsång utan snarare av djuroffer, prostitution och extatisk dans. Det Campolo vill appropriera är trots allt ett slags judisk-kristen församlingskultur.

Men jag säger det ändå: Lycka till!
Ni kommer att behöva rusta upp rejält. Ni kommer ingenstans utan karismatiska ledare som kan göra fängslande livsvisdom av neuropsykiatrisk forskning och evolutionsbiologisk vetenskap. Ni kommer att behöva bättre sånger, för det är av ren barmhärtighet jag väljer att inte återge den poesi som rekommenderas på er hemsida för bröllop, begravning och namngivningsceremonier. Ni behöver kantater och oratorier som hjälper er att förundras över naturen, kosmos och varat. Som Haydns Die Schöpfung, fast utan Gud. Ett mäktigt Der Urknall helt enkelt.

Jag tycker att ni borde få minst en av de katedraler som förvaltas av Svenska kyrkan, plus några småkyrkor, och till det statliga bidrag för byggnadsvård. Det är inte mer än rätt och frågan är om ni inte skulle göra minst lika stor nytta med er verksamhet. Det skulle inte förvåna mig om en eller ett par av biskoparna hoppar över till er – i alla fall när ni har säkrat er finansiering.

Och de kristna kyrkorna kommer att ställas inför en helt grundläggande fråga: Om tron inte är avgörande för att leva ett liv i tacksamhet och förundran, om tron inte behövs för att samla människor i en varm och förlåtande gemenskap, om tron inte behövs för att motivera välgörenhet – vad ska man då egentligen ha tron till? Vore det inte rentav ganska skönt att få allt det som känns tilltalande med kristen gemenskap, men slippa bortförklara sådant som arvsynd, jungfrufödsel och uppståndelse? Och tänk att slippa teodicéproblemet!

Meningen med livet är att lära känna Gud. Så enkelt och rakt kommer det behöva formuleras av framtidens kyrkor, när humanisterna väl erbjuder gemenskap, engagemang och ett narrativ om det goda livet.