Inför lektionerna rullade han in en vagn med de apparater som skulle användas, och påpekade vid något tillfälle att endast de två enklaste och samtidigt sämsta maskinerna i fysiklabbet kom från Kina.

Häromåret skaffade en närstående till familjen en fotodrönare. Den är synnerligen avancerad och finns i ett flertal modeller. De används också professionellt, och tillverkaren dominerar fullständigt marknaden i USA och övriga världen. Då jag undersökte bolaget närmare förväntade jag mig att det skulle vara baserat i Silicon Valley i USA. Det visade sig vara kinesiskt.

Dessa två episoder illustrerar den fullständiga och häpnadsväckande revolution som det kinesiska samhället och ekonomin har uppvisat under de senaste decennierna. Denna upphämtning och utveckling har diskuterats av många, och upptar även de tre avslutande kapitlen i Making China Modern av Klaus Mühlhahn. De övriga nio kapitlen behandlar Qingdynastin under 1600-talet fram till 1900, revolutionerna under början av förra seklet och Chiang Kai-cheks styre, samt eran under Mao fram till 1976.

”Ett slags katastrofalt crescendo av västerländsk chauvinistisk imperialism i Kina utspelades under det så kallade boxarupproret.”

Mühlhahns bok karaktäriseras av stor bredd, men också grundlighet. Eftersom författaren är professor i kinesisk kultur och historia vid Freie Universität i Berlin, kunde man kanske tro att framställningen skulle vara fokuserad på kulturella aspekter, men dessa utgör endast en del av det hela. Den politiska och ekonomiska utvecklingen bildar stommen, och huvudfrågan är hur vi kan förstå orsakerna bakom den snabba modernisering som har skett under de senaste decennierna i Kina.

Det analysredskap Mühlhahn använder är institutionell teori, och häri ligger ett väsentligt bidrag med boken. Det är visserligen inte så att författaren är originell i detta – han använder Daron Acemoglu och James A Robinsons begreppspar inkluderande respektive extraktiva institutioner för att förklara utvecklingens olika skeden. Men här visas mycket övertygande, hur fruktbar den nyinstitutionella teorin är för att förstå kulturella, politiska och ekonomiska förändringar – innovation, deklination och framsteg. Borta är marxismen och leninismen, som absurt länge har legat som en våt filt över ekonomisk, politisk och social historievetenskap.

Från den nya institutionella teorins klara höjder blickar alltså Mühlhahn ut över de senaste 400 åren av kinesisk historia och intellektuell utveckling; det är så långt tillbaka han menar att vi allra minst måste gå för att kunna besvara den fråga han ställt, även om han gör vissa återblickar till tidigare skeden.

Qingdynastin varade från 1644 till 1911, och tiden fram till år 1800 betecknar Mühlhahn som den gyllene eran. De kulturella och politiska institutioner som grundlades då var imponerande. Kanaler och bevattningssystem skapade ett mer effektivt jordbruk.

Den administrativa apparaten var byggd på konfuciansk grund och innefattade ett rigoröst examinationssystem för blivande statstjänstemän vart tredje år.

Ministeriet för Ritualer ansvarade för att träna examinatorer och säkerhetsvakter för dessa examina i 17 provinser, 140 prefekturer och 1 350 kommuner. Detta examinationssystem kom senare att kritiseras och göras om, men fanns i olika former kvar som ett meritokratiskt rekryteringssystem fram till 1962. Länge var detta oöverträffat i världen.

Efter kulturrevolutionens kaos och Deng Xiaopings återkomst till makten, var en av de första åtgärder denne vidtog att 1977 återinföra ett nationellt examinationssystem som grund för antagning till högre utbildning. Det kom att bli inkluderande, då det öppnades för alla, oavsett klass och grad av politisk aktivitet.

En väsentlig del av Mühlhahns framställning bygger på idéhistorien kring de ideal som formades under olika skeden, för hur staten borde styras och hur samhälle, kultur och vetenskap skulle förstås, inklusive hur västerländsk kunskap bäst hanterades. Under 1600-talet fanns en grund, som utvecklats från tankar om Himmelens mandat för kejsaren, vilka föreskrev att denne skulle beskydda sitt folk från utländska invasioner och naturkatastrofer. Han skulle utbilda folket, skapa goda samhällsinstitutioner och välfärd.

Kinesisk lag och administration var under Qing den kanske mest avancerade i världen, enligt författaren. Den öppning mot väst i form av handel som skedde under 1700-talet, skapade också en tidig industri som var väl så utvecklad eller mer än den i Europa inom gruvdrift, textilier, porslin och matvaror. En förutsättning var också institutioner som var jämförelsevis inkluderande, och som lämnade skydd för privat egendom och handel.

Mühlhahn beskriver övertygande hur en konfuciansk renässans tog fart under flera skeden, inte minst under 1700-talet, då en intellektuell utveckling skedde som på många sätt motsvarade upplysningen i Europa. Kinesiska filosofer och intellektuella återupptäckte klassiker, kritiserade skolastik, vidskepelse och despoti, förordade empirisk faktainsamling och mer rationella metoder. Nyare forskning har visat att europeiska missionärer översatte flera av dessa verk tidigt, och att de inspirerade upplysningstänkare i Europa. Enligt Mühlhahn var således upplysningen ett mer globalt fenomen än vad vi i allmänhet föreställer oss.

Dessa ansträngningar kunde dock inte hindra att Kina successivt förlorade kontrollen över sitt eget öde under 1800-talet. Västerländska makter samt Ryssland och Japan kom att dominera viktiga hamnar och provinser. I en av Storbritanniens minst ärorika stunder tvingade man på den kinesiska marknaden opium från Mellanöstern för snöd vinnings skull. Under senare delen av 1800-talet förlorade centralmakten en rad randområden till främmande makter: Korea till Japan, delar av Manchuriet i öster och Xinjiang i väster till Ryssland, Burma till England och Vietnam till Frankrike. Detta var förödmjukelsens tid för Mittens rike.

Mer fruktbar för landets utveckling blev den påtvingade utrikeskontakten i de fördragshamnar som skapades utmed kusten efter påtryckningar eller krigshandlingar från olika kolonialmakter. Där grundades en rad industrier och företag, vilka i viss mån byggde på mer inkluderande institutioner än de som rått tidigare.

Ett slags katastrofalt crescendo av västerländsk chauvinistisk imperialism i Kina utspelades under det så kallade boxarupproret. Flera olika folkliga rörelser mobiliserades mot de utländska kolonisatörerna och våldsamma konflikter följde. Missionärer och västerländska tjänstemän dödades; imperiemakterna slog tillbaka med full kraft.

I Shandongprovinsen, som var Tysklands koloni och inkörsport till landet, kallades tysk militär in från hemlandet. I staden Gaomi, som var ett intellektuellt konfucianskt centrum, brändes akademin och bibliotekets alla böcker med klassiska texter av de tyska soldaterna. Detta var en konsekvens av en dåvarande västerländsk uppfattning, framhåller Mühlhahn, och citerar den tyske guvernören Jaeschke: ”I Kina utspelar sig just nu en kamp mellan två världsåskådningar: den nationella kinesiska, som vilar på sekelgamla traditioner, och den kosmopolitiska västerländska.”

Efter kejsarmaktens fall 1911 följde inbördeskrig och en era av dominans av olika krigsherrar. Till slut kom nationalisten och revolutionären Chiang Kai-shek att vinna överhanden, och styrde som generalissimus och president över ett endast delvis enat Kina i omgångar från 1928 fram till 1949. Mühlhahn lyfter fram hur nationalistpartiet organiserades enligt leninistiska principer – som nationalsocialisterna gjorde i Tyskland – och hade liksom dessa en vänster- och en högerfalang. Successivt manövrerade Chiang Kai-shek ut vänsterfalangen, men styrde sitt parti med bolsjevikerna i Ryssland som förebild.

Den moderna historien med Maos övertagande och kulturrevolutionens förödelse, liksom återuppbyggnaden och återkomsten efter 1976 är mer känd. Åter lyfter Mühlhahn fram väsentliga institutionella förändringar som förklaring till att reformpolitiken blev så ekonomiskt framgångsrik.

Vid det tredje plenarmötet med centralkommittén i december 1978 gav Deng Xiaoping sitt berömda tal ”Befria tanken, sök sanningen från fakta och enas i att se framåt”. Vid denna kritiska vändpunkt togs steget att överge den maoistiska klasskampen och att istället inrikta alla krafter mot ekonomisk utveckling. Ledare skulle avgå vid en viss ålder, högre tjänstemän utnämnas för maximalt 15 år.

1979 besökte Deng USA. Ett fotografi av honom iförd cowboyhatt vid en rodeoarena i Texas signalerade utåt att det nu var tillåtet att inspireras av amerikansk kultur. Denna inspiration sträckte sig som bekant inte så långt att man ville tillåta demokratiska influenser. På så sätt påminner kommunistpartiets reformagenda rätt mycket om Kants karaktäristik av upplysningen i Fredrik den stores Preussen: ”Diskutera om vad ni vill så mycket ni vill – men lyd.”

Det är sex institutionella reformer som Mühlhahn anser har lagt grunden till Kinas nutida modernisering. Den första är den konkurrens mellan kommuner och provinser i ambitionen att bygga flygplatser, motorvägar, vetenskapscentrum, telekommunikationer och så vidare som infördes under 1990-talet. Den andra är devalveringen av valutan remnibi 1994, den tredje att man successivt tog bort regleringar som förhindrade människor att flytta inom landet, exempelvis mellan land och stad. Småningom kom detta även att gälla kapital, varor och idéer.

En fjärde institutionell förändring var en genomgripande skattereform och med utökad beskattning som följd, från cirka 11 procent av BNP i början av 1990-talet till 21 procent tio år senare. Mühlhahn påpekar på ett annat ställe att skillnaden mellan Japan och Qingdynastins Kina i förmågan att industrialiseras och nå ekonomisk modernisering i slutet av 1800-talet troligen förklaras av olikheten i ländernas kapacitet att ta in skatt vid den tiden. Många utvecklingsländer saknar ännu effektiv förmåga till intern beskattning.

Samtidigt som 1990-talets skattereformer genomfördes, skedde en massiv bantning av de stora statsägda företagen och industrierna från 45 miljoner anställda till 18 miljoner. Den sista stora förändringen som Mühlhahn betonar är avregleringen av möjligheten för utländskt kapital att komma in i landet. Lagstiftningen kring utländskt ägande liberaliserades också.

I boken lyfter författaren också fram de enorma miljökonsekvenser som Kinas ekonomiska modernisering fått, bland annat på luftkvalitet och vattenresurser.

De två institutionella faktorer som Mühlhahn ännu saknar är privat äganderätt och politisk liberalisering. Trots att privata företag länge tillåtits i Kina, saknas privat äganderätt till mark. Många privata företag är delvis statsdirigerade och kraftigt reglerade. Den uteblivna demokratiseringen ägnas relativt litet utrymme. För den som intresserar sig för denna aspekt är The Perfect Dictatorship av Stein Ringen att rekommendera som kompletterande läsning.

Mühlhahns bok är inget mindre än en tour de force inom sin genre. Kombinationen av kunskaper inom kinesisk idéhistoria, kulturhistoria, ekonomiska och politiska förändringar inom en ram av institutionell analys skapar ett mycket läsvärt och gediget verk.

En parallell är Christopher Clarks Iron Kingdom som beskriver och analyserar Preussens utveckling från 1600-talet fram till nedläggningen 1947. Den innehåller samma bredd av kunskaper och sinne för relevanta konkreta skeenden. Till skillnad från Henry Kissingers China, som i sig innehåller många intressanta observationer, låter sig de ovanstående författarna inte fascineras så till den milda grad av sina analysobjekt, som en kanin inför en orm.