Mjuka ryggar
Efter några närmast symboliska sammanstötningar tidigt på morgonen den 9 april upphörde allt militärt motstånd och den danska regeringen meddelade kapitulation. Därefter inleddes den så kallade ”samarbedspolitikken” som varade fram till 1943, då 100-tals sabotage och landsomfattande strejker fick ockupationsmaktens tålamod att tryta. Samarbetspolitiken upphörde, men inte samarbetet. Istället för en regering av folkvalda samlade sig departementscheferna till ett slags byråkratstyre som skötte administrationen av landet under ockupationens sista år.
Konstruktionen upprätthöll en fiktion av att Danmark, trots ockupationen, fortfarande var neutralt och suveränt, fortfarande demokratiskt och fortfarande i allt väsentligt ”danskt”. För tyskarna blev ockupationen av Danmark ett experiment, en lukrativ lösning som också gjorde att det krävdes betydligt mindre militär och administrativ personal i Danmark än i länder vars regeringar hade motsatt sig ockupation.
Efter befrielsen 1945 vidtog arbetet med att analysera och som nation bestämma sig för vad som hade hänt, vilka som var klandervärda och vilka som var sanna patrioter. 70 år senare pågår fortfarande debatten om skuld och oskuld.
Det finns många berättelser om samarbetspolitiken. En är att de danska politikerna var en samling veklingar som sålde ut landet för att rädda danskarnas eget skinn. Istället för att rakryggat ställa sig på de allierades sida i kampen mot nazismen, förlängde danskarna kriget genom att vara tillmötesgående, och inte minst genom den omfattande exporten av kött, smör och spannmål till Tyskland. I denna berättelse är motståndsrörelsen hjältar och politikerna landsförrädare. Här finns inga moraliska gråzoner, inga realpolitiska nyanser, inga oklarheter.
Enligt en helt annan berättelse befann sig hela Danmark under fem år i ett konstant tillstånd av motstånd och uppror, det skedde bara på olika sätt på olika håll i samhället. Politikerna var motståndsmän i kostym. Allt de gjorde, till och med när de uppmanade befolkningen att ange medlemmar ur motståndsrörelsen, var i syfte att motarbeta tyskarna. Det som såg tyskvänligt ut var i själva verket dimridåer för att skydda landsmännen. Bland befolkningen stödde var och varannan aktivt motståndsrörelsen, alla brann av indignation och fosterlandskärlek.
Enligt ytterligare ett narrativ var politikerna de sanna hjältarna i sammanhanget. Det var dessa som modigt stod mellan ockupationsmakten och folket, som skyddade danskarna mot nazisternas grymheter och som försvarade folkstyret mot alla antidemokratiska krafter, såväl kommunister som nazister. De bar bördan av att kompromissa med sina samveten i det högre syftet att bevara så mycket som möjligt av det goda danska samhället.
Historikern Hans Kirchhoff är expert på politiken under ockupationen. Ända sedan han disputerade på 1970-talet har han fogat bit till bit och tecknar nu, i sin senaste bok, At handle med ondskaben, en komplex bild av det historiska skeendet. Samtliga ovanstående berättelser avfärdas som grovt förenklade.
En mängd olika faktorer, motiv, personligheter och ofrånkomliga realiteter bildar ett virrvarr som omöjliggör den enkla, raka berättelsen om hur det egentligen var. Den läsare som längtar efter slutgiltiga domar, svartvita personporträtt och kompromisslösa ställningstaganden lämnas otillfredsställd. Det Kirchhoff gör är att han nystar upp virrvarret och sätter in händelserna i deras sammanhang.
För det allra första måste man förstå hur oerhört litet spannet av valmöjligheter faktiskt var, menar författaren. Somliga historiker och debattörer hävdar att om Danmark bara visat samma kämparanda som Norge, kunde historiens gång ha blivit en helt annan. Om danskarna redan från början slagit in på motståndets väg, hade tyskarna tvingats lägga mycket mer resurser på Danmark – vilket hade gjort Tyskland lättare att besegra för de allierade. Och så där kan man hålla på och spekulera. Men inte ens om Danmark hade ägnat mellankrigstiden åt militär upprustning, hade militärt motstånd spelat någon större roll. Så stor var den tyska överlägsenheten.
Den danska regeringens bedömning av landets oförmåga att sätta hårt mot hårt var alldeles korrekt. Vad som däremot var ett felaktigt antagande var att Nazi-Tyskland skulle vinna kriget och fortsätta att dominera Europa under överskådlig tid. Den bedömningen gjorde att de första åren av samarbejdspolitikken präglades av ett – i efterhand – pinsamt tillmötesgående.
Erik Scavenius hette regeringens utrikesminister och den politiker som efterkrigstiden låtit personifiera allt som var fegt och opatriotiskt med samarbetspolitiken. Han hade egentligen lämnat politiken för en diplomatisk karriär, men kallades tillbaka och var under ockupationsåren länken mellan regeringen och Berlin. Han arbetade just utifrån antagandet att Tyskland skulle vinna kriget. Under de första åren ville Scavenius därför skaffa Danmark en så framstående ställning som möjligt i det framtida stortyska riket. Han ville inte bara invänta order från Berlin, och i maklig takt implementera tyskarnas direktiv. Han förde en mer aktiv politik, i förhoppning om Hitler och resten av det nazistiska ledargarnityret skulle bli vänligt inställda till Danmark.
Med tiden visade det sig att tyskarna inte brydde sig så hemskt mycket om Scavenius inställsamhet. Danmark och Tyskland var inte två jämställda parter. Till slut blev det som Tyskland ville. Och när den tyska krigslyckan vände 1942 blev förutsättningarna snabbt helt annorlunda. Nu blev det viktigare att börja agera med tanke på att kriget istället mycket väl kunde vinnas av de allierade. Samarbetspolitiken blev mer av ett förhalande, mer inställd på att bara bibehålla den konstruktion som höll det mesta av våldet, förtrycket och hungersnöden utanför landets gränser. Det blev svårare och svårare, för i takt med att kriget gick allt sämre för Hitler, tändes hoppet hos den danska befolkningen, och med hoppet motståndslusten, vilket resulterade i allt fler sabotage, inte minst mot järnvägar och industrier.
Hanteringen av motståndsrörelsen och de hastigt ökande sabotagen blev regeringens största utmaning. Attackerna mot tyska intressen riskerade att rasera hela samarbetspolitiken, inte minst den dubbla jurisdiktion som gjorde att danskarna själva ansvarade för rättsväsendet. Därför jagade och fängslade den danska polisen motståndsmän. De patriotiska hjältarna ställdes inför danska domstolar – eftersom alternativet skulle vara så mycket värre. Om tyskarna tog över skulle det snabbt införas dödsstraff, hårdare censur och sannolikt omedelbara judeförföljelser. Mot slutet av kriget gick tyskarna med på att motståndsmän och andra misshagliga element kunde interneras i ett läger i Danmark. Så undgick de flesta av dem deportation och död.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Länge lyckades politikerna övertyga Berlin om att ”judefrågan” inte var något akut problem i Danmark. Ända till oktober 1943 gick det, då nyheten om de förestående deportationerna läckte ut och danskarna i en landsomfattande räddningsaktion lyckades forsla nästan hela den judiska befolkningen över till Sverige. Kirchhoff nöjer sig dock inte med att föra räddningen av judarna på samarbetspolitikens pluskonto; han problematiserar Danmarks inställning till andra judar än de ”egna”. I början av kriget, när Hitlers plan fortfarande bestod i att flertalet av de tyska judarna skulle lämna landet, stängde Danmark bestämt dörren för flyktingarna. Den danska regeringen bekymrade sig inte nämnvärt om judarnas öde, bara de danska judarnas öde.
At handle med ondskaben är en gedigen och detaljerad lektion om ett traumatiskt skede i ett av våra grannländers historia. Det borde räcka som skäl för att läsa denna välskrivna bok.
Därutöver avslöjar den elegant hur politiker, debattörer och agitatorer gärna vill förenkla historien i enlighet med vitt skiftande agendor. I ett jubileumstal 2003 angrep exempelvis den liberale statsministern Anders Fogh Rasmussen samarbetspolitikerna och hävdade att om alla länders regeringar uppträtt som den danska, skulle nazisterna ha behärskat Europa än idag. Det är huvudlöst att jämföra stormakternas handlingsmöjligheter med Danmarks. Och det är naivt att inte låtsas om att även stormakterna till stor del handlade utifrån egenintresse – precis som politikerna i Köpenhamn gjorde. Rimligt blir det bara om man vill använda historien till att skapa ett nationellt dåligt samvete, i syfte att lägga grunden för en ny utrikespolitik. Vilket var precis vad Fogh Rasmussen gjorde.
Men viktigast är påminnelsen om hur svårt, ja omöjligt det är att överblicka ett händelseförlopp medan det pågår. Eftervärldens dom kan bli orimligt hård utifrån kunskapen om hur förloppet faktiskt avlöpte. Hans Kirchhoffs skildring av ockupationsåren är en lågmäld maning att närma sig historien med ödmjukhet.
Fri skribent.