Länge var just dessa mänsklighetens dödligaste fiender och är det väl än i dag. Myggor och maskar är mycket farligare än lejon och tigrar. Historiskt sett har de flesta människor dött av infektionssjukdomar eller av parasiter. Vilken sjukdom som dödat flest är svårt att avgöra. Harper nämner malaria och tuberkulos som allvarliga pretendenter på den titeln. Men också koleran har ett skrämmande track record. Länge stod mänskligheten maktlös inför dessa sjukdomar. Och, som vi påminns om varje dag, så är de ännu inte besegrade. Det finns fortfarande inget effektivt vaccin mot malaria, som varje år smittar många miljoner människor och dödar mer än en halvmiljon. Tuberkulos fortsätter att skörda offer. Och det är först helt nyligen, för ett eller annat sekel sedan, som snillrika och modiga forskare började hitta effektiva verktyg mot farsoter av olika slag.

Långt fram i modern tid utgjorde infektionssjukdomar den stora faran; de flesta hann inte bli tillräckligt gamla för cancer eller hjärtfel. Det var när man började begripa sammanhang och dikade ut träskmarker där malariaspridande myggor trivdes, eller upphörde med öppna kloaker, som man åtminstone kunde begränsa spridningen av många sjukdomar. Man lyckades höja levnadsstandarden så att de flesta människor blev 35 år eller äldre.

Människor tycks vara speciellt känsliga för virala attacker, långt mer än till exempel våra kusiner schimpanserna ”som bor i djungeln, äter rå apa till frukost, aldrig badar och har för vana att tugga på sin egen avföring. Ändå utsätts dessa bara för en liten del av alla de virusangrepp vi drabbas av. Bland primater är det vi, inte våra skogsboende släktingar, som är ovanliga.”

”Myggor och maskar är mycket farligare än lejon och tigrar. Historiskt sett har de flesta människor dött av infektionssjukdomar eller av parasiter.”

Kyle Harper är professor i classics vid University of Oklahoma. Han gjorde sig ett namn för några år sedan med en bok om sjukdomar i det antika Rom. Uppenbarligen inspirerad av den framgången beslöt han sig för att skriva en global historia om hur sjukdomar och historia har påverkat varandra. ”Our germs are a product of our history, and our history has been decisively patterned by the battle with infectious disease.” Föga anade han då att han skulle komma att avsluta sin bok mitt under en pandemi som givit hans ämne en oönskad aktualitet.

Om vissa sidor i Plagues Upon the Earth verkar hämtade ur en handbok för behandlingen av smittsamma sjukdomar, så är det missvisande för boken som helhet. Harper är tydlig: ”Det är en bok i hi­storia som använder sig av både biologi och ekonomi. Den försöker väva samman samhällsvetenskaper med naturvetenskaper, men dess problematik är klart och tydligt humanistisk.”

Harper betygar sin vördnad och beundran för William McNeills bok Plagues and Peoples, men den kom ut för snart ett halvsekel sedan och mycket har hänt sedan dess. Genom genteknik, dna och annat slikt kan man numera spåra sjukdomars ålder och ursprung.

Sålunda visar det sig att åtskilliga sjukdomar tvärtemot mot vad många tror inte alls är mänsklighetens eviga följeslagare, utan ibland relativt färska tillskott till den patologiska mångfalden. Aids och covid-19 såg relativt nyligen chansen att ta steget från djur till människa. (Om vi nu väljer att tro på den kinesiska versionen istället för på den alltmer sannolika versionen att coronaviruset uppstod i ett laboratorium som sedan slarvade med säkerheten.)

Harper har disponerat sin nästan 700-sidor långa bok i fyra huvudkategorier, fyra energirevolutioner, som alla har påverkat människans förhållande till sjukdomar. Den första och äldsta revolutionen är bemästrandet av elden. Insikten om vilken revolution det innebar är förstås uråldrig som myten om Prome­theus visar. I den första delen av sin kvartett Mythologiques, Le cru et le cuit, visade Claude­ Lévi-Strauss hur vissa sydamerikanska myter på sitt sätt gör en liknande distinktion när de drar en skarp linje mellan det råa och det kokta, en linje som skiljer naturtillståndet från civilisationen.

Det var bruket av elden som tillät våra förfäder att lämna Afrika och sprida sig över hela jordklotet, från tropikerna till Arktis. Det har i sin tur medfört att olika delar av mänskligheten började lida av olika sjukdomar som inte var jämlikt fördelade utan beroende på var människor hade slagit sig ner. Denna skillnad är, skriver Harper, något som skiljer människan från andra djurarter och den har orsakats av att vi människor har kunnat bosätta oss så gott som överallt.

Den andrar stora revolutionen var uppfinningen – eller vad man nu ska kal­la det – av jordbruket. Detta hade åtminstone två skickelsedigra konsekvenser. Jordbruket producerade mer mat och det innebar att fler människor överlevde. Naturligtvis var missväxt och svält hela tiden överhängande faror också med odlade grödor och snart också med husdjur – kor, grisar, kameler och många andra – men tillgången till mat ökade dramatiskt. Det fria men alltid så osäkra nomadlivet kom att på allt större områden ersättas av fasta bosättningar. Det innebar att männi­skor levde, för att uttrycka det brutalt, mitt i skiten – sin egen och sina husdjurs. Det skapade en idealisk miljö för dysenteri och andra magsjukdomar som ofta var dödliga och vanligare bland jordbrukare än bland nomader som kunde lämna smutsen bakom sig och vandra vidare till jungfrulig mark.

Men där slutade inte eländet. Bofasta bönder skapade omedvetet en idealisk världsomfattande miljö för råttor, som blev värddjuret för en alldeles speciell loppa: Yersinia pestis, som spred den böldpest som med jämna mellanrum exploderade lite runtom i världen. Mest känd är digerdöden som med början i mitten av 1300-talet drabbade Europa. Dödstalen var en enorma. Denna fruktade sjukdom skulle fortsätta att hemsöka mänskligheten i fattiga och smutsiga slumkvarter där råttor och människor levde alltför nära varandra.

Digerdöden ödelade Europa, och det enda goda den förde med sig var väl att fattigt folk som överlevde fick det lite bättre. Det kom att råda brist på arbetskraft. Drängar och pigor fick ett bättre utgångsläge i tidens löneförhandlingar. Som historikern Walter Scheidel har påpekat har farsoter varit ett sätt att öka samhällelig jämlikhet. Om det gäller än idag är väl osäkert, men nog borde de som har sett till att samhället har fungerat någorlunda under innevarande pandemi – vårdpersonal, chaufförer, butiksanställda – kunna kräva förbättrade villkor. De som har arbetat hemifrån, eller kanske bör man rätteligen skriva ”arbetat” hemifrån, måste rimligen frukta att de snart ersätts av robotar eller AI.

Efter jordbruksrevolutionen skulle den tredje revolutionen låta vänta på sig i flera tusen år, ända fram till noga räknat 1492 då Columbus, som det förr och politiskt inkorrekt hette, ”upptäckte” Amerika. De nya kolonialherrarna förde med sig till nya världen sjukdomar från den gamla världen, sjukdomar som visade sig ha förödande konsekvenser för ursprungsbefolkningen. Det var också ett stort förs­ta steg i globaliseringen av sjukdomar för snart hade Nya och Gamla världen ungefär samma patologier på samma breddgrader.

Den fjärde revolutionen var de fossila bränslenas genombrott: ”Ångbåtar och järnvägar drev på spridningen av dödliga sjukdomar och under de två senaste seklerna med sin befolkningsexplosion­ har nya sjukdomar ständigt uppstått… Moderniteten är inte en enkelriktad gata mot mänsklig dominans av naturen utan en ständig upptrappning där männi­skor har vunnit ett anmärkningsvärt men ostadigt övertag över ett ständigt växande antal parasiter.”

Nog är det ändå på många vis en trium­fatorisk historia som Harper berättar med stora namn som Louis Pasteur, Alexander Fleming och Jonas Salk.

Under årtusenden var de flesta männi­skor i stort sett maktlösa lekbollar för bakterier, virus och parasiter. De stora städerna var smutsiga smitthärdar. Harper citerar ur Samuel­ Pepys dagbok som berättar om hur Pepys spyr och skiter lite överallt. Maten han äter krälar av maskar. Pepys noterar med ogillande ”Sir W Pen’s emptying of a shitten pot in their house of office close by”.

Det var vid denna tid, 1600-talets andra hälft, som man börjar kunna urskilja en skillnad i hur människorna drabbades av infektionssjukdomar. Länge gjorde dessa ingen skillnad mellan fattiga och rika. De fattiga som bodde i smutsiga kyffen dog som flugor, medan mera bemedlade människor nu började fly de dödsfällor som storstäderna länge utgjorde. Harper lyfter här fram några ganska okända hjältar, till exempel John Pringle (död 1782). Han var ”besatt av en ren och hälsosam miljö, rena kläder och bra ventilation.” Pringle och hans kolleger insåg att även om man inte kunde bota sjukdomar så kunde åtminstone försvåra deras spridning.

Det var också nu man började vaccinera mot en av mänskligheten dittills värsta fiender: smittkoppor, som vid 1800-talets början dödade cirka 10 procent av alla engelsmän. 50 år senare hade dödstalet fallit till en procent och vid seklets slut hade smittkoppor helt försvunnit från Storbritannien.

Så det finns mycket att glädja sig åt i Harpers välskrivna och ofta underhållande berättelse. Smittkoppor är utrotade, polio finns inte längre i stora delar av världen, aids är inte utplånat men inte längre den farsot som den var för bara några få årtionden sedan. Men Harper är den förste att inse att det finns mycket kvar att göra. Medicinska segrar och framgångar är långt ifrån alltid definitiva. Fienden är slug och hittar nya vägar att ta sig in i människokroppen.

”Historiker är dåliga journalister och till och med sämre siare”, skriver Harper, men tillåter sig ändå att vara optimist. Jämfört med många tidigare pandemier och epidemier är covid-19 inte bland de dödligaste, ebola var mycket farligare. Forskare har utvecklat vaccin snabbare än vad många trodde var möjligt. Paradoxen är, menar Harper, att vi människor, trots alla framsteg, fortfarande är så sårbara. Vi har vant oss vid att samhället ska fungera och blivit invaggade i en illusorisk trygghet. På den punkten, hävdar Harper, har vi en hel del att lära av historien, av dem som levde och dog före oss. Dessa gångna generationer insåg klarsynt hur livsfarligt det är att leva.