Klockan hade hunnit bli en bra bit över midnatt när kulturminister Mette Bock från det lilla regeringspartiet Liberal Alliance (LA) klev ut genom ministeriets port i den mörka försommarnatten. Omgiven av en grupp trötta kolleger från de tre borgerliga regeringspartierna och stödpartiet Dansk Folkeparti kunde hon meddela de journalister som trots den sena timman troget väntade utanför ministeriet att de fyra partierna till slut hade landat ett nytt medieforlig.

Det hade dragit ut på tiden. I allra sista stund när förhandlarna från LA, liberala Venstre och De Konservative trodde att avtalet var i hamn och så smått började packa ihop sina pinaler slog DF:s partiledare Kristian Thulesen Dahl till med en för honom klassisk maktpolitisk manöver som var på vippen att sänka hela forliget.

Men ett avtal blev det ändå till sist. Med departementsbyggnaden som kuliss gav en matt men belåten kulturminister – som själv är tidigare programdirektör på Danmarks Radio, DR – en snabb nattlig redogörelse för den pinfärska och, enligt Mette Bocks egen beskrivning, ambitiösa överenskommelsen. Större balans mellan statliga och privata medieproducenter, vilket bland annat uppnås genom att momsen avskaffas för tryckta medier, och likaså mellan olika landsändar, en rejäl besparing på public service-utbudet – som är betydligt bredare än i Sverige – och stränga direktiv till DR att hädanefter vänligen fokusera på kultur och nyheter och överlåta underhållningsprogrammen till andra aktörer.

DR skulle därmed gå från att vara en ”medie-mastodont” till en kulturinstitution.

För precis som i Sverige har danskarna ofta ställt frågan vad de egentligen får för den dyra licensen. Ska public service verkligen ägna sig åt Melodifestivaler och allehanda lekprogram? Kan inte andra medieproducenter hellre – och bättre – ta över de inslagen i programtablån? Är det verkligen dit skattebetalarnas hårt förvärvade slantar ska gå?

Inte längre, eller inte i alla fall inte i lika hög grad. Dessutom ska licensen bort, med en gradvis sänkning under de kommande åren tills avgiften istället har flyttats över på skattsedeln, liksom den nya svenska modellen. Den första sänkningen märktes redan på inbetalningskortet från DR som kom i den digitala brevlådan före jul.

Licensen lär inte saknas av så många och detsamma gäller sannolikt en hel del av de förändringar som det femåriga medieforliget och det därpå följande public service-avtalet aviserat. Allra mest upprörd verkar nästan svenska journalistkåren ha blivit över ändringarna i den danska mediebilden; att just Dansk Folkeparti satte ett markant tumavtryck på överenskommelsen – fast framför i ett avseende, som vi ska återkomma till – är måhända en del av förklaringen till det.

”Ett dråpslag!” Utropade svenska Journalisten teatraliskt i september förra året, när sparplanerna för dansk public service just presenterats av generaldirektören Maria Rørbye Rønn i atriumgården till den imposanta koloss med fyra kubformade byggnader som hyser DR i Köpenhamns södra delar, på väg ut mot Ørestad. Talande nog har hemvisten för dansk public service fått ge namn åt en hel stadsdel, inklusive metrostationen DR Byen.

”Nu bör det gå upp för de allra flesta vilken extremt stor påverkan det här kommer att ha på det danska medielandskapet”, deklamerade Journalistförbundets ordförande med samma högstämda tonläge. Ett halvår senare levererades ännu en omgång av braskande rubriker från det svenska journalistfackets tidning: ”Så offrades DR till Dansk Folkeparti”. Dagens Nyheter stämde i kort därefter, frikostigt citerandes Sveriges Radios vd som inte helt oväntat var uppbragd över utvecklingen i grannlandet även hon.

I den danska huvudstaden, där insikterna om medieläget i landet går mer på djupet, har tonen mestadels varit mer sansad.

”DR-spareplanen er”, förklarade till exempel vänstertidningen Dagbladet Information i en ledare, ”hverken en katastrofe eller en massakre”. Som tidningen nyktert konstaterade är det långt ifrån första gång som Danmarks stora medieinstitution har tvingats gå igenom en rejäl sparplan.

Så var det 1999 när 400 miljoner skulle skäras bort över fyra år, sen återigen en ny omgång 2007 när 300 miljoner skulle sparas på ett år. Resultatet har varje gång inneburit att DR trots de alarmistiska tongångarna inte bara har överlevt utan rentav kommit ur kriserna som en starkare och mer fokuserad institution.

Sannolikt lär vare sig public service eller landet gå under heller denna gång, med en 20-procentig nedskärning med 420 miljoner de första tre åren och därefter ytterligare 350 miljoner från 2021. Runt 350–400 medarbetare får under samma tid söka andra arbetsplatser, däribland en hel del chefer, en yrkeskategori det finns påtagligt gott om ute i DR Byen.

Och det är ju inte så att DR-ledningen precis har gett intryck av att besitta något större mått av kostnadsmedvetenhet. Pengar tycks inte ha saknats, vare sig för att skeppa USA-korrens hustrus häst (!) över Atlanten, vilket kostade skattebetalarna i runda tal 70 000 kr. Inte heller var det visst tomt i börsen när en av de många cheferna övergick till en vagt definierad rådgivande funktion, med påfallande hög lön men utan fullt så påfallande arbetsuppgifter.

För att nu inte tala om ovan nämnda skrytbygge i DR Byen, med en slutnota som hamnade inte mindre än 1,7 miljarder danska kronor över budgeten när det slutligen stod klar 2010. Den flotta, men kanske inte helt livsnödvändiga, konsertsalen stod för en ansenlig del av den räkningen.

Det är långt ifrån bara Dansk Folkeparti som upprörts över sådana upprepade extravaganser. DR hoppas nu kunna hyra ut de kontorslokaler som pö om pö töms på medarbetare; med en yta på 131 000 kvm finns det gott om plats för såväl public service som eventuella nya verksamheter att bre ut sig på.

Det är inte bara genom sin slösaktighet som DR har lyckats provocera danskarna; det stående inslaget med tv-serier på söndagskvällarna har mer än en gång haft samma effekt. Serien 1864 om det – förhoppningsvis sista – dansk-tyska kriget det året fick mången tittare att undra hur det stod till med historiekunskaperna ute på Amager, eller med de programskapande talangerna för den delen. Andra gånger har en uppenbart socialdemokratisk historieskrivning, som i Krøniken, skapat sura miner i de borgerliga tv-sofforna.

Misstanken att det funnits en önskan att provocera verkade också ha bekräftats när DR fick för sig att ordna en stor muslimsk id al-fitr-fest för att fira avslutningen på ramadan häromåret. Visserligen ingick det i public service-uppdraget att ”bidra till integrationen”, men där tappade DR-folket visst helt jordförbindelsen med det danska folkdjupet. Den integrationsbefrämjande uppgiften har tagits bort i det nya avtalet, som däremot fortsatt betonar vikten av att förmedla det danska – och kristna – kulturarvet, med en formulering som visst noga har noterats hos kollegerna i Stockholm.

Till saken hör också att det faktiskt funnits och finns rätt mycket att skära bort. Det danska public service-utbudet består på tv-sidan av en lång räcka kanaler: Dr 1, Dr 2, DR K, DR 3, Dr Ramasjang och DR Ultra.

De tre senare är för barn och yngre tittare medn DR K har ett gediget utbud av historia och kultur och DR 2 fokus på samhällsfrågor. DR 2 har inte minst en storsäljare av format i kvällsprogrammet Deadline som år ut och år in drar ansenliga tittarskaror varje dag kl 22.30. Enligt kanalens egen beskrivning ger programmet ”udfordrende og overraskende perspektiver på dagens og tidens væsentligste historier”. Den trofasta publiken håller med.

När Deadlines värdar hälsar välkommen på kvällskvisten, med landets skarpaste experter och kommentatorer i studion, är vanligtvis kritiska tittare benägna att förlåta public service för mycket annat som dyker upp i tv-rutan. Det är en programidé som gärna kunde kopieras av de svenska programmakarna – om det nu låter sig göras, för möjligen är det ett koncept som gör sig bättre i dansk debattmiljö än i svensk.

Förutom DR-programmen tillkommer utbudet från hela raden av kanaler som är knutna till TV 2. Förutom huvudkanalen TV 2 är det TV 2 News, TV 2 Charlie till den ”mogna” publiken, TV 2 Zulu till den yngre, TV 2 Fri med program om hus, hem och trädgård, och TV 2 Sport om ja, sport. Plus en rad regionala och lokala kanaler, som till exempel TV 2 Lorry som förser oss köpenhamnare med program och nyheter från huvudstadens horisont.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

TV 2 startades 1988 av ett gäng entusiastiska tv-personligheter som ett fräscht och spännande alternativ till DR. Alltsedan början av 2000-talet är TV 2 konstruerat som ett aktiebolag som visserligen till 100 procent ägs av danska staten men finansieras av reklamintäkter, inte via licensen. Frågan om en försäljning av TV 2 har varit på tapeten i åratal men lades i det nya medieforliget åtminstone temporärt på hyllan.

Förändringarna i sparplanen begränsas därför till DR-utbudet, där Dr Ultra och DR 3 nu övergår till ett digitalt format, medan de ursprungliga planerna på att slå ihop DRK och DR 2 tycks – förhoppningsvis – ha lagts på hyllan. Av de likaledes många radiokanalerna tas fyra smala kanaler bort ur programtablån – P 6, Beat, P 7 Mix och P 8 Jazz – vilket knappast lär noteras av fler än de närmast sörjande. I gengäld tillkommer en ny kanal med klassisk musik.

Förutom att skapa större balans mellan privata och statliga medier ska överenskommelsen alltså även stärka det lokala och regionala, vilket på danska är kodord för ”Jylland”. Dit har regeringen under de senaste åren i flera omgångar och under stora protester flyttat statliga arbetsplatser, anfört av Venstre som har tappat väljare i den delen av Danmark och med ivrigt stöd från DF som har sina kärnväljare där. Venstres popularitet i huvudstaden har inte precis gynnats av den politiken, och det lär visa sig i det kommande folketingsvalet.

Det var Dansk Folkepartis förkärlek för både Jylland och symbolpolitik som ledde till medieforligets allra olyckligaste inslag: att flytta radiokanalen Radio 24syv från Vesterbro i Köpenhamn till västra sidan av Stora Bältbron. Det omstridda beslutet var den direkta orsaken till att förhandlingarna drog ut så långt in på natten i somras när DF:s partiledare Kristian Thulesen Dahl i sista minuten hux flux fick för sig att kräva att Radio 24syv skulle till provinsen. Det är den del av överenskommelsen som tveklöst väckt allra mest debatt och kritik här i Danmark, och det framförallt bland borgerliga debattörer som korrekt påpekat det helt orimliga i att flytta en populär radiostation med tydligt huvudstadsfokus till en annan landsända. Däremot verkar just denna del av forliget ha passerat rätt spårlöst förbi i svenska journalistkretsar, där Radio 24syv väl är ett tämligen okänt fenomen.

Radio 24syv, som är privatägt av Berlingske och People Group gemensamt men finansieras med licensmedel, har framgångsrikt utmanat det mindre pigga P 1 om lyssnarna. Nu riskerar Radio 24syv att dräneras på både lyssnare och medarbetare när hela administrationen och hälften av den redaktionella staben tvingas bege sig ”110 kilometer väster om huvudstaden”, som texten i avtalet lyder. Då hamnar man till exempel i Aarhus. Om det nu blir så som det ursprungligen beslutades. Radiokanalens direktör har vänt sig till EU för att få Bryssel att gripa in, eftersom beslutet enligt honom kan stå i strid med såväl reglerna om fri rörlighet som de om fri konkurrens.

Nu närmar sig folketingsvalet raskt och det kan påverka även public service-avtalet som socialdemokraterna har lovat riva upp om ”rød blok” återvänder till statsministerkontoren på Slotsholmen; eftersom S lämnade förhandlingarna blev det ju ett ”smalt forlig” med enbart partierna i ”blå blok”. Fast frågan är förstås vad socialdemokraternas nya vänner i Dansk Folkeparti skulle tycka om det.

Ann-Sofie Dahl är docent i internationell politik och bosatt i Köpenhamn.