Två dagar före den annonserade dödsdagen står han i sin cell och spanar ut genom fönstret. Då ser han plötsligt hur Georges Couthon, en av Maximilien de Robespierres närmaste män, släpas över gården och in i fängelset. Skräckväldet har alltså fallit och revolutionen är på väg in i en ny fas. Fängelseportarna öppnas och fångarna släpps ut i frihet – men för alltid märkta av terrorn.

Minnet av skräckväldet präglade det hem som Hervé och hans hustru Louise de Tocqueville byggde upp. Han tog för vana att ta en tupplur varje eftermiddag mellan klockan tre och fyra, precis som han gjort i fängelset för att undfly klockslaget 15:30 då revolutionstribunalen kungjorde dagens dödsdomar. Louise plågades livet igenom av migrän och melankoli. Som en av familjens levnadstecknare uttrycker det var det knappast exceptionellt bland dem som med nöd och näppe överlevde terrorn.

Alexis de Tocqueville föddes tio år senare, som Hervés och Louises andre son. Han växte upp skyddat och bekvämt i en familj som hade återtagit många av sina privilegier, men som bar på minnet av dessa grymma år. Det är därför inte underligt om man inom familjen Tocqueville var en aning skeptisk till politiska experiment, efter att de från första parkett hade tvingats bevittna hur ropen om frihet och jämlikhet slutade i blodbad. Dessutom hade revolutionen ju banat vägen för den krigiske despoten Napoleon Bonaparte. Nej, Frankrike var inte något skyltfönster för dem som drömde om ett nytt samhälle, bortom den traditionella monarkin. I synnerhet inte om man var adelsman.

Därför är det besynnerligt, minst sagt, att Alexis de Tocquevilles kom att bli en av sin tids främsta förespråkare för demokrati. Trots de mörka familjeerfarenheterna kom han att skriva en rad böcker om vikten av frihet, jämlikhet och demokrati. Det var inte fråga om något rebelliskt ungdomsuppror – Tocque­ville var inte den melodramatiska typen. Han högaktade sin familj, och förblev i mångt och mycket en av dem: Aristokrat i hjärtat men demokrat genom förnuftet, som han själv sade. Men hans övertygelse var att demokrati var det upplysta samhällsskick som historien själv, genom Guds försyn, strävade mot.

”Avståndet är ett problem för alla. För om man inte lyckas hålla ihop samhället så ligger revolutionen alltid på lut.”

Det handlade dock inte om någon naiv optimism. De mörka familjeerfarenheterna gjorde honom medveten om att demokrati inte bara var ett nobelt projekt, utan också riskabelt. Det är denna realism som gör att Tocquevilles arbeten fått en renässans de senaste åren och nu läses med ett förnyat intresse. Många vänder sig till honom för att förstå den demokratins kris som präglar en rad länder i väst idag. Inte minst det land som var Tocquevilles främsta inspiration och det tidiga 1800-talets enda moderna demokrati, nämligen USA.

Tocqueville och demokratin är också utgångspunkten för Olivier Zunz nya biografi, med titeln The Man Who Understood Democracy. Det är en klassisk livsverksbiografi som kartlägger Tocque­villes engagemang, relationer och skrivande från vaggan till graven. Zunz är professor i historia vid University of Virginia, och har ägnat sig i många år åt Tocqueville, bland annat genom att översätta hans arbeten. Det har gjort honom hemmastadd i det enorma arkivmaterial som Tocqueville har lämnat efter sig – förutom att han skrev många långa böcker, så hade han en talang för vänskap, vilket har resulterat i en mängd brev. Dessutom föregicks varje bokprojekt av en omfattande materialinsam­ling och anteckningar. Allt detta utgör råmaterial för Zunz ambitiösa biografi.

I centrum av boken står den fråga som Tocqueville brottades med hela livet: Vad krävs för att en stabil och vital demokrati ska kunna växa fram? Exakt när skiftet från familjens rojalism till hans egen liberalism skedde i Tocquevilles liv diskuterar Zunz av någon anledning inte. Hugh Brogan, en annan av skriftställarens levnadstecknare, menar att det inte kan slås fast med exakthet men förlägger det kring år 1828. Detta år arbetade den unge Tocqueville inom den franska statsförvaltningen, samtidigt som han följde föreläsningarna av den inflytelserike historikern François Guizot. Föreläsningarna fick honom att inse att 1700-talets franska feodala samhälle var i uselt skick. En revolution av något slag var nödvändig, men att den spårade ur i våld berodde på att adeln hade avlägsnat sig från lokalsamhällena och varken tog ansvar för dessa eller för den politiska utvecklingen i stort.

År 1830 såg historien ut att upprepa sig. Under julirevolution såg en frustrerad Tocqueville hur rojalister och liberaler åter stred med blanka vapen. Ännu en gång flöt blodet på Paris gator, ackompanjerat av ropen på frihet och jämlikhet. Vägen till ett demokratiskt Frankrike tycktes oändligt lång. Tocqueville letade efter inspiration och under förevändning att han ville studera det amerikanska fängelsesystemet reste han till USA tillsammans med sin vän Gustave de Beaumont. Det främsta skälet till resan var chansen att få se och försöka förstå ett fungerande demokratiskt samhälle.

Den 2 april 1831 bordade de skeppet Le Havre från staden med samma namn. Med förlig vind i ryggen satte de kurs mot demokratins förlovade land. I nio månader reste de runt i USA, och Zunz redogör noga för resvägarna och inte minst de samtal som Tocqueville förde längs färden. Ett antal informanter blev avgörande för honom när han samlade material till det som kom att bli hans stora livsverk: De två banden med titeln Om demokratin i Amerika som kom ut år 1835 och 1840. De landade mitt i revolutionernas Europa och gjorde honom till en litterär och statsfilosofisk stjärna över en natt.

Det tema hos Tocqueville som Zunz framförallt uppmärksammar är förhållandet mellan frihet och jämlikhet. Revolutionen hade, som bekant, krävt båda – och för att demokratin skulle förverkligas behövde de hållas samman, menade Tocqueville. Men han lade märke till att människor verkade vara beredda att ge upp friheten i jämlikhetens namn. Det vill säga: många var så frustrerade över ojämlikheten att de var redo att välkomna en despot som gjorde alla lika ofria. Det var detta som Napoleon hade erbjudit folket: Jämlikhet genom underordning – ett samhälle där alla var lika maktlösa. Och Napoleons erbjudande hade inte bara accepterats, utan hälsats med jubel. Så den stora frågan var om, och i så fall hur, jämlikhet och frihet kunde kunder förenas?

Resan till USA fick Tocqueville att inse att demokratins grund inte var juridik eller en välskriven konstitution, utan kultur och traditioner. För det han mötte på sin färd var människor som hade fostrats i frihetens konst under flera generationer. Sedan de första skeppen med pilgrimer anlände i början av 1600-talet hade de amerikans­ka kolonisatörerna behövt ta ansvar för det lokala självstyret. På så sätt utvecklade de seder och bruk som var nödvändiga för friheten. För enligt Tocqueville var frihet inte bara rätten att göra ”vad man vill”, utan ett ansträngande arbete för att moraliskt och materiellt förbättra både sig själv och samhället. Här knyter Zunz an till Isaiah­ Berlins berömda distinktion mellan negativ frihet och positiv frihet – en åtskillnad som inte görs av Tocqueville själv, men som hjälper oss att förstå hans resonemang. Det slags frihet som demokratin bygger är en krävande frihet, enligt Tocqueville. Det är därför vi har lätt att ge upp den och istället be despoter eller teknokrater att detaljstyra vårt liv.

Denna form av frihet är att likna vid en dygd: En moralisk muskel som, likt alla muskler, behöver tränas. I USA skedde denna träning i föreningslivet. Tocque­ville imponeras av landets balanserade konstitution och dess rättsväsende, men konstaterar att landets vitala civilsamhälle är av ännu större betydelse för demokratin. För i föreningarna övar sig människorna i frihetens ädla konst, och lär sig att tillsammans ta ansvar för samhället. Det skapar samhörighet och delaktighet. Han noterar att amerikanerna inte vänder sig uppåt, till kongressen, om de vill bygga en bro eller organisera en skola, utan att de själva gör slag i saken genom att bilda en för­ening. Som han formulerade det i del två av den ständigt aktuella och omdiskuterade Om demokratin i Amerika:

Bland de lagar som styr de mänskliga samhällena finns det en som förefaller mig precisare och klarare än alla de andra. Skall människor förbli civiliserade eller bli civiliserade måste konsten att sammansluta sig utvecklas och fulländas i samma mån som jämlikheten i levnadsvillkor ökar.

Demokrati är alltså mer än bara ett statsskick. Det är en kultur, som bygger på seder och bruk – les mœurs. En av dem som han möter på resan suckar att européernas problem är att de tror att en republik skapas bara genom att man sammankallar en kongress. Nej, ett folk måste ha demokratin i sin själ och hjärta, ja ända in i märgen: ”Republiken är överallt, på gatorna lika mycket som i kongressen”, förklarar mannen för Tocqueville.

Väl hemma ägnade Tocqueville tid och möda åt att sammanfatta sina intryck. Zunz beskriver förtjänstfullt den kreativa processen och hur han arbetar hårt med att hitta både en lämplig form och rätta formuleringar. För den som har njutit av att läsa Om demokratin i Amerika kan det vara värt att veta att han skrev om vissa meningar upp till 20 gånger för att få ordning på orden. Zunz gör också ett bra arbete med att placera in böckerna i den franska politiken. I många iakttagelser och analyser som Tocqueville gör finns en passning till inhemska politiker, ibland med en väldigt specifik adressat.

Efter att ha utvecklat sin teori kring demokrati prövar Tocqueville att själv ge sig in i den praktiska politiken. Han väljs in i parlamentet och hoppas på att kunna påverka Frankrike i demokratiskt riktning – men med ett litet steg i taget. Han motsätter sig allt för radikala reformer, besjälad av övertygelsen att demokrati måste växa fram gradvis. I historiens ljus kan han ibland framstå som försiktig i överkant, men samtidigt: Är inte vår tids misslyckade försök att införa demokrati uppifrån i länder som Irak och Afghanistan ett tecken på att Tocqueville hade rätt? Alltså att ett demokratiskt statsskick måste vila på en demokratisk kultur.

Detaljerna och noggrannheten är styrkan i den här biografin, som ger en gedigen översikt över Tocquevilles verksamma år fram tills att han avled i sviterna av tuberkulos år 1859. Men ibland faller Zunz i det dike som Tocqueville­ menade att historiker lätt hamnade i: att de förser läsaren med mycket fakta, men få insikter. Till exempel noterar han ett flertal gånger att Tocqueville missar den evangelikala väckelse som i början av 1830-talet bubblar här och var på den amerikanska kontinenten. Men han resonerar aldrig samlat kring vad detta överseende har för betydelse för Tocquevilles analys av demokratin. Jag saknar också dialogen med andra forskare kring vägval i och tolkningar av Tocquevilles liv och texter.

En fascinerande detalj som Zunz noterar är att Tocqueville och Karl Marx satt samtidigt i läsesalen på British Museum, där de skrev och studerade källor. Tyvärr möttes de inte, vilket är beklagligt eftersom reflektionen kring ekonomisk ojämlikhet är något som Tocqueville utvecklade först sent i livet. För honom handlade jämlikhet framförallt om att vara lika i rättigheter – men hur påverkas dynamiken i ett demokratiskt samhälle av stora klassklyftor? Den som vänder sig till Tocque­ville med den frågan finner inte mycket till vägledning. Han skrev ett arbete om fattigdomen i det moderna industrisamhället, men när han väl besökt England och fick chansen att se denna nöd med egna ögon ångrade han sina ord och skämdes för boken.

Just här finns också en av de stora utmaningarna för demokratin i vår tid: I det ressentiment som det växande avståndet mellan den rikaste procenten och de övriga orsakar – särskilt när de superrika helt kopplar loss från nationer och lokalsamhällen. Ur denna frustration växer ropen på starka ledare som kan kväsa den globala eliten och göra samhället mera jämlikt. Här sker alltså just det som Tocqueville­ varnade för: att människor kräver jämlikhet och struntar i om det sker på frihetens bekostnad.

Det svar som Tocqueville skulle ge är nog att människor kan acceptera att vissa är mer privilegierade än andra, om dessa söndagsbarn använder sina privilegier till att arbeta för det gemensamma goda. För enligt honom var det, som bekant, adelns bortvändhet från samhället som orsakade 1700-talets populistiska vrede. Det är alltså fragmentiseringen snarare än skillnader i sig som är det stora problemet. Läser man honom idag kan man inte undgå att oroa sig över att mönstret är på väg att upprepa sig. De superrika har sin egen värld långt uppe i stratosfären, medan­ den hårt ansatta medelklassen kämpar mot inflationstrycket och ser allt dystrare på framtiden. Avståndet är ett problem för alla. För om man inte lyckas hålla ihop samhället så ligger revolutionen alltid på lut.