Enligt samma princip som ger vid handen att en apa kommer att producera Shakespeares samlade verk, om bara tillräckligt många apor tillåts knacka på tangentborden till tillräckligt många datamaskiner tillräckligt länge, borde ett större utbud svenskar öka chanserna för att en eller två av dem är uthärdliga att umgås med.

Men det är inte säkert. Dels är det lätt att tvivla på aptesens korrekthet: det är nästan tio år sedan ”bloggandet” blev allmänt. I allt väsentligt har med andra ord aptesen prövats i stor skala under länge tid, utan att något som ens liknar Shakespeares prosa sett dagens ljus. Dels åtföljs de demografiska rapporterna av alarmerande påståenden om att åtminstone hälften, kanske ännu fler, av de som föds idag kommer att bli 100 år gamla eller mer, i strid med Psaltarens ”vårt liv varar sjuttio år, eller åttio år, om det bliver långt”.

Utan att vara statistiker anar jag att det ökande befolkningsantalet helt enkelt är en omskrivning av att de tråkmånsar som redan omger oss, kommer att bli kvar längre än någonsin tidigare.

I det sammanhanget är det glädjande nyheter att riksdagen sett till att alkohol får serveras till självkostnadspris på ålderdomshemmen från och med den 1 juni. Det borde kapa de värsta topparna i den omedelbara ålderstillväxten. Direkta alkoholskador förutsätter visserligen en förbluffande konsumtion, men i kombination med till exempel elrullstolar och olåsta fönster kan även små mängder alkohol ha avsevärd effekt.

Som så ofta inom politiken har dock ingen vågat adressera den långsiktiga problematiken.

För att beskatta beståndet av tråkmånsar och återställa livslängden till de rimliga proportioner Den Heliga Skrift stipulerar, måste åtgärder sättas in på ett betydligt tidigare stadium. Vem blir först att visa statsmannamässigt ansvar, genom att ge våra förskolebarn samma rätt att ta del av utskänkning som våra åldringar?

Å ANDRA SIDAN FRAMGÅR av SCB:s rapport att den snabba befolkningsökningen till stor del beror på invandring, inte sällan från länder där alkohol ratas och därför saknar betydelse för att hyfsa demografin. Kanske var det något av det slaget vår statsminister tänkte på, när han nyligen gjorde skillnad på samhällsproblem bland ”etniska svenskar” och bland andra grupper.

Det är som alltid svårt att bemöta personer som på grund av sin bakgrund har tolkningsföreträde i vissa frågor – som alla vet var Fredrik Reinfeldts farfars farfar inte ”etnisk svensk”, utan mulatten och cirkusdirektören John Hood – men i just detta fall tror jag att oron är obefogad.

Vad som får så många invandrare att söka sig till Sverige är en gåta, men när de väl kommit hit är de i klorna på socialsekreterare, arbetsförmedlare, fritidspedagoger och kommunala handläggare. ”Etniska svenskar” har en viss upparbetad immunitet mot denna byråkratiska omsorgsanstormning. Det har inte invandrare. De är helt oskyddade.

Jag gissar att den stora majoriteten invandrare kommer att dö av frustration och leda i god tid före sin åttionde födelsedag.

BRITTISK PRESS har under senare tid rapporterat om en ny perversion, värdig egen akronym.

Akronymer brukade syfta till att skapa en känsla av officiell auktoritet för att dölja nya, sluga sätt att trakassera skattebetalare med deras egna pengar. Sedan för att dölja fantasilöst förutsägbara snuskigheter som MILF, eller det uttalat gerontofila GILF. De brittiska detaljhandelsanalytikerna Mintel har nu uppmärksammat mig på MAMIL:er.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Detaljhandelns intresse är begripligt: En typisk brittisk MAMIL lägger ut drygt 30 000 kronor för att först leva ut sin anfäktelse. Därefter minst 10 000 kronor om året för att underhålla den. MAMIL:s utövar sin genanta besatthet publikt och mina egna observationer tyder på att det redan finns en betydande grupp i Sverige.

Middle-Aged Men In Lycra, kanske bäst översatt till MMIK, Medelålders Män I Kroppsstrumpor, kan nämligen observeras i varje större svensk stad. Deras ursäkt är att de framför trampcyklar, men det är något människor av alla kön och läggningar gjort under lång tid, utan att för den skull känna sig tvingade att bära kroppsstrumpa.

Jag antar att vi måste visa tolerans och förståelse för MMIK:arnas läggning. Vi kan alla argumenten om att egenheter av detta slag inte rör sig om ett val, om att det normala och sunda bara är en fråga om konventioner och så vidare. Men jag måste erkänna att MMIK:arna prövar den nobla fördomsfrihet, som alltid varit min ledstjärna.