Hennes senaste bok, Twelve Caesars. Images of Power from the Ancient World to the Modern, är inte bara en briljant illustration av hur arvet från Rom fortfarande är verksamt utan också mycket underhållande. Det är så här humaniora ska bedrivas. Författaren har till och med lyckats att göra något vanligen så urtråkigt som numismatik riktigt fängslande.

Annars skiljer sig Twelve Caesars inte mycket från vad Beard tidigare har sysslat med. Det är inte främst antikens historia i sig som hon nu har ägnat sin uppmärksamhet åt, utan hur den har använts under senare tider, dess receptionshistoria, inte minst i form av bilder.

Som utgångspunkt har Mary Beard tagit Suetonius kejsarbiografier, som skrevs någon gång i början av andra århundradet efter Kristus. Där berättar den romerske historikern om de tolv första kejsarna från Julius Caesar, som mördades vid idus martiae, den 15 mars år 44 f Kr, fram till Domitianus, som mördades år 96 e Kr.

Det är, för att uttrycka det milt, en brokig samling som Suetonius beskriver. Några få av dessa tolv kejsare förefaller har varit ganska okej – om man inte har för stora krav – men här finns det gott om mördare, psykopater, sadister och annat slikt. Caligula, Nero och Vitellius är några av de värsta. Inte att undra på att många mördades, lynchades eller tvingades till självmord. Att vara romersk kejsare var ett riskfyllt arbete.

”Kejsarstatyer var tidigt ett sätt att göra makten synlig. Alltifrån Caesars dagar så restes de lite överallt i imperiet. Men större spridning hade bilder på mynt.”

Professor Beard är den första att betona att mycket av vad som har skrivits om dessa gestalter inte kan beläggas, i all synnerhet inte av någon som beskriver sig själv som en ”klassicist, historiker, lärare, skeptiker och då och då glädjedödare”.

Många har försökt att korrelera Suetonius beskrivningar med kända statyer, men Beard visar att det flesta, ja nästan alla, sådana försök är dömda att misslyckas. Överhuvudtaget krävs en hel del detektivarbete när man skriver om skulpturer, ofta kan experterna inte enas om deras ålder och ursprung. Ett tydligt exempel är den så kallade Getty Commodus. Commodus var en ökänd kejsare, som väl idag är mest bekant som skurken i Ridley Scotts film Gladiator. Så sent som år 2006 ordnades en konferens om statyn, men någon samsyn nådde man aldrig fram till. Det är fortfarande osäkert om statyn är antik, modern eller en blandning. Det är nämligen inte ovanligt att man tog huvudet från en staty och satte det på en annan. Detta är ett skäl att konsthistorien vimlar av felaktiga identifieringar.

Kejsarstatyer var tidigt ett sätt att göra makten synlig. Alltifrån Caesars dagar så restes de lite överallt i imperiet. Kejsar Augustus såg till att hans bild spreds vitt och brett. Idag är vi kanske mest vana att tänka oss romerska kejsare i marmor. Har vi inte sett dem på något museum så har vi sett bilder av statyer eller, för äldre generationer i vårt land, läst om dem i Viktor Rydbergs Romerska kejsare i marmor från 1877.

Men dessa statyer var inte det enda, eller ens vanligaste, sättet att avbilda kejsare. Större spridning hade bilder på mynt. Arkeologer har dessutom hittat kakformar som visar att tidens romare åt bakverk med kejsarens bild.

De mest berömda av alla senare kejsarbilder finns inte längre att beskåda, eftersom de förstördes i en brand på 1700-talet. Beard ägnar åtskilliga sidor åt Tizians­ elva målningar, som börjar med Julius Caesar. De avslutas med Titus som regerade i två år fram till 81 då han, antagligen, förgiftades av sin bror Domitianus. Ingen vet riktigt varför Tizian målade endast elva och inte de förväntade tolv kejsarna.

Frederico av Gonzaga, hertig av Mantua, beställde dessa målningar på 1530-talet; de kom att bli vida berömda och prisades som oförlikneliga mästerverk. När hertigfamiljen i Mantua råkade hamna på obestånd tvingades man sälja konstverken till Karl I av England, som drabbades av ett värre öde än obestånd. Han avrättades 1649, varpå Tizians målningar såldes vidare till Spanien där de tillsammans med hundratals andra verk förstördes i en eldsvåda. Velázquez Las Meninas (som så småningom inspirerade Michel Foucault) var en av de få som räddades från lågorna, då någon hade sinnesnärvaro att kasta ut tavlan från ett fönster.

Men trots att målningarna förstördes har de fortsatt att spela en roll i framställningen av kejserlig makt och prakt. På 1600-talet blev Tizians verk kopierade av Aegidius Sadeler i en serie inflytelserika gravyrer, som i sin i tur gav upphov till förfalskningar. Så sent som i slutet av 1800-talet försökte auktionshuset­ Christie’s prångla ut några förfalskningar av Tizians kejsarporträtt. Alla såldes för under fem pund, köparna verkar ha förstått att det inte handlade om äkta vara.

Mary Beard är själv skicklig på att avslöja förfalskningar och fromma myter om dessa alltså i de flesta fall ganska förfärliga härskare. En av de värs­ta var den ökände Vitellius som regerade under några månader år 69 e Kr, då en mobb hade fått nog av hans vanstyre och grymheter. Folket, eller i alla fall en liten del av det, tog saken i egna händer och lynchade kejsaren. Han efterträddes av Vespasianus, som hade den bland kejsare stora turen av fredligt dö sotdöden. Idag är han väl mest ihågkommen för att ha lånat sitt namn till Paris pissoarer, så kallade vespasiennes.

Trots att Vitellius tid vid makten blev kort så har han ändå kommit att spela en viss roll i västerländsk konst. Länge trodde man att en skulptur av en ganska rundhyllt romare föreställde honom – nutida forskare har dock degraderat statyn till att föreställa ”okänd romare”. Men innan modern forskning hade anonymiserat ansiktet dyker det upp i senare konst. I den franske 1800-talskonstnären Thomas Coutures väldiga målning av romersk dekadens syns i skuggan en bild av Vitellius,­ som uppenbarligen har den kända statyn till förebild.

Antonio Canova fick i uppdrag att göra en skulptur av Napoleons mor, Madame Mère. Han modellerade sitt verk på en, som man på den tiden trodde, berömd klassisk förlaga föreställande Agrippina. Men vilken Agrippina? Det fanns två, den äldre var god medan den yngre var ond. Canova levde farligt när han möjligen antydde att Madame Mère var ett monster.

Mary Beards bok ger talrika exempel på hur det klassiska arvet, då inte minst genom bilder av kejsare, har använts genom århundraden för att säga något om samtiden, ofta som varnande exempel. Couture och Canova använder antika statyer för att leverera en mer eller mindre förstucken kritik av senare härskare och seder. Det förutsätter förstås att publiken har den bildning som gör det möjligt att direkt se klassiska paralleller.

Även om den bildningen numera saknas så lever arvet från Rom kvar i filmer som Quo Vadis och den redan nämnde Gladiator eller i tv-serier som Jag, Claudius. Så sent som 1996 dyker Vitellius ansikte upp i ett verk av Jim Dine.

Twelve Caesars har sitt ursprung i en serie föreläsningar som Mary Beard höll i Washington för tio år sedan. Hon visar hur betydelsefulla kunskaper om det antika arvet är för att förstå Västerlandets historia. Om vi alls ska fortsätta att begripa den historien behövs historiker som Mary Beard, historiker som förenar nytta med nöje – qui miscuit utile dulci.