Meningslöst att frukta döden
Det är naturligt att tänka sig att det faktum att vi skall dö påverkar hur vi lever. De flesta av oss tror nog att döden är så central för vår existens att den måste ha ett genomgripande inflytande på hur vi lever. Franz Kafka sade att ”livets mening är att det tar slut”. Det är en subtil och kryptisk formulering, i Kafkas typiska stil, men idén tror jag är ganska vanlig. Det faktum att jag kommer att dö är ett djupt och fundamentalt faktum om mitt liv, något som borde ha en betydande inverkan på hur jag lever. Men exakt vad är denna inverkan tänkt att vara? På vilket sätt bör insikten om att jag kommer att dö påverka hur jag lever?
När man funderar på den här frågan räcker det inte med att se på hur insikten om vår dödlighet faktiskt påverkar oss. Det skulle till exempel kunna vara så – som hos Tolstoj – att om man dröjde vid tanken på sin dödlighet så skulle man skrika oupphörligt ända tills man dog. Men detta faktum, om det vore ett faktum, skulle inte vara en välmotiverad reaktion. Det är kanske bara ett kausalt faktum om hur vi är skapta. Den fråga jag vill ställa är snarare hur det är motiverat att reagera?
Den allra första typen av ”beteende” som jag vill att vi skall tänka på är strängt taget inte alls en form av beteende. Jag tänker på vår känslomässiga reaktion, eftersom en av de vanligaste reaktionerna på döden, antar jag, är fruktan för döden. I många fall kan ”fruktan” eller ”rädsla” rentav vara alltför svaga ord. En extremt stark form av fruktan – dödsskräck – är en mycket vanlig känslomässig reaktion på döden, antar jag. Vi måste alltså fråga oss: Är fruktan för döden en rationellt motiverad reaktion?
Nyckelordet här är ”motiverad”. Jag vill inte alls förneka det empiriska faktum att många människor är rädda för döden. Hur vanlig den reaktionen är och hur stark denna fruktan är vore något för psykologer eller sociologer att undersöka. Men vad jag vill veta är om fruktan för döden är en motiverad reaktion, en rimlig känsla.
Låt oss alltså fråga vad som motiverar fruktan. När vi blivit klara över de relevanta villkoren, kan vi fortsätta med att fråga om det är motiverat att känna fruktan för döden. Men först måste vi veta hur de relevanta kraven ser ut. När jag tänker på den här frågan är det tre villkor som faller mig in. Det första är detta: För att det skall vara meningsfullt att känna fruktan, måste det man är rädd för vara dåligt.
Jag föreställer mig att detta första villkor är ganska okontroversiellt. Om någon skulle säga till mig: ”Jag är rädd att någon kommer att ge mig en glasstrut efter jobbet idag”, så skulle jag återigen betrakta personen oförstående. Jag skulle fråga: ”Varför är du rädd för det?” Nu är ett begripligt svar förstås ingen omöjlighet här. Om personen förklarar: ”Jag försöker gå ned i vikt, men jag har så dålig karaktär att om någon ger mig en glasstrut så kommer jag att äta den direkt, och det kommer att förstöra min diet för den här veckan”, så skulle jag förstå. Ur en bantares perspektiv kan en glasstrut vara något dåligt, och därmed skulle vårt första villkor för motiverad fruktan vara uppfyllt. Men om man inte har någon sådan förklaring att komma med, om man är som de flesta av oss och en glasstrut är en ganska bra sak, en källa till en viss flyktig men i alla fall genuin njutning, så förstår jag inte hur du rimligen kan vara rädd för att få en glasstrut. Det är inte meningsfullt.
För att det skall vara motiverat att vara rädd för något måste det vara dåligt. Det är en av anledningarna till att vi ibland tittar misstroget på människor med olika fobier – rädsla för spindlar eller damm eller kaniner. Vi frågar oss, hur kan detta vara meningsfullt? Här har vi en söt liten kanin; den är inte farlig. Rädsla för den här kaninen är omotiverad. Visserligen finns det giftiga spindlar, men faktum är att de spindlar som vi stöter på här i förorten till Connecticut inte är giftiga. Så rädsla för spindlar verkar inte heller vara motiverat. Än en gång, det handlar inte om att människor inte skulle kunna ha den här typen av känslomässig reaktion på spindlar eller kaniner; det handlar om att det inte är meningsfullt.
Det första villkoret för motiverad fruktan är alltså att föremålet för din fruktan måste vara dåligt. Jag kan känna rimlig fruktan för att få en migränattack, om jag ofta får migrän. Jag kan inte rimligen frukta det behagliga betraktandet av en vacker solnedgång. Det andra villkoret är att det måste finnas en icke försumbar risk för att det dåliga inträffar, för att det dåliga föremålet kommer i din väg. Det räcker inte att det är en logisk möjlighet för att fruktan skall vara en rimlig reaktion. Så är det till exempel inget logiskt motsägelsefullt eller otänkbart över möjligheten att du kommer att dö genom att slitas i stycken av sibiriska tigrar. Det är inte en omöjlig händelse. Det är bara det att det är så osannolikt – det är en så försumbart liten risk för att det skall hända – att om du skulle säga mig att du faktiskt är rädd för att du kommer att dödas på det sättet, så kunde jag bara säga att en sådan rädsla inte är meningsfull, den är inte motiverad.
Även i det här fallet kan vi berätta särskilda historier där saker och ting kanske förhåller sig annorlunda. Anta att du förklarar för mig att när du inte är upptagen med att läsa filosofiska böcker om döden så arbetar du som djurtämjare. Eller kanske planerar du att arbeta på cirkus där du kommer att träna sådana tigrar. Då måste jag förstås ändra mig. Det finns verkligen en icke försumbar risk för att du kommer att slitas i stycken och dödas av tigrar. Jag förstår alltså din fruktan, den är meningsfull. Men för oss andra antar jag att risken för att dödas av tigrar ligger så nära noll att den är försumbar. Rädslan för att bli uppäten av tigrar eller rivas till döds av tigrar är alltså inte meningsfull.
När man väl förstått poängen är det lätt att ge fler exempel. Anta att jag är rädd för att kidnappas av rymdvarelser från Alpha Centauri, som kommer att föra bort mig till sitt laboratorium och sticka och peta i mig innan de dissekerar mig levande. Ja, jag antar att det finns en viss möjlighet för det; det är inte logiskt omöjligt. Men återigen, risken för att det skall hända är så försvinnande liten att om jag verkligen vore rädd att detta skulle hända, skulle du med rätta påpeka för mig att en sådan rädsla inte är motiverad. Den är inte rationell.
Om fruktan skall vara motiverad måste det alltså finna en tillräckligt stor risk för att det dåliga faktiskt inträffar. Vi skulle säkert kunna diskutera hur stor risken måste vara för att vara tillräckligt stor, men vi borde åtminstone kunna enas om att när det handlar om en försvinnande liten risk, så är fruktan inte meningsfullt. Detta är alltså villkor nummer två.
Villkor nummer tre är lite mer kontroversiellt, skulle jag tro, men likväl ter det sig korrekt i mina ögon. För att fruktan skall vara motiverad måste det finnas en viss osäkerhet om det dåliga faktiskt kommer att inträffa. Det är inte klart hur stor osäkerhet som krävs; men det måste åtminstone finnas en viss osäkerhet i fråga om det dåliga verkligen kommer att inträffa, eller också om hur dåligt det kommer att vara. För att se poängen med detta tredje villkor måste vi tänka oss ett fall där något dåligt kommer att inträffa och det faktiskt är helt säkert att det kommer att inträffa. I själva verket vet du precis hur dåligt det kommer att vara. Jag hävdar nu att under sådana omständigheter är fruktan inte en motiverad känslomässig reaktion, trots att de två första villkoren är uppfyllda.
Anta att det som händer är följande. Varje dag kommer du till kontoret med en lunchpåse som du ställer in i kontorets kylskåp. Tillsammans med din lunch tar du med en efterrätt, låt oss säga en kaka. Och varje dag klockan ett när du går för att hämta din lunch i kylen, så tittar du i påsen och ser att någon har stulit din kaka! Det är förstås något dåligt som har inträffat. Jag medger att det inte är det värsta som kan hända här i världen, men det är en dålig sak att någon stjäl ens kaka. Dessutom är det en mer än försumbar risk för att din kaka kommer att stjälas även i morgon. De två första villkoren är alltså uppfyllda. Men i själva verket finns det inte bara en mer än försumbar risk för att din kaka kommer att stjälas på nytt imorgon, det är i stort sett garanterat. Det händer dag efter dag efter dag. Det dåliga kommer alltså med säkerhet att hända, och du vet precis hur dåligt det är (eftersom ingenting mer än din kaka någonsin saknas). Nu hävdar jag alltså att fruktan, i ett fall som detta, inte är meningsfull.
Det finns förstås andra negativa känslor som troligen är meningsfulla, till exempel ilska och harm. Vad menar den här tjuven, vem han eller hon nu än är, med att hålla på och stjäla din kaka? Det har de ingen rätt att göra! Du kan vara arg, du kan vara harmsen. Du kan vara ledsen över att du inte får någon efterrätt, dag efter dag efter dag. Men du borde inte vara rädd, för det finns inget här som det är meningsfullt för dig att vara rädd för. Det är inte meningsfullt att vara rädd när man med säkerhet vet att det dåliga kommer och hur dåligt det är.
Om tjuven däremot slår till slumpvis och stjäl olika personers efterrätter från olika påsar på olika dagar under veckan, och man aldrig vet vem han eller hon kommer att stjäla från nästa gång, så är det rimligt att frukta att man kommer att vara den person vars efterrätt blir stulen imorgon. Eller om man tycker att kakstöld är ett alltför löjligt exempel, så kan man föreställa sig att det som händer är att någon bryter sig in i lägenheter i grannskapet och stjäl bärbara datorer. Även här är fruktan meningsfull; du kan rimligen frukta att de kommer att stjäla din dator nästa gång. Här är alltså alla tre villkoren uppfyllda: det finns något dåligt som fruktas, det finns en icke försumbar risk för att detta dåliga skall inträffa, men risken ifråga uppgår likväl inte till visshet.
Antag å andra sidan att vi har en situation som man skulle kunna se på film, där tjuven är en sådan mästare i sitt hantverk att hon känner stolthet över sitt arbete och tillkännager sina stötar på förhand. Hon kan till exempel sätta in en annons i New York Times som lyder: ”På onsdag den 27 april kommer jag att stjäla en dator från den och den lägenheten.” Och det hjälper inte vilka förebyggande åtgärder som vidtas, något går alltid fel och den angivna personens dator blir alltid stulen. Om det är din lägenhet som nämns för nästa veckas stöt kan du rimligen vara arg. Du kan vara förbannad, du kan vara irriterad, du kan känna dig dum för att du inte kan räkna ut hur du skall skydda dig. Men när annonsen dyker upp, med namn och datum, och när tjuven under hela året alltid har genomfört den annonserade stölden, så hävdar jag att fruktan inte är meningsfull, för om du vet exakt hur stor skadan kommer att vara och vet att skadan kommer, så är fruktan inte längre motiverad.
Antag att jag har en liten tortyrmaskin, en liten smärtgenerator. Jag lägger din hand på bordet, kopplar den till elektroden, vrider upp visaren och slår på strömbrytaren, och du får en elchock. Om chockerna varierar i intensitet är det meningsfullt att vara rädd för hur nästa chock kommer att kännas. Men om maskinen bara har ett läge, på och av, och alla chocker känns exakt likadant, och jag har gjort det mot dig flera gånger så att du vet exakt hur det känns, och du vet att det kommer exakt tre sådana chocker till – kanske får du betalt för att delta i ett underligt psykologiskt experiment – så menar jag att fruktan inte är meningsfull. När du vet exakt vad som kommer, exakt hur det kommer att kännas, så kan du förstås ogilla det som händer dig, men fruktan är omotiverad.
Nu är experimentet över. Du har fått betalt för ditt deltagande, men jag vägrar att släppa iväg dig. Jag säger: ”Jag skall göra det en gång till, inte värre än tidigare.” Det kan förstås hända att du inte tror mig. Kanske kommer denna sista chock verkligen att vara värre än de andra. Det skulle föra in elementet av osäkerhet, och då skulle fruktan kanske vara motiverad. Men om du verkligen tror på mig när jag säger att det kommer exakt en smärtupplevelse till, precis likadan som de du kände tidigare, så är ilska kanske meningsfullt (du har inte gått med på en till!), harm är kanske meningsfullt, bedrövelse över att du kommer att känna denna smärta är kanske meningsfull – men fruktan är inte meningsfull.
Det finns alltså, enligt min uppfattning, tre villkor som måste vara uppfyllda för att fruktan skall vara motiverad. Föremålet för din fruktan måste vara dåligt, och det måste finnas en icke försumbar risk för att det dåliga kommer att hända. Men du får inte vara säker på att det dåliga kommer att hända.
En annan sak som kan vara värd att nämna i förbigående är följande. Även när fruktan är meningsfullt så finns det ett proportionalitetsvillkor som också bör hållas i minnet. Även om det finns en icke försumbar risk för att något ont kommer att ske (som inte uppgår till visshet), och en viss fruktan därför är motiverad, så kan mängden fruktan fortfarande vara omotiverad, om risken är liten men fruktan väldigt stor. När risken är liten är kanske en lätt oro det enda som är motiverat. På liknande sätt måste mängden fruktan stå i proportion till det dåligas storlek. I fallet med kaktjuven till exempel, även när du inte är säker på om du kommer att bli nästa offer eller inte och en viss fruktan därför är på sin plats, så bör den bara vara liten. Något mer än så är en omotiverad reaktion.
Rustade med dessa idéer kunde det förefalla som om vi nu skulle ha möjlighet att fråga oss om fruktan för döden är motiverad. Men i själva verket måste vi först klargöra något viktigt: När vi är rädda för döden, exakt vad är vi då rädda för? Vad är det egentliga föremålet för vår rädsla? Det finns olika sätt att besvara denna fråga, som det enligt min mening finns viktiga skillnader emellan – och beroende på exakt vad vi tänker på så kan rädsla vara motiverat eller inte.
En sak som man kan vara orolig för är döden som process. Vissa människor finner att den faktiska processen vid livets slut är smärtsam och obehaglig. Jag har redan nämnt möjligheten att slitas ihjäl av tigrar, som förvisso vore ett ganska obehagligt sätt att dö. I den mån som det finns någon icke försumbar risk för att du kommer att dö en smärtsam död, ser det alltså verkligen ut att finnas utrymme för en viss fruktan. Men då måste vi naturligtvis fråga oss hur stor risken är att du kommer att dö på ett smärtsamt sätt. Som jag redan har konstaterat är risken för att slitas ihjäl av tigrar försvinnande liten för de flesta av oss. Av den anledningen tror jag inte att någon verklig fruktan för att dö på just det sättet är motiverad. Och fruktan för att dö genom en plågsam operation i händerna på rymdvarelser från Alpha Centauri är inte heller motiverad.
Likväl är det ett sorgligt faktum att det finns människor här i världen som faktiskt dör på smärtsamma sätt, särskilt förstås eftersom vissa sjukdomar kan vara smärtsamma i sina slutstadier. Det kommer kanske som en obehaglig nyhet för vissa att många sjukhus fortfarande inte tillhandahåller tillräckligt med smärtstillande medel vid livets slut. Varför? Det är en ganska komplicerad fråga, men jag antar att om någon skulle säga mig att de därför var rädda att detta skulle hända dem, så skulle jag förvisso förstå en sådan reaktion. Men rädslan måste ändå vara proportionerlig. Om du förklarar för mig att du inte kan sova om nätterna av fruktan för att detta kommer att hända dig, så förefaller mig en rädsla i den storleksordningen oproportionerlig.
Men hur som helst, även om det kanske är sant att vad vissa människor menar när de säger att de är rädda för döden, är att de är rädda för dödsprocessen, så föreställer jag mig att detta inte är vad de flesta har i tankarna när de säger att de är rädda för döden. Vad de flesta människor menar är, antar jag, att de är rädda för döden som sådan – rädda för att vara döda. De är rädda för hur det kommer att kännas att vara död. Och i det avseendet, vill jag påstå, att de relevanta villkoren för motiverad fruktan faktiskt inte är uppfyllda.
Den huvudpoäng som vi måste påminna oss här är att det inte känns på något sätt alls att vara död. Att vara död innebär inte någon som helst upplevelse. Det är inte som om det skulle finnas någon sorts upplevelse när man är död, men en upplevelse som skiljer sig från våra vanliga upplevelser och därför är svår att föreställa sig – ett oroande mysterium. Nej, här finns inget mysterium alls: att vara död innebär helt enkelt ingen upplevelse alls.
Men det innebär att ”hur det känns” att vara död faktiskt inte är något dåligt som sådant, i och av sig självt – just eftersom det inte känns på något sätt alls att vara död. Om det vi fruktar när vi fruktar döden är hur det känns att vara död, så är alltså varje sådan fruktan omotiverad. Det första villkoret för motiverad fruktan är inte uppfyllt, eftersom föremålet för vår fruktan – hur det känns att vara död – faktiskt inte alls är något dåligt.
Detta resonemang förutsätter förstås en viss syn på dödens natur. Saker och ting måste förstås te sig ganska annorlunda om man tror på ett liv efter detta, eller åtminstone på en verklig möjlighet av ett liv efter detta. Anta till exempel att du är oroad för att hamna i helvetet. Utifrån ett sådant perspektiv är fruktan för hur det kommer att kännas att vara död förstås högst meningsfull. (Såvida du inte är säker på att du kommer att hamna i helvetet förstås, och säker på hur stora bestraffningar du kommer att få. I så fall är det istället det tredje villkoret för motiverad fruktan som inte är uppfyllt, varför fruktan fortfarande är omotiverad.) Men om döden verkligen är slutet på alla upplevelser, som jag tror, så förefaller det mig som om det första villkoret för motiverad fruktan inte är uppfyllt. Det är inte meningsfullt att vara rädd för hur det är att vara död, eftersom det inte känns på något sätt alls att vara död – och därmed inte känns på något dåligt sätt.
Jag vill naturligtvis inte påstå att det inte finns något dåligt med döden. Även om jag insisterar på att det inte är meningsfullt att vara rädd för hur det känns att vara död – just eftersom det inte alls är något dåligt – så har jag inte förnekat att döden är dålig. Tvärtom accepterar jag det som man brukar kalla deprivationsteorin, som säger att döden är dålig (när den är dålig) eftersom man berövas det goda som man skulle ha haft om man inte vore död. Kort sagt, döden är inte dålig på grund av hur det känns att vara död; snarare är döden dålig på grund av den förlust den innebär.
Men om det är riktigt, så kan vi kanske ändå ange något som det vore motiverat att frukta här. Istället för att frukta hur döden kommer att kännas, borde vi kanske helt enkelt frukta den förlust som den kommer att innebära. Det förefaller alltså som om fruktan för den förlust som döden innebär skulle uppfylla det första kravet på motiverad fruktan – att det som fruktan gäller måste vara dåligt. Kanske är fruktan för döden alltså trots allt motiverad, så länge som vi är klara över att det som bör fruktas är döden som förlust snarare än som upplevelse.
Men det stämmer inte heller riktigt. För det första har jag i andra sammanhang visat att odödlighet i själva verket inte något gott för oss; att vara dömd att leva för evigt vore ett straff, inte en välsignelse. Och om jag har rätt på den punkten, så är det faktum att vi är dödliga – att vi till sist kommer att berövas livet – i själva verket inte alls något dåligt, utan något gott. Fruktan för den förlust som döden innebär är alltså trots allt inte motiverad.
Nu är alla kanske inte övertygade om att odödlighet vore dåligt. Man menar kanske att det faktiskt skulle vara eftersträvansvärt att leva för evigt, och att den ofrånkomliga livsförlusten, som är inbyggd i själva det faktum att vi är dödliga, verkligen är något dåligt, inte något gott. Men kan då vi i alla fall enas om att enligt detta synsätt – som säger att odödlighet är bra, inte dåligt – så är föremålet för vår fruktan något dåligt, och fruktan därmed motiverad?
Man bör emellertid notera att även om jag skulle ha fel i min uppfattning att odödlighet är dåligt, så följer det inte för den skull att fruktan för döden är motiverad. Jag har nämligen också försökt visa att motiverad fruktan kräver en viss osäkerhet i frågan om det som vi fruktar kommer att inträffa. Och ifråga om det faktum att jag till sist kommer att berövas livet, så finns det ingen osäkerhet. Jag vet att detta relativt dåliga (om vi för resonemangets skull antar att det verkligen är något dåligt) kommer att inträffa. Jag vet att jag kommer att dö. Därmed är fruktan inte på sin plats.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Anta att jag ger dig en glasstrut och du gillar den. Du önskar att du kunde få en glasstrut till. Men jag har inte en glasstrut till att ge dig. Du vet alltså att när den första glasstruten är slut, så får du inte en till. Det är synd, det är en brist på något gott. Och nu säger du till mig: ”Jag är rädd; jag är rädd för att det kommer en period när denna första glasstrut är slut och jag inte får en glasstrut till. Jag är rädd för det dåliga i att vara berövad glass.” Jag hoppas det står klart att en fruktan av det här slaget inte är meningsfull. Eftersom du vet att det inte blir en andra glasstrut, är fruktan för denna brist omotiverad. På samma sätt gäller alltså att även om döden i sig är dålig, eftersom den innebär att man vid någon tidpunkt inte kommer att få ytterligare en ”portion” liv, så är fruktan för denna slutliga brist likaså omotiverad, eftersom du vet att livet måste få ett slut.
Men nu visar sig en annan möjlighet. Jag har just hävdat att fruktan för döden är omotiverad just för att döden är en visshet. Men något som förstås inte alls är säkert är när man kommer att dö. Det man alltså borde vara rädd för är kanske inte förlusten av livet som sådan, utan möjligheten att man kommer att dö förr snarare än senare.
Låt oss göra en analogi. Anta att du är på en fest. Det är en underbar fest, och du önskar att du kunde stanna hur länge som helst. Men det här utspelar sig under din gymnasietid, och det som kommer att hända är att din mamma vid en viss tidpunkt ringer och säger åt dig att det är dags att gå hem. Låt oss nu säga att det inte är något dåligt med att vara hemma; det är neutralt. Du önskar bara att du kunde stanna kvar på festen. Men du vet att du inte kan göra det. Antag till sist att du vet att din mamma kommer att ringa vid midnatt, garanterat, det finns ingen möjlighet att hon skulle ringa tidigare eller senare. Då finns det egentligen inget att vara rädd för. Du kanske harmas över att din mamma kommer att ringa till dig vid midnatt; du kanske är irriterad över att hon inte låter dig stanna ute till klockan ett som dina vänner får. Men det finns inget att vara rädd för. Om klockan är elva och du säger: ”Jag är skräckslagen inför tanken att samtalet kommer vid midnatt, eftersom det alltid är då hon ringer”, så är det helt enkelt ett faktum att din fruktan inte är meningsfull. Du har inte den relevanta graden av ovisshet. Eftersom du vet exakt vad som kommer och med säkerhet vet att det kommer, är fruktan inte motiverad.
I kontrast till detta kan vi tänka oss att det enda du vet är att din mamma kommer att ringa någon gång mellan elva och ett; då är en viss fruktan meningsfull. Kanske ringer hon för det mesta omkring tolv eller halv ett, och ibland ringer hon så sent som vid ett – men ibland ringer hon så tidigt som elva. Nu förefaller det mig som om alla våra olika villkor för motiverad fruktan är uppfyllda. Här finns något dåligt (möjligheten att tvingas lämna festen förr snarare än senare), det finns en icke försumbar risk att det dåliga kommer att hända (ibland ringer hon faktiskt tidigt) och likväl råder det en viss osäkerhet om det dåliga kommer att hända (eftersom hon ibland ringer senare snarare än tidigare). Här är alltså en viss grad av fruktan meningsfull.
Kanske förhåller det sig på ett liknande sätt när det gäller döden. Det som det är meningsfullt att vara rädd för är kanske möjligheten att döden kommer förr snarare än senare. Notera för övrigt att en fruktan av det här slaget elegant kringgår frågan om odödlighet faktiskt vore dålig för oss. Även om det vore dåligt att leva för evigt, skulle döden fortfarande kunna komma för tidigt för de flesta av oss eller för alla. Om så är fallet kan vi rimligen oroa oss för att döden ska komma förr snarare än senare.
Notera också att nyckelelementet här, som gör att döden är något som det är motiverat att frukta, är dess oförutsägbarhet. Min uppfattning är faktiskt att om det inte vore för dödens oförutsägbarhet, så vore fruktan för döden överhuvudtaget inte meningsfull. Som jag har försökt förklara är det att vara död i sig inte något som det är meningsfullt att vara rädd för. Såvitt jag kan se är dödens oförutsägbarhet den enda anledningen till att fruktan alls skulle kunna vara motiverad här.
Men till och med här kan ytterligare distinktioner vara till hjälp. Är jag rädd att jag kommer att dö för tidigt, i den meningen att om jag bara fick leva åtminstone lite till, så skulle livet fortfarande vara bra, på det hela taget? Eller gäller oron att jag kommer att dö snart, i den meningen att döden kan komma förr snarare än senare, givet hur många ytterligare år jag rimligen kan hoppas på? Eller – en tredje möjlighet – är jag rädd att jag kommer att dö ung, så att döden kommer tidigare för mig än den gör för andra? Det finns viktiga skillnader mellan dessa tre sätt att specificera det exakta föremålet för min eventuella rädsla, bland annat vad gäller hur stor rädsla som är motiverad, om någon, och när den är det. Din rädsla måste nämligen stå i proportion till den relevanta sannolikheten.
Ta till exempel rädslan för att dö ung. När man väl har nått medelåldern är det nog så uppenbart att varje rädsla för att dö ung är fullständigt irrationell, eftersom det inte ens är möjligt längre. (Jag närmar mig själv sextio; det är alldeles för sent för mig att dö ung!) Men även bland ungdomar, där möjligheten att dö ung åtminstone förblir öppen, är risken för att detta faktiskt skall hända ytterst liten. För en frisk tjugoåring i USA till exempel är risken för att dö de närmaste fem, tio eller ens tjugo åren praktiskt taget försumbar, så liten att ingen nämnvärd rädsla ter sig det minsta motiverad. Efter hand som man blir äldre ökar förstås hela tiden risken för att dö inom en given tidsperiod, men även här kan rädslan för att man snart kommer att dö lätt vara oproportionerligt stor. Till och med en åttioårig kvinna har mer än 90 procents chans att leva åtminstone ett år till.
Fruktan för att döden kanske kommer snart kan förstås vara meningsfull bland allvarligt sjuka eller mycket gamla människor. Men för oss övriga tror jag att den oftast är förfelad. Om du är någorlunda frisk och ändå säger till mig ”döden är så överväldigande, jag är skräckslagen inför döden”, så är det enda jag kan svara att jag tror dig men likväl tycks mig din fruktan för döden inte vara en motiverad känsla. Den är inte meningsfull, mot bakgrund av fakta.
Shelly Kagan är professor i filosofi vid Yale University. Han har i år utkommit med böckerna Death och The Geometry of Desert.