Skeppet kunde inte manövrera bort från klipporna, utan gick till bottnen med människor, hästar, statyer och allt. I lasten fanns också vad som skulle visa sig vara ett av antikens vetenskapliga och tekniska underverk.

Vraket blev liggande i havets djup, bortglömt bland allt annat som hände i den dåtida världen fram till år 1900. Några dykare, som hade specialiserat sig på att plocka tvättsvamp på havsbottnen, fick då mer av en tillfällighet för sig att dyka i havet utanför Aigila, som för övrigt nu bytt namn till Antikythera. En av dykarna kom snabbt upp igen och berättade skräckslagen hur han hade sett lämningar av hästar och människor där nere. Skepparen trodde hans medhjälpare blivit berusad av kvävet i dykarhuvans inandningsluft. Han tar själv på sig dykardräkten och går ned. Han kommer snart upp. Med sig har han en arm från en antik bronsstaty.

Det börjar nu gå upp för dykargänget att man hade hittat något verkligt betydelsefullt. Regeringen i Aten övertygas att satsa på en mera systematisk sökarinsats. Man plockar upp inte bara brons- och marmorstatyer, utan också amforor, glasbägare och en hel del silver- och bronsmynt. En kraftigt anfrätt metallklump i vad som var resterna av en trälåda, stor som en skokartong, tog man också med sig. Allt fördes till arkeologiska museet i Aten.

Till en början tilldrog sig de vackra marmor- och bronsstatyerna mest uppmärksamhet. Men arkeologerna började också få upp ögonen för den anfrätta metallklumpen. Det skulle dock dröja ända fram till början av 2000-talet innan man med hjälp av modern teknik, plus mycket arkeologiskt och historiskt detektivarbete, på allvar lyckades dechiffrera metallklumpens hemligheter.

Klumpen är nämligen inget mindre än resterna av en antik, analog dator bestående av ett invecklat kalendarium med tillhörande miniplanetarium. Den kan teckna våra närmaste himlakroppars rörelse och läge på himlavalvet på ett sätt som visar upphovsmannens djupa kunskaper i den dåtida astronomin. Tillika är den ett under av mekanisk framställningskonst. Metallklumpen visade sig vara helt unik; den kan kanske närmast liknas vid en miniatyr av det medeltida uret som finns i domkyrkan i Lund. Det finns inget liknande bevarat från antiken. Det är kort sagt ett av dåtidens vetenskapliga och tekniska underverk.

Om allt detta skriver den amerikanske professorn i antikens vetenskapshistoria, Alexander Jones, i sin nya, gedigna bok om Antikytheramekanismen. Han är en av medlemmarna i det forskarlag som fortsätter att avlocka mekanismen dess hemligheter. Läsaren får i boken en god inblick såväl i det historiska skeendet kring själva upptäckten som i hur man föreställer sig att mekanismen fungerade rent tekniskt och vilka astronomiska kunskaper som låg bakom dess beskrivning av solen, månen och planeterna. Vi får en inblick inte bara i vad det antika Grekland kunde åstadkomma tekniskt och funktionsmässigt, utan också vilka samtida astronomiska föreställningar som mekanismen återspeglar.

Svårigheterna att lösa metallklumpens gåta och att nå dit man är idag har varit stora. Det kraftigt anfrätta stycket har varsamt renoverats och undersökts med alla de medel som står den moderna teknologin till buds. De metallfragment man har fått fram är långt ifrån fullständiga; mer än hälften av den ursprungliga anordningen saknas. Viktiga ledtrådar har dock funnits i den förklarande text, ett slags bruksanvisning, som man kunnat läsa på de bevarade delarna av apparaten. Det har alltså varit ett vetenskapligt detektivarbete – kanske ännu inte helt avslutat – att, med hjälp av de pusselbitar man har, få en uppfattning om hur apparaten ursprungligen har sett ut. Men nu har man till och med kunnat göra olika modeller av den, några i Lego.

Apparaten bestod således av ett trettiotal små (några centimeter i radie), tunna (ett par millimeter) cirkulära skivor i form av kugghjul, som kunde gripa in i varandra och överföra rörelse från den ena skivan till den andra. Alla skivorna var parallella med de plattor som bildade anordningens över- och undersida. Kugghjulsskivorna var uppsatta på axlar; varje skiva kunde snurra kring sin axel. På axlarna satt också visare som kunde röra sig vinkelrätt mot axeln, som visarna på en urtavla. Men istället för att som på vanliga urtavlor visa timmar och minuter, anger mekanismens visare dagar, år och planeternas lägen på ett antal cirkel- eller spiralformade inristningar på ovan- och undersidan av anordningen. Visarna kunde peka på dagen på året, månens fas den dagen, året i den grekisk-olympiska fyrårscykeln, solens läge längs himmelsekvatorn, sol- eller månförmörkelse med mera, med mera. Den enda drivmekanismen som fanns var ett handdrivet vred. Med dess hjälp kunde man ställa in aktuell dag. På ett invecklat sätt fick man då också alla de kuggförsedda skivorna att röra sig så att deras visare ställde sig rätt. Vad gäller utseende kan alltså anordningen närmast liknas vid en klocka – en analogt-mekanisk sådan, inte en digitalt-elektronisk – bara så mycket mera sammansatt och utan någon fjäder eller annan drivmotor.

Det som gör Antikytheramekanismen så utomordentligt intressant ur ett vetenskapligt perspektiv är att den ger en inblick i hur grekerna räknade tid och hur deras astronomiska och kosmologiska föreställningar såg ut. Allt detta beskrivs initierat men ändå lättförståeligt i Jones bok.

Den almanacka som mekanismen är grundad på är den så kallade egyptiska kalendern, som då var i bruk också i Grekland. I den delas året in i tolv månader om vardera 30 dagar. Det blir 360 dagar. Men året har 365 dagar, räknat från att solen står som högst i söder till att den nästa gång gör det. Man lade därför alltid till fem extradagar i slutet av året. Det stämmer ändå inte riktigt, eftersom ett medelår är en knapp fjärdedels dygn längre. I vår nuvarande tideräkning utjämnar vi detta med hjälp av skottår. Men det gjorde inte egyptierna. Följden blev att kalenderåret försköts genom årstiderna, ett dygn vart fjärde år. Det hann faktiskt bli flera kompletta årsvarv under den långa tid som denna kalender var i bruk!

Kalendern hade ändå en fördel: det var aldrig någon tvekan om att ett kalenderår alltid varit 365 dagar, utan några inskjutna extradagar som oftast i andra antika kalendrar. Inte minst kunde astronomerna lita fullständigt på den när det gällde att räkna antalet dagar mellan två himmelska fenomen, till exempel mellan två solförmörkelser.

Att ett medelår inte innehåller ett jämnt antal dagar är bara ett exempel på hur komplicerad en astronomiskt grundad tideräkning är. Ett annat är indelning i månader, som ju närmast grundas på månens faser. En astronomisk månad, räknad från nymåne till nymåne, är nämligen inte ett jämnt antal dagar. Ett astronomiskt dygn är dessutom olika långt vid olika tillfällen på året, och så är också en astronomisk månad.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Idag har vi inga problem att klara dessa komplikationer med den stora noggrannhet som medges av vår solcentrerade bild av planetsystemet. Annorlunda var det i antiken; ända fram till Kopernikus på 1500-talet utgick man ju som en självklarhet från att jorden var i världens centrum. Själva iakttagelserna av solens, månens och planeternas rörelser gjordes visserligen tidigt. Med början flera tusen år före vår tideräkning kunde mesopotamiska vise män påvisa att det fanns en viss regelbundenhet i himlakropparnas beteende. Denna kunskap var viktig inte minst för astrologin, som för övrigt var helt oskiljbar från astronomin på denna tid. Sådana observationer finns dokumenterade i kilskrift på bevarade babyloniska lertavlor. På olika sätt nådde denna kunskap grekerna. De kunde använda den till att bygga mer fullständiga uppfattningar om hur kosmos fungerar. Det är dessa uppfattningar som ligger till grund för Antikytheramekanismen. Men att troget återge dessa komplicerade föreställningar i en mekanisk modell krävde inte bara goda astronomiska och matematiska insikter, utan också avancerad teknisk och hantverksmässig kunskap.

Vad skulle då denna antika dator användas till? Tolkningarna genom åren har varierat, från att den skulle vara ett slags navigationsredskap till att den kunde vara någon typ av astronomiskt hjälpmedel. Den uppfattning man nu har är att anordningen snarare var en form av undervisnings- eller demonstrationsapparat, gjord för att visa den upplysta överklassen, liksom studenter i naturfilosofi, hur de himmelska regelbundenheterna låter sig representeras i ett av människan tillverkat instrument.

Däri ligger en djup symbolik: Antikytheramekanismen förebådar 1600-talets uppfattning om världsalltet som ett urverk. Det är inte några gudar eller andra övernaturliga väsen som styr solen, månen och planeterna. En solförmörkelse är inget olycksbådande omen som visar gudarnas vrede, utan en högst naturlig händelse som förklaras av att månen kommer mellan jorden och solen.

I detektivarbetet kring mekanismen har också ingått att försöka komma underfund med varifrån den kom, vem som gjort den och när, och vart den var på väg. Här saknas det enighet forskarna emellan, men Jones menar att apparaten nog har tillverkats på Rhodos några år innan skeppet förliste. Fartyget med sin last kan ha varit på väg till Syracusa på Sicilien, där det fanns en romersk överklass som både var intresserad av naturfilosofi och rik nog för att kunna bekosta dyrgripen. Man kan föreställa sig beställarnas besvikelse över att den aldrig kom fram. Vi har desto större anledning att glädjas åt detta unika vittnesbörd om antikens tänkande och ingenjörskonst.