Under några veckor i januari gestaltade skådespelaren Gustaf Skarsgård, i rollen som vinglig klassresenär i SVT:s dramaserie Bibliotekstjuven, en av de mest underhållande och förskräckande dramasociopaterna vi sett i svensk tv. Han spelade inte verklighetens ”bibliotekstjuv” – mannen som manipulerade sina kolleger på Kungliga Biblioteket, systematiskt stal historiskt värdefulla bokutgåvor och, sedan han suttit häktad, sprängde sig till döds i sin Stockholmslägenhet – utan en konstnärligt grovhuggen karikatyr där alla avvikande drag var effektfullt förstärkta: narcissismen och naiviteten, skammen och skamlösheten, den bristande impulskontrollen och den sociala inkompetensen.

Redan efter det första avsnittet stod det klart att bristerna och inkompetensen var lika stora inom kritikerkåren. Martin Aagård i Aftonbladet klagade på tempot och att KB var fel arena för klassproblematik, Jonas Holmberg i Expressen fördjupade sig i gentlemannatjuvar genom historien och Per Svensson i Sydsvenskan tyckte att ”Bibliotekstjuven har problem med sin dramatiska logik”.

Och redan det ivrigt livekommenterande Twitterflödet under seriens första sändningstimme avslöjade samma kulturella fattigdom hos tv-tittarna. Enigheten var total, hos både kritiker och tv-tittare, om att serien var misslyckad därför att den var ”overklig”. Folk klagade, och fortsatte klaga på bloggar, Twitter och i kulturkrönikor under tre veckor, på detaljer i storyn och dialogen. Man syntes vilja överträffa varandra i att peka ut scener som särskilt pinsamt konstlade och övertydliga.

Men Bibliotekstjuven är full av detaljer laddade med psykologisk skärpa: Gustaf Skarsgårds ständiga små fysiska gestaltningar av att ha en halvbriserad bombklump i magen (ett vinglas som skakar i hans hand), hur han på hemmaplan befinner sig hjälplöst långt utanför familjevardagen (som när ett av barnen blandar O’Boy så att det rinner över, utan att Skarsgård ingriper). Och scenen där hans hundälskande radhusförortshustru med många ringar i ena örat för första gången presenterades för Skarsgårds akademiske nemesis: man ser hennes örhängen med Skarsgårds ögon, som ett orosmoment i hans klumpiga, socialt handikappade försök att nå etappmålen på sin klassresa.

Detta är bara tre sekundkorta exempel ur en tre timmar lång parad. Lika lite som Bibliotekstjuven gestaltade verklighetens ”KB-mannen”, handlade någon av kulturartiklarna om serien om dramatelevision. Vad kritikernas texter visade var att tv-konst alltjämt behandlas som om den bara var en teknologisk container för den enklaste formen av populärhistorieberättande. Kritikerna kommenterade historien istället för konstformen – som att recensera litteratur utan att behandla författarsubjekt och uttrycksform – och hade inga instrument att identifiera universalnycklar som att Gustaf Skarsgård modellerat sin rolltolkning efter Christian Bales i den närbesläktade filmatiseringen av Bret Easton Ellis American Psycho.

Vad förskräckande få ville förstå var att Bibliotekstjuven medvetet författats och regisserats i form av naivistiskt överdrivna tablåer och symbolscener. Malin Lagerlöf och Daniel Lind Lagerlöf hade skapat en teatraliskt förtätad miniserie i en BBC-tradition som många svenska kritiker inte längre vill göra sig besväret att avkoda.

De bör ta chansen till fortbildning när SVT senare i vår sänder genremästaren Jimmy McGoverns nya storverk Accused, bestående av sex fristående moraliska historier som liksom Bibliotekstjuven berättas med skoningslös kyla; där varenda scen är en länk i en oroskapande framåtrörelse med defaitistisk underton. McGovern är dock en unik konstnär i en genre som allt oftare bygger på anonymt hantverk. Bättre exempel på denna brittiska ”tv noir”-tradition, och därmed också riktigare jämförelser med Bibliotekstjuven, är de många BBC-miniserier från det senaste decenniet som satt reliefkanter kring ofta verklighetsbaserade, komplexa och klasstematiska moraliska problem – serier om brottsoffer, suicidala depressioner, alkoholism.

Tom Hardy, kanske min största brittiska favoritskådespelare de senaste åren, har gjort ett par storartade sådana här serier. Stuart: A Life Backwards för BBC 2007, om hur ett handikapp i skolåldern ledde till mobbning och vidare till vuxen kriminalitet och hemlöshet, och så en av 2009 års bästa miniserier, The Take for Sky One, om en East End-psykopats uppgång och fall från huligan till brottssyndikatkung och sedan in i nedåtspiralen.

Även om dessa serier ofta är verklighetsbaserade är realismen kraftigt reducerad och formen medvetet schematisk och schablonmättad, men ingen brittisk kritiker skulle invända mot att berättartekniken i sig gör serierna ”overkliga”. Det överordnade formspråket, som sipprar ner i varje led av manus, regi och dramaturgi, är skulpturhugget i sten, eller kanske snarare marmor, och skapar det svartvita skuggspel som skådespelarna behöver för att leverera de verkliga finesserna – subtiliteterna mitt i klichéerna. Storyn i dessa är – precis som i Bibliotekstjuven – i regel en purgatorisk process och operamässig tragedi där skådespelarna hämtar näring ur det arketypiskt överdådiga och övertydliga.

När amerikansk drama-tv fick sitt stora kreativa lyft kring Six Feet Under och Sopranos uppstod en debatt i Storbritannien om huruvida deras skådespelare var alltför akademiskt tyngda av teatertraditionen. Men det är teatertyngden som ger själva BBC-seriestrukturen – den som också alltjämt ekar genom SVT:s dramaproduktion – dess styrka. I USA är de bästa dramaserierna ofta 60, 70, 100 timmar längre än brittiska och svenska, vilket lett till en utveckling av det direkt realistiska, vardagsskildrade, naturalistiska.

Amerikansk tv har inte vårdat film noir-epokens förtätade treaktersberättartradition utan istället utvecklat en psykologisk vardagsrealism som det senaste decenniet tagit ”long arc”-berättandet, ”långkörartraditionen”, förbi 1900-talsklassiker som danska Matador och tyska Heimat. Och i Sverige har vi tappat sensibiliteten för det kortare, grövre berättandet i takt med att vår egen dramaproduktion trubbats av och vi istället fördjupat oss i Sopranos och Mad Men. När vi ser Bibliotekstjuven uppfattar vi dess förtjänster som svagheter, på samma sätt som om vi gått på opera och suckat och fnissat över att regissören och sångarna inte lyckas ”göra det verkligt” – samtidigt som både det omvälvande stora och de finkorniga konstdetaljerna susar förbi otolkningsbara.

Å andra sidan älskar svenska tv-tittare Solsidan för dess psykologiska skärpa, och Bibliotekstjuven är en spegelvänd lösning av samma ekvation – med kyla istället för värme, ödesmättad teatersymbolik istället för vardagssatir. Båda ger utrymme för insikter och njutning.