Även till vänster fick primärvalet ett oväntat resultat. Den tidigare premiärministern Manuel Valls slogs ut av den i förtid avgångne utbildningsministern Benoît Hamon. Segraren representerar endast en mindre del av det regerande socialistpartiet och står för en tydlig vänsterlinje. Medborgarlön och 32-timmarsvecka är två av de centrala kraven i programmet. Hamon har endast fått tydligt stöd av delar av sitt parti. Samtidigt har samma partis ledning kontroll över hans kampanj, både organisatoriskt och ekonomiskt. Det har i sin tur fått många att ifrågasätta trovärdigheten i Hamons program eftersom partiet bara delvis ställer upp på hans krav. Situationen har bland annat försvårat ett annars möjligt samarbete med vänsterpartiets kandidat Jean-Luc Mélenchon. Var för sig är de chanslösa – tillsammans skulle de kanske kunna konkurrera om en plats i valets slutomgång.

Primärvalen i både Republikanska partiet och Socialistpartiet var öppna. Alla som betalade en mindre avgift kunde delta. Reglerna har ifrågasatts eftersom de ofta resulterar i att medlemmarna taktikröstar på en kandidat som på oklara grunder förmodas ha goda segerchanser snarare än på den personliga favoriten, och resultatet påverkas märkbart av väljare som aldrig skulle rösta på partiernas kandidater i det efterföljande presidentvalet (vilket den här gången främst drabbade Manuel Valls). Många gröna och vänstersocialister röstade i socialisternas primärval, och många från olika andra partier ville påverka framförallt Sarkozys möjligheter att komma tillbaka till Élyséepalatset. Både kandidater utsedda av partierna på konvent eller valda av enbart partimedlemmar skulle troligen vara mer representativa för sina politiska rörelser. I USA är det mer rimligt med öppna primärval eftersom partierna är få och åtminstone av tradition ideologiskt betydligt bredare.

Det som ännu mer har ändrat förutsättningarna för den väntade uppgörelsen mellan Nationella fronten, socialisterna och republikanerna är den tidigare socialistiske ekonomiministern Emmanuel Macrons entré på scenen som oberoende kandidat. Hans nya rörelse En marche stöder hans kandidatur i presidentvalet och är tänkt att även vara ett alternativ i det parlamentsval som kommer att äga rum i maj och juni. Värvningen av kandidater till det nya partiets listor pågår för fullt.

Macron försöker ta plats mitt emellan republikanerna och socialisterna och lanserar sig som ett nytt och fräscht alternativ till de gamla, mer etablerade partierna. Något som egentligen är underligt eftersom hans bakgrund fullständigt överensstämmer med vad man kan förvänta sig av en medlem av den franska eliten. Macron har gått på elitskolan ENA, han har varit bankir hos familjen Rothschild och senare tjänstgjort som biträdande kabinettschef och finans- och ekonomiminister under den osannolikt impopuläre presidenten François Hollande. Han har dessutom varit nära kopplad till den tidigare socialistiske premiärministern Michel Rocard.

Det enda verkligt revolutionära med Macron är namnet på hans kampanjbok Révolution. C’est notre combat pour la France. Budskapet är en lättillgänglig blandning av lagom liberala tankar om hur Frankrike skulle kunna bli ett bättre land för alla. Han vill göra livet lättare för företagen, satsa på utbildning och utveckla samarbetet inom Europeiska unionen. Entusiasmen för mer centralstyrning av ekonomin inom EU kan vara svårsåld. Han betonar vikten av bildning i bred bemärkelse och av att vi alla tar vara på våra möjligheter att utvecklas och bidra till samhället. Arbetsmarknaden ska organiseras mer som i Tyskland och Skandinavien. Mer kontroversiella ståndpunkter undviks nogsamt men den positiva tonen och avståndstagandet från alla dem som står för stagnation och låsningar är bägge tydliga. Lite originellt är att Venedigs renässans efter 1204 används som förebild. Det var året då republiken deltog i Östroms erövring och plundring… Macron har efter två år som medlem lämnat Socialistpartiet och samlar nu stöd från både vänster och höger.

Eftersom boken Révolution har varit den enda text som redovisats under kampanjens inledningsfas, har Macron utan större problem charmat breda grupper och dessutom på ett sätt som ibland jämförs med Obama, lyckats få stora delar av medierna på sin sida. De mer skeptiska kan konstatera att hans kampanj nog är den mest tekniskt sofistikerade och centralstyrda av alla kandidaters. Organisationen är begränsad och lättstyrd. Spontana infall och missöden lyser med sin frånvaro. Det finns av naturliga skäl inga gamla partiveteraner som kan ifrågasätta budskapet eller slå vakt om sina positioner.

Till skillnad från Obama har Macron i sin garderob av allt att döma varken några kontakter med extremister eller några rasistiska pastorer som skulle kunna rubba hans cirklar. Diskussionen om hans 24 år äldre hustru och tvivel på äktheten i familjelyckan har inte inneburit några allvarligare problem. Att hustruns familj har drivit chokladfabriker borde tvärtom kunna bidra till bilden av harmoni och normalitet.

Jämfört med Macrons Révolution är François Fillons bok Faire en betydligt tyngre redogörelse för kandidatens liv, övertygelser och konkreta förslag. Efter segern i primärvalet konstaterade många kommentatorer att de många detaljerade förslagen kunde bli ett problem i en välrörelse där liberala reformer inte brukar vara självklara kioskvältare. I boken definierar Sarkozy läget för fransk klassisk liberalism genom att påminna om den högerliberale Alain Medelins resultat i presidentvalet 2002 : 4 procent.

Fillons kampanj kom igång mycket sent – troligen på grund av att segern i primärvalet var en stor överraskning också för honom själv. Den sena uppgången i opinionen innebar samtidigt att granskningen av hans förslag till en början inte heller blev särskilt intensiv.

Hustrun Penelope, som boken är tillägnad, visade sig bli ett betydligt större problem än Fillons förslag till skattesänkningar och nedskärningar av den stora franska offentliga sektorn. Undersökningarna kopplade till ”Penelopegate” har lamslagit Fillons kampanj. Ständiga uppgifter om tveksamma arvoderingar av både hustru och barn som politiska ”assistenter” har effektivt raderat ut Fillons image som pålitlig och moralisk. Kampanjen har tvingats lägga mycket tid på hanteringen av affären och på att försöka hålla ihop partiet. Det är naturligtvis omöjligt att driva en effektiv valkampanj med en kandidat som många förväntar sig ska ge upp vilken dag som helst.

Om inte den vänsterinriktade satirtidningen Le Canard Enchaîné hade publicerat uppgifterna om hur Fillon arvoderat sin familj för arbete som han haft mycket svårt att redovisa, skulle valet idag troligen mest handla om reformer av ekonomi, arbetsliv, utbildning och stat. Fillon har ett ambitiöst program som är liberalt på ett tydligare sätt än vad som varit det normala för den franska borgerligheten. Skolan ska få större frihet och kriget mot privata alternativ och elitsatsningar ska blåsas av. Lägre skatter och en reducering av regelbördan ser han som vägen till ökad tillväxt och fler arbetstillfällen. Fillon accepterar inte att det skulle finnas ett enkelt samband mellan antalet funktionärer och en väl fungerande offentlig sektor. Med hjälp av rationaliseringar och ökad användning av digitala hjälpmedel kan staten åstadkomma mer utan att kostnaderna behöver förbli lika höga som idag.

Fillon har talat sig varm för ett liberalare Frankrike, trots att han mycket väl vet att motståndet mot radikala reformer alltid har varit starkt. Han har till och med hyllat Margaret Thatcher, vilket tidigare har betraktats som i det närmaste livsfarligt för den som på allvar vill slåss om väljarnas gunst i de Gaulles republik. Han har också fått kritik från representanter från samtliga partier just för att ha gått för långt i sin anpassning till det anglosaxiska sättet att se på ekonomi och stat.

Liberalismen har dock gränser även för François Fillon. Han konstaterar att han som borgmästare bland annat drev ett kommunalt slakteri. De uppskattande orden om det subventionerade franska jordbruket är många, liksom beskrivningarna av hur detta kan utvecklas och överleva kraven på ökad effektivitet. Samtidigt betonar Fillon att även livet på landsbygden måste förändras och inte för evigt gynnas av ett ofta ogenomtänkt försvar för gamla strukturer och problemlösningar. Han argumenterar för färre kommuner och radikalt ökat samarbete mellan orter i de glest befolkade delarna av landet.

Om Macrons hustru Brigitte inte har uppskattat uppmärksamheten kring den ovanligt stora åldersskillnaden mellan makarna, så är det ingenting mot hur Penelope Fillon har uppfattat det intensiva drevet mot sin familj kopplat till misstankarna om korruption. För henne har det resulterat i en mycket pressad situation som radikalt skiljer sig från den låga profil hon tidigare haft, makens många tunga uppdrag till trots. Pénélope Fillon framstår redan som valets stora förlorare, oavsett utgången i övrigt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Den tidigare utbildningsministern François Bayrous beslut att stödja Emmanuel Macron, efter att tidigare ha angripit honom, påverkar nog inte så många väljare. Den egensinnige vänsterliberalens parti Modem brukar inte samla mer än några procent av väljarkåren, men händelsen är ännu ett tydligt tecken på den republikanska kampanjens problem. Bayrou är alltid sig själv närmast, men han har tidigare samlat många röster i presidentval, som mest hela 18 procent 2007, och uppfattas i breda lager som en ärlig politiker med stor integritet.

Ett större problem, som framförallt drabbar Fillon och republikanerna, är att Marine le Pen ofta slipper ta debatten om partiets i många fall radikala och ibland ogenomtänkta politik. Landets journalister har aldrig lyckats få grepp om Nationella frontens nya ledare. Ungefär som ofta är fallet i Sverige med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna slipper Nationella fronten påfallande ofta ta ansvar för de förslag som partiet faktiskt står för – som att lämna den gemensamma valutan och EU, återinföra tullar och gränskontroller och driva en Putinvänlig utrikespolitik. Dessutom går inte partiets budgetförslag ihop. Marine le Pen själv undviker att fokusera på mer konkreta frågor och ägnar sig istället, med stor framgång, åt mer diffusa angrepp på motståndarna och medierna. Så länge hon behåller sitt försprång och därmed sin garanterade plats i valets andra omgång, är det en klok strategi.

Frågan är hur långt fenomenet Emmanuel Macron håller – det är till stora delar byggt på personkult och ett program som friar till alla men knappast skapar engagemang på djupet. Går det att med bibehållen trovärdighet bygga ett helt nytt parti på bara några månader? Det är tveksamt om Macron verkligen kan framstå som bålverket mot en seger för Marine le Pen. De flesta fransmän har fortfarande mycket svårt att tänka sig Jean-Marie le Pens dotter som republikens främsta företrädare.

För Fillon handlar det om att i skandalens skugga få partiets trogna att trots allt ställa upp vid valurnorna. Det som skulle vara republikanernas stora chans efter Hollandes och socialisternas misslyckande kan annars sluta med total förödmjukelse – att partiet inte finns med i den andra och avgörande valomgången. Det som var vänsterns och Lionel Jospins stora fiasko 2002 kan bli François Fillons mardröm 2017.