Litteraturvetare har i alltför hög grad intresserat sig för litteraturens historia och i alltför liten grad för historiens litteratur. I enhetlighet med en ännu förhärskande ämnestradition tenderar litteraturen att betraktas som ett slutet rum, en värld för sig vid sidan av världen. Trådar löper mellan verk och verk men inte mellan verk och yttre verklighet. Litteraturen förändras enligt sina egna lagar och oberoende av skeendena i det samhälle eller den tid som omger den. Litteraturforskaren kartlägger stilistiska grepp och förändringar i berättarteknik, laborerar med betydelser bortom den skapande individen och höjda över de historiska omständigheterna.

Mönsterbildande för många av litteraturforskningens tolkningsstrategier under de kommande decennierna blev den närläsning som kort efter andra världskriget kraftfullt lanserades och snabbt spred sig. Litteraturforskarens blick skulle aldrig för en bråkdel av ett ögonblick lämna själva den litterära texten. Allting som var värt att iaktta fanns inkapslat i verket. För de litterära modernisterna var denna tolkningspraxis enastående gynnsam. Man slapp undan besvärande frågor om sin ideologiska orientering, utopiska dimension och politiska praktik. Så var närläsningen konstruerad och propagerad av litteraturforskare som stod de litterära modernisterna nära. New Criticism kallades fenomenet. Dess barn och barnbarn är alltså legio. (På senare år har närläsarna blivit utmanade av litteraturforskare som uppsöker historien – men då dessvärre främst för att kunna moralisera över den.) ´

En litteraturforskare som intresserar sig för historiens litteratur snarare än för litteraturens historia går till de litterära modernisterna med andra frågor än sådana som rör litterär teknik och stil. Den litterära modernismens genes relateras till modernitetens genombrott, betraktas som en reaktion på den eruptiva frambrytningen i 1800-talets mitt av ett samhälle präglat av ny teknologi och massmarknad, en teknologi och massmarknad som i grunden förändrade livsrummet och levnadsbetingelserna. Den litterära modernismens kulmen förläggs till tiden kring första världskriget, då författare i stort antal betraktade den aktuella reaktionen på moderniteten som adekvat eller helt enkelt omfattade den som ett oreflekterat förgivettagande. Den litterära modernismens avtyning sätts i samband med de förändrade villkor för världsbildsformande som den gigantiska kraftmätningen mellan å ena sidan liberalism, kapitalism och demokrati och å andra sidan totalitära ideologier och regimer innebar, en kraftmätning som i och med andra världskriget kom till våldsam urladdning men som bevarade sin aktualitet genom kalla kriget.

En problemställning blir oundviklig om litteraturforskaren som studerar den litterära modernismen intresserar sig för historiens litteratur, nämligen frågan om de litterära modernisternas inställning till de totalitära ideologierna och regimerna. Den litterära modernismens kulminationsfas kan kallas högmodernism, och också högmodernismen har självfallet en kronologi och kan beskrivas som en process. De litterära modernisterna ville rädda individen och originaliteten i en tillvaro som föreföll mer och mer präglad av ”massan” och det uniforma. Det var basen för just deras reaktion på moderniteten.

Frågan om inställningen till de totalitära ideologierna uppkommer som en följd av att den litteräre modernisten i gemen efter hand blev mer och mer radikal i sin syn på individualitetsskydd och individualitetshävdande och kom att betrakta de svarta, röda eller bruna fascisterna som tänkbara bundsförvanter. Vederbörande kunde fantisera om eller engagera sig i omstöpningen av samhället och levnadsformerna eller upprättandet av en varamässig elit inom det totalitäras ram, en omstöpning och ett upprättande som gärna fick vara av våldsam natur. Drömmen om och bejakandet av våldet vann spridning, ett våld som skulle riktas mot massmänniskorna, de sig till förblandning lika, de alltför många, de platta, likgiltiga och medelmåttiga. Drömmen och bejakandet slocknade hos de flesta litterära modernister, dock inte hos alla, när de totalitära samhällenas vardagsbrutalitet blev konkret och uppenbar. Därmed pyste också den mesta luften ur den litterära modernismen.

Ideologiska färdvägar inom den litterära modernismen framgår av figuren härintill. (Jag har där också tagit med Salvador Dalí, förvisso i huvudsak en bildkonstnär. Orsaken är att jag vill dra uppmärksamhet till den samtida svenska konstkritikens spridda uselhet. En utställning av norskt figurativt måleri på Edsviks konsthall sommaren 2009 blev föremål för anklagelser om nazistanstuckenhet, detta av det enda skälet att också konstkoryféerna i Tredje riket föredrog oironiskt och delvis arkaiserande figurativt måleri. En Dalí-utställning på Moderna museet hösten 2009 föranledde spaltmeter på spaltmeter med reklamprosa. Snart sagt ingenstans fanns minsta ideologiska problematisering, trots att här till skillnad från vad som gäller det nyss nämnda norska måleriet verkligen finns anledning till sådan. Bland föremålen på utställningen fanns exempelvis en porträttbyst föreställande Dali och gjord av Arno Breker; den återges dessutom på en helsida i utställningskatalogen. Ingenstans omnämns att Arno Breker var Tredje rikets mest prominente skulptör och Hitlers personlige favorit, bekant framför allt för sina många återgivningar av Führern.)

Högmodernismens båge, dess väg från illusion till desillusion, kan tecknas med hjälp av fem citat:

1. F. T. Marinetti anger en rörelseriktning i Futurismens grundläggning och manifest 1909: ”Det finns ingen skönhet mer, annat än i kampen. Inget verk kan vara ett mästerverk utan att vara av aggressiv natur. Poesin måste uppfattas som ett våldsamt angrepp mot okända krafter i syfte att tvinga dem till underkastelse inför människan.”

2. Richard Huelsenbeck pekar på det gynnsamma tillfällets orsak i ”Det första dada-anförandet i Tyskland” 1918: ”Vi var mot pacifister, eftersom kriget gett oss möjlighet att överhuvudtaget existera i hela vår prakt. Och på den tiden var pacifisterna ännu mer välartade än nu, då varenda pojkspoling utnyttjar konjunkturerna genom att skriva klagosånger över vår onda tid. Vi var för kriget då och dadaismen är för kriget i dag. Konfrontationer behövs, det går inte hemskt nog till ännu, inte på långt när.”

3. D. H. Lawrence skänker poetisk form åt samhälls- och människosyn i sin 1920-talsdikt ”Demokrati”:

Jag är demokrat såtillvida som jag älskar den fria solen i människan
och aristokrat såtillvida som jag hatar alla trångtarmade, ägolystna människor.

Jag älskar solen i varje man,
då jag ser den på hans panna,
klar, om än svag, och utan fruktan.

Men då jag ser dessa gråa, framgångsrika män,
ohyggliga som lik, fullständigt utan sol,
som feta, välfödda slavar, välta sig fram,
då är jag mer än radikal, då vill jag sätta i gång en giljotin.

Och då jag ser arbetsfolk,
bleka, ynkliga, insektslika, kutande i väg
för att leva som löss på sina fattiga slantar,
folk, som aldrig vågar se upp,
då önskar jag som Tiberius, att mängden hade ett enda huvud,
så att jag kunde hugga det av.
Jag tycker att då människor mistat all sol,
borde de inte leva.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

4. André Breton ger praktiska råd om önskvärda konfrontationer i Surrealismens andra manifest 1930: ”Den enklaste surrealistiska handlingen består i att gå ut på gatan med revolvern i hand och skjuta vilt omkring sig i folkmassan. Den som inte haft lust, åtminstone en enda gång, att i ett enda svep göra slut på det rådande systemet, dessa förnedringens och fördumningens små knepiga system, har sin givna plats i denna folkmassa, med magen i lagom höjd framför revolvermynningen.”

5. Gottfried Benn dödförklarar hela företaget i ett brev till Ina Seidel, daterat i Tredje riket den 30 september 1934: ”Ande och konst kommer inte från segerrika naturer utan från förstörda. Denna sats står sig i mina ögon, precis som den att det inte finns något förverkligande. Det finns blott form och tankar. Det är en insikt som Ni inte kan finna hos Nietzsche, eller så dolde han den. Hans blonda best och hans kapitel om rasförädling är framför allt drömmar om en förening av ande och makt. Det är slut med det nu. Det är två olika riken. Så länge man misstar sig må det ske. Men när man inte längre kan det – då är det slut.”

Figuren och de fem citaten kan tjäna som en grundkurs och som en ingång till en mindre aningslös förståelse av fenomenet litterär modernism.