Mönster från förr oroar
Richard Evans vid Cambridge University är en av världens främsta historiker, specialiserad på tysk historia och nazismen. Hans senaste bok är The Pursuit of Power. Europe 1815–1914, den del i The Penguin History of Europe som avhandlar 1800-talets europeiska historia.
Richard Evans forskningsinriktning formades av 1960-talets politiska vindar. Den så kallade Annalesskolan, en fransk forskningsansats som betonar de långa utvecklingslinjerna bortom de enskilda individernas inflytande, influerade honom. Men också marxismen, med brittiska historiker som Eric Hobsbawn. Jag inleder med en fråga om vår samtid och alla de problem, hot och kriser som EU står inför:
– Kommer EU att klara utmaningarna eller är det början på slutet för det europeiska projektet vi ser?
– Jämför med 1800-talet, säger Richard Evans. Vi hade före första världskriget en kraftig globalisering, från 1880-talet och framåt. Världshandeln ökade, industrialiseringen tog fart. Världen krympte, rörligheten ökade och migrationen var omfattande. Globaliseringen förde också med sig osäkerhet och oro över framtiden när levnadsvillkoren förändrades och gamla strukturer upplöstes. Den skapade många förlorare, stora grupper av människor marginaliserades. Den slutade också i första världskriget.
– Menar du att vi ser en liknande utveckling nu?
– Historien upprepar sig aldrig men vi kan se mönster och trender. Idag ser vi liknande mönster. Brexit kan nog ses som en markering mot globaliseringen. Vi har många som drabbades av finanskraschen. Alla grupper har inte nåtts av globaliseringens välsignelser även om globaliseringen och en friare handel är bra i sig och på sikt förbättrar situationen för flertalet.
– Och efter kalla kriget förändrades Europa.
– Kanske gick EU:s östutvidgning för snabbt.
Den skapade många spänningar som vi ser följderna av idag. Men det kan inte göras ogjort. Sedan tillkommer migrationsströmmarna från det fruktansvärda som händer i Syrien, från Afghanistan och andra stater som inte fungerar. Vad vi ser idag är en oro över och en protest mot globaliseringens konsekvenser. Sedan finns det naturligtvis många människor som inte vill ha ett samhälle som är globalt och liberalt. De väljarsedimenten har alltid funnits, de var väl synliga under 1930-talet. Men under den liberala världsordningen efter andra världskriget lyckades de europeiska staterna och USA att integrera dessa röster genom den konsensus mellan kapital och politik som fungerade i välfärdsstatens form. Men idag finns ingen ny modell som kan ersätta den gamla.
– Nationalismen används ofta av EU:s motståndare. En rad populistiska partier och rörelser är nationalistiska både på högerkanten, som i Ungern, Frankrike och nästan alla europeiska länder, och på vänsterkanten som Podemos och Syriza i Grekland. De är givetvis inbördes olika men delar många gemensamma ståndpunkter och hållningar, mot globaliseringen, mot frihandelsavtal, mot en hotande omvärld och de delar gärna in världen och människor i grupper. Dessutom är de tämligen proryska. De är också nationalistiska eller använder sig av en nationalistisk retorik. Är inte nationalismen ett av problemen?
Richard Evans instämmer delvis.
– Historiskt har nationalismen både en emancipatorisk funktion och en förtryckande och exkluderande. På 1800-talet bar den liberala nationalismen fram friheten för dem som definierade sig som italienare eller greker, för att ta två exempel. Nationalismen var en befriande kraft. Men under 1900-talet blev det ju tvärtom. Då var nationalismen ett projekt för att stänga gränser och sluta samhällen. Som idag.
Jag hänvisar till filosofen Karl Popper och hans kategoriska avvisande av nationalismen som både idé och praktik; den är ett misstag, bygger på en felaktig moral och får fruktansvärda konsekvenser samtidigt som den inte är en hållbar modell för ett öppet samhälle.
Richard Evans tillstår att Karl Poppers kritik var träffande.
– Sociologiskt är ju nationalismen problematisk eftersom den bygger på att skapa gränser som inte riktigt finns. Europas karta har ju alltid varit en mosaik av olika grupper av människor som definierat sig på olika sätt vid olika historiska tillfällen. Betraktad på det sättet blir ju nationalismen en konstruktion som många andra sociala konstruktioner. Men samtidigt är den en historisk kraft som vi inte kan önska bort eller kritisera så att den försvinner.
År 2000 kom den så kallade Irvingrättegången att utspelas. En rättegång där Richard Evans spelade en avgörande roll och som samtidigt gjorde honom internationellt känd.
– Anledningen till rättegången var att författaren och historikern David Irving stämde den amerikanska historikern Deborah Lipstadt för förtal. I hennes bok (Denying the Holocaust, The Growing Assault on Truth and Memory) från 1993 hade hon kallat David Irving ”Förintelseförnekare” och en ”trogen följare av Adolf Hitler”. Hon påstod att han förvrängt dokument och medvetet misstolkat historiska data för att tjäna sina egna politiska syften. Enligt henne var han en lögnare och en av de farligaste talesmännen för historierevisionismen, som hade till syfte att förneka Förintelsen. Och hon hade ju rätt.
Rättegången inleddes i januari år 2000 i London och pågick i nio veckor. Enligt brittisk lagstiftning var det Deborah Lipstadts sak att bevisa att det hon skrivit var sant. Eftersom David Irving hävdade att det var fel att beskriva honom som Förintelseförnekare, tvingades Deborah Lipstadts och hennes förlags (Penguin Press) advokater bevisa att Förintelsen ägt rum. Det blev en Förintelserättegång utan offer och gärningsmän. Richard Evans var svarandesidans huvudvittne vid rättegången.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Hans roll blev att undersöka David Irvings böcker, tal och andra dokument för att avgöra huruvida han faktiskt var en Förintelseförnekare som hade manipulerat historiska dokument av politiska skäl. Richard Evans slutsats blev att David Irving hade förvrängt historiska källor för att främja sina egna politiska målsättningar. I en 400-sidig inlaga slog han fast att Förintelsen faktiskt hade ägt rum och rätten ogillade David Irvings stämning.
Vi övergår till att tala om dagens antisemitism.
– Det finns tre grupper av antisemiter idag. För det första den traditionella nazismen, Förintelseförnekarna och de högerextrema grupperna. För det andra islamisterna. För dem är Israel en del av problemet och de är klart antisemitiska. För det tredje delar av vänstern. De i vänstern, ursprungligen ett gäng trotskister här i Storbritannien, men nu även delar av fackföreningsrörelsen, Labour och studentorganisationer med flera, försöker medvetet att delegitimisera Israel. En sådan delegitimisering är en modern variant av antisemitism. Jag har inga problem med att man kritiserar Israel för brott mot mänskliga rättigheter, bosättningar och annat men när man endast kritiserar Israel, och på ett oproportionerligt sätt, handlar det om att avlegitimisera Israel. Det är då vänsterns så kallade antisionism blir antisemitism.
Det leder oss in på samtalet om postmodernismen inom historieskrivningen. I boken In Defence of History ger sig Richard Evans i kast med att angripa postmodernister och andra modetrender inom historieforskningen. Själv anser han sig stå stabilt i en god brittisk empirisk tradition med upplysningstänkandet i ryggen.
– Postmodernismen blev omöjlig när den skulle behandla Förintelsen. Då fungerar inte deras påståenden att allt är berättelser eller att det inte går att nå en säker uppfattning baserad på källkritik och empiriska metoder eller rationella slutsatser av ett material. Om de fortfarande vidhåller det hamnar de på samma sida som Förintelseförnekarna.
Konsult på Vostra Konsulter.