Principen vilar på matematisk regelbundenhet och är frikopplad från naturens periodicitet, trots att den i hög grad strukturerar våra aktiviteter och tidshorisonter. Dygn, månader och år liksom bråkdelarna timmar, minuter och sekunder är däremot fastlagda genom astronomiska observationer. Huggna i sten och knappast förhandlingsbara.

Flera menar också att hemarbetets utbredning sprider en känsla av desorientering i tidens kretslopp som betyder att vi är på väg att förlora känslan för veckans skiftningar. En röst i kören är historikern David M Henkin som i The Week. A History of the Unnatural Rhythms That Made Us Who We Are resonerar kring vecko­dagarnas betydelse i 1800-talets USA. Mer generellt synar författaren de sociala och kulturella förhållanden som producerar sjudagarsrytmen och hur den i sin tur disciplinerar människor. Men han har också en del att säga om den aktuella utvecklingen.

Förhållandena är förstås komplexa, vilket Henkin också pekar på. Distans­arbete innebär inte bara omförhandlingar av veckodagarnas valörer utan även rockader i dygnets rytm. Med ständigt uppkopplade datorer i kök och sovrum fungerar arbetstidens nio till fem knappast längre som schablon eller mall. Vardagsrutiner rubbas och hamnar i obalans.

Veckotänkandet har under mycket lång tid utgjort hållpunkt för människors orientering i tiden. Ursprunget är dock oklart. Några refererar till berättelsen om Gud som skapade världen på sex dagar och vilade på den sjunde. Andra pekar på forntidens astrologi med de sju himlakropparna. Båda föreställningarna spreds med kristendom, hinduism och islam och förgrenade sig världen över. Organiseringen av tidens flöde med hjälp av vecko­dagar har dessutom funnits i många versioner och betytt olika saker. Antikens romare räknade i sjudagarsintervall, men ibland åtta- eller tiodagars. I motsättning till den kristna och judiska skilde den medeltida muslimska sjudagarscykeln inte mellan arbete och fritid.

Några av historiens hänsynslösa revolutionära regimer försökte alltså tappert och målmedvetet utmana nedärvda seder men utan framgång.

Istandardverket The Seven Day Circle fastslår sociologen Eviatar Zerubavel att arbetsveckan funnits åtminstone i 1 500 år och att den länge gav utrymme för en begränsad men ändå regelmässig vila. Med industrialismen följde epok­görande förändringar i tid och rum, i förhållandet mellan arbetsplats och hem, arbete och fritid, produktion och konsumtion. Tiden blev mer uppstyrd, mer inrutad och mer kvantifierbar. Sex arbetsdagar i rad och sedan vila skapade en någorlunda regelbunden veckorytm.

Kalendrar har modifierats, kompletterats och förnyats men den traditionella sjudagarsveckan har överlevt genomgripande samhällsförändringar och även överraskande räder. Under franska revolutionen introducerade den nya regimen 1793 en tiodagsvecka för att försvaga religionens auktoritet. Det revolutionära kalendariska äventyret överlevde dock endast ett drygt decennium. Traditionerna lät sig inte övermannas av politiska direktiv. 140 år senare introducerade den unga Sovjetstaten en femdagarsvecka som senare utvidgades till sex dagar. Ett syfte var att effektivisera produktionen för att undvika att fabrikernas maskiner stod stilla. Några av historiens hänsynslösa revolutionära regimer försökte alltså tappert och målmedvetet utmana nedärvda seder men utan framgång. De förmådde inte rubba inrutade vanor och kulturella mönster.

Varför veckorutinerna är så slitstarka och motståndskraftiga och fortfarande styr vår tidsrytm är en fråga som saknar entydiga och självklara svar. Behovet av orienteringspunkter i tillvaron spelar förstås en viktig roll. Veckor och veckodagar uppmuntrar rigida vanor, främjar överskådlighet och möjliggör planering. För att skydda sig mot strukturlöshet och oregelbundenhet underordnar sig människor självpåtagna sedvänjor som att gå på gymmet varje tisdag eller storhandla varje torsdag. Veckan fungerar inte bara som en standardenhet för att mäta tid utan också som ett ramverk för att organisera vardagliga aktiviteter på ett systematiskt sätt. De olika dagarna förser tillvaron med repetitiva mönster och illustrerar samtidigt hur sociala konventioner påverkar livsvillkor och levnadssätt.

Robinson Crusoe i Daniel Defoes klassiska roman från 1719 är ett exempel gott som något. Den skeppsbrutna kan ses som en mönstergill brittisk kolonisatör och ett upplysningens praktexemplar. Han lär sig genom naturen, erfarenheter och sunt förnuft. Efter ett tiotal dagar på sin öde ö i Karibien håller Crusoe på att förlora tidräkningen och förmår inte skilja vardag från vilodag. För att upprätta ordning och struktur i tillvaron skär han varje dag ett hack i en stolpe och var sjunde dag ett större. Trots sitt tragiska öde försöker han alltså vidmakthålla civilisationstänkandets räkning av dagar och veckor och klamrar sig därmed desperat fast vid den sociala värld han en gång tillhörde. Att den skeppsbrutna efter lång tid av social isolering till slut får sällskap av en främmande, som han kallar Fredag efter veckodagen de möts, vittnar också om veckotänkandets mentala förankring.

På sätt och vis är Robinson Crusoes­ beteende tidlöst. Vi tänker och agerar fortfarande på liknande sätt, vill veta var vi befinner oss i veckocykeln, om det är vardag eller helg. Allt annat leder till oro, förvirring eller panikkänslor. Revolutioner kunde inte rucka eller korrigera det traditionella tänkandet. Daniel Defoe befriar ej heller Crusoe från sociala rutiner trots att den strandsatte befinner sig bortom all civilisation.

Numera förknippas veckodagarna ofta med olika sociala vanor och aktiviteter som stärker tidsuppfattningen, och där erfarenheter av upprepningar utgör själva fundamentet. Vissa associeras med stängda museer, andra med filmpremiärer. Fredagsmys och lördagsgodis har blivit etablerade begrepp med fäste i vårt socia­la medvetande. Måndagsexemplar kal­las en produkt som har fel och brister, fredagseftermiddag betraktas i allmänhet som mindre produktiv och det är lättare att blanda ihop onsdag och torsdag än söndag och måndag. Men samtidigt sker förskjutningar eller förflyttningar. Fisk på tisdagar och ärtsoppa på torsdagar år inte längre lika självklart, och tv-program som tidigare kopplades samman med en specifik vecko­dag kan numera ses dygnet runt alla dagar i veckan.

Sättet att organisera tiden påverkas av den teknologiska och samhälleliga utvecklingen. Frågan är i vilken utsträckning utökat hemarbete och pandemin lyckas där revolutioner misslyckats. Går det att rubba ett invant och innött kulturellt beteende även om det inte ens är förankrat i naturens gång? Går det att kapa förtöjningarna till ett tidstänkande och en kultur som satt sig under mer än tusen år?

Att framhärda veckocykelns traditioner och rutiner kan förstås tolkas som motstånd till förändring. Zerubavel ser emellertid konstruktionen av sjudagarsveckan som ett av de största genombrotten i civilisationens historia: Homo sapiens första större försök att bryta sig loss från naturens fängelse och skapa en egen värld. Idag betraktas veckocykeln knappast som symbol för mänsklighetens framsteg utan snarare som ett praktiskt sätt att organisera tiden. Trots informationsteknologins framsteg och pandemi finns fortfarande behov av gemensamma hållpunkter, synkronisering av arbetsuppgifter och koordinering av telefonsamtal, möten, deadlines och familjehögtider. Vi har levt närmare 1 500 år med veckotänkande, och även om dess betydelse har försvagats så har ingen ännu kommit på ett bättre eller effektivare system för att skapa struktur i tillvaron.