Mot en allt fredligare värld
Nittonhundratalet var det blodigaste seklet i historien.” Detta ofta framförda påstående är populärt bland romantiker, troende, nostalgiker och cyniker. Det används för att ifrågasätta en rad idéer som blomstrade under 1900-talet, däribland vetenskap, förnuft, sekularism, darwinism och framstegstanken. Men denna historiska faktoid backas sällan upp med siffror, och med all sannolikhet är den en illusion. Vi är benägna att tro att vår samtid är våldsammare eftersom senare epoker är mer väldokumenterade och eftersom det mänskliga medvetandet överskattar mängden minnesvärda händelser. Vi oroar oss också mer över våld idag. Forntiden är fylld av ärorika erövringar som idag skulle klassificeras som folkmord, och dess stora ledare skulle idag åtalas som krigsförbrytare.
Försök att kvantifiera dödssiffrorna från tidigare århundraden tyder på att kollapsande imperier, erövrande galningar, invaderande ryttarfolk, slavhandel och förintelser av ursprungsbefolkningar ofta hade individuella dödstal som i förhållande till folkmängden är jämförbara med dem i vart och ett av världskrigen. Före civilisationernas uppkomst var krig ännu blodigare. Forskningsresultat från forensisk arkeologi och etnografisk demografi tyder på att omkring 15 procent av alla människor i icke-statliga samhällen dog en våldsam död. Det är proportionellt sett fem gånger fler än antalet döda under 1900-talets alla krig, folkmord och av människor framkallade svältkatastrofer .
Därtill kommer att ett sekel har 100 år, inte bara 50, och den andra halvan av 1900-talet har förbluffat militärhistoriker genom sitt exempellösa undvikande av krig mellan utvecklade stater och mellan stormakter. Inbördeskrigen blev onekligen fler under efterkrigstiden, men inbördeskrig tenderar att vara mindre destruktiva än mellanstatliga krig, och även de har minskat i antal och dödlighet. Det förekom långt färre dödsfall i krig under 2000-talets första decennium än under något av de fem föregående decennierna.
Att storkrig har blivit förlegade är bara ett av många exempel på hur våldet avtagit historiskt. Andelen mord i Europa har minskat åtminstone trettiofalt sedan medeltiden, från omkring 40 per 100 000 människor per år under 1300-talet till 1,3 mot slutet av 1900-talet. Barbariska seder som under årtusenden var vanliga, såsom människooffer, förföljelse av häxor och kättare, slaveri, blodiga sporter, tortyr- och stympningsstraff, sadistiska avrättningar (bränning, krossning, korsfästelse, sönderslitning, spetsning på påle) och avrättning för brott utan dödlig utgång har avskaffats i större delen av världen. De senaste 50 åren har vi bevittnat en strid ström av rättighetsrevolutioner – medborgerliga, kvinnors, barns, homosexuellas, djurs – som bevisligen har minskat lynchningar, pogromer, våldtäkter, hustrumisshandel, barnmisshandel, aga, trakasserier av homosexuella, jakt och känslolöshet mot försöksdjur.
Våldets historiska nedgång är en utmanande vetenskaplig gåta för den som intresserar sig för den mänskliga naturen. Våld är inte bara en kulturell modenyck som håller på att bli omodern, som turnyrer och damasker.
Aggressivitet återfinns genom hela vår arts historia och förhistoria, och visar inga tecken på att ha uppfunnits på en bestämd plats för att sedan spridas till andra. Den mänskliga hjärnan har bevarat däggdjurets nervbanor för ilska och dominans, och pojkar världen över slåss på lek. En majoritet av alla vuxna har mordfantasier och gillar underhållningsvåld, och variationen i våldsamma tendenser mellan individer är till stor del ärftlig.
Samtidigt har ingen enda typ av våld förblivit på samma nivå under historiens lopp. Vad som än orsakar våld så är det inte en evig drift som hunger, sex eller sömn.
Vad har då fått våldet att minska? Föga eller inget av minskningen kan förklaras genom naturligt urval. Den biologiska evolutionen har en hastighetsbegränsning som mäts i generationer, och en stor del av nedgången har ägt rum under loppet av decennier eller år.
Den mest lovande förklaringen, tror jag, är att de delar av det mänskliga medvetandet som hämmar våld – det som Abraham Lincoln kallade ”the better angels of our nature” – har aktiverats i allt högre grad.
Empati är idag den mest kända av dessa änglar. Empati studeras hos barn, schimpanser, studenter och till och med hos enskilda neuroner, och har i storsäljande böcker hyllats som lösningen på mänsklighetens problem. Ökad empati – alstrad genom bildning, resor och kosmopolitism – bidrar verkligen till att förstå varför människor idag tar avstånd från grymma straff och bryr sig mer om de mänskliga kostnaderna av krig.
Men empati kan inte vara hela förklaringen. Tvärtemot den populära föreställningen att spegelneuroner gör primater reflexmässigt empatiska, är empati en ombytlig känsla. Den utlöses av skönhet, släktskap, vänskap, likhet och solidaritet. Och den stängs lätt av eller omvandlas till sin motsats, skadeglädje, genom konkurrens och hämnd.
Den moraliska känslan – ett annat hett forskningsområde inom psykologin – är också mindre fridsam än man skulle tro. Inget samhälle definierar dygd enbart i termer av undvikandet av våld. Moralisk intuition uppstår även ur rädslan för sådant som att förråda en gemenskap, att besmitta sig själv eller den egna gruppen eller att trotsa eller förolämpa en auktoritet. Eftersom människor känner att det är legitimt att bestraffa moraliska överträdelser, ger en vid definition av moral en vid sfär av försyndelser för vilka syndaren kan straffas våldsamt, däribland homosexualitet, skörlevnad, hädelse, kätteri, oanständighet och vanhelgande av heliga symboler.
Eftersom moralen förser människor med motiv för våldshandlingar utan påtaglig personlig fördel, är den faktiskt oftare problemet snarare än lösningen. Om man skulle räkna samman alla mord som begåtts i strävan efter hemmagjord rättvisa, offren för religions- och revolutionskrig, människor avrättade för brott utan dödsoffer och de ägg som knäckts i folkmord för att laga utopiska omeletter, så skulle de säkerligen överträffa antalet dödsoffer för amoralisk plundring och erövring.
Den psykologiska faktor som mest bidragit till att minska våldet på längre sikt skulle istället kunna vara förnuftet: de kognitiva förmågor, finslipade genom språkligt utbyte av idéer, som låter oss förstå världen och förhandla fram en fungerande samhällsordning.
Det ska medges att förnuftet verkar ha kommit på obestånd. Populärkulturen och den politiska debatten rör sig ner mot nya avgrunder av enfald. Vi lever i en tid fylld av kreationism, new age-trams, konspirationsteorier om 11 september och parapsykologisk rådgivning.
Till och med vetenskapsmännen stämmer in i kören. Människor leds av sina begär och lidelser och använder bara förnuftet för att i efterhand rationalisera sina magkänslor, menar många psykologer. Vissa ekonomer visar triumferande hur människans beteende avviker från teorin om rationellt handlande, och välvilligt inställda journalister missar inget tillfälle att ge teorin en känga. Och eftersom irrationaliteten är ofrånkomlig kan vi lika gärna ta det lugnt och njuta av den, är det outtalade budskapet.
Men min slutsats är att både den pessimistiska bedömningen av hur det står till med förnuftet i världen och varje föreställning om hur illa det är ställt är felaktiga. All sin dåraktighet till trots har de moderna samhällena blivit allt smartare, och allt annat lika är en smartare värld en mindre våldsam värld.
Varför skulle förnuft leda till mindre våld? Det mest uppenbara skälet påträffas i den franske författaren Voltaires kvickhet att ”de som kan få folk att tro på absurditeter kan få dem att begå illdåd”. Att avslöja struntprat – som föreställningarna att gudarna kräver offer, kättare kommer till helvetet, judarna förgiftar brunnar, djur saknar känslor, afrikaner är råa och kungar härskar med gudomlig rätt – ger färre motiv till våldshandlingar.
Förnuftet kan också leda människor till att i större utsträckning ta avstånd från våld. Detta kan tyckas svära mot den skotske filosofen David Humes maxim om att ”förnuftet är och bör endast vara passionernas slav”. Förnuftet är en kompass som kan leda till fred eller krig, tolerans eller förföljelse, beroende på hur den utnyttjas.
Två villkor tenderar emellertid att länka förnuftet till icke-våld. Det första är att förnuftiga människor bryr sig om sitt eget välbefinnande. De föredrar att leva framför att dö, att behålla sina kroppsdelar intakta och strävar efter en bekväm tillvaro, snarare än våld och smärta. Logiken tvingar inte fram dessa val på förhand.
Men varje varelse sprungen ur det naturliga urvalet – särskild de som har genomlevt entropins härjningar så länge att de överhuvudtaget kan tänka förnuftigt – lär göra dessa val.
Det andra villkoret är att en förnuftig människa tillhör en gemenskap av förnuftiga människor som kan påverka varandras välbefinnande och förstå varandras resonemang. Och homo sapiens är verkligen inte bara en rationell varelse utan även social och förfogar över ett språk.
Egenintresse och social förmåga i kombination med förnuft skapar en moral där icke-våld utgör en målsättning. Om någon säger ”Det är dåligt för dig att skada mig”, har han också gått med på att ”Det är dåligt för mig att skada dig”, eftersom logiken inte kan skilja på ”mig” och ”dig”. Så snart man försöker övertala någon att låta bli att skada en själv genom att anföra skäl till varför han inte borde göra det, dras man in i ett åtagande där målsättningen blir att undvika våld överhuvudtaget.
Förnuftet är naturligtvis inte människans ursprungliga arvedel. Vi utvecklades från apliknande primater, tillbringade hundratals miljoner år i små grupper och utvecklade våra kognitiva processer för att skaffa föda och umgås. Bara gradvis, genom framväxten av skrift, städer, fjärrhandel och kommunikationer, kunde våra förfäder odla sitt förnuft och tillämpa det på ett bredare spektrum av angelägenheter. Allteftersom den kollektiva rationaliteten har finslipats genom århundradena kommer den att slå ned på kortsiktiga och hetsiga våldsimpulser och tvinga oss att bemöta ett större antal människor som vi skulle vilja att de bemöter oss.
Och visst, det är märkligt att detta tog oss så lång tid att räkna ut. Varför behövde den mänskliga rationaliteten tusentals år på sig för att dra slutsatsen att det kanske inte är helt rätt med slaveri? Eller att slå barn, våldta självständiga kvinnor, utrota ursprungsbefolkningar, fängsla homosexuella eller föra krig för att lindra kungars sårade fåfänga?
Kanske har människan blivit snällare, eftersom vi har blivit smartare.
I början av 1980-talet drabbades filosofen James Flynn vid University of Otago i Dunedin, Nya Zeeland, av en insikt, när han upptäckte att de företag som säljer IQ-tester regelbundet justerar normalresultatet. Senare generationer svarade oftare rätt när de fick samma frågor som tidigare generationer. Flynn letade fram testresultat världen över och kunde konstatera detsamma i samtliga fall: IQ-poängen hade ökat under hela 1900-talet. Om en genomsnittlig tonåring idag kunde resa tillbaka till 1910, skulle han eller hon ha haft en IQ på 130, medan en typisk person från 1910 som förflyttades fram till idag skulle ha en genomsnittlig IQ på 70.
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
Ökningen gäller inte den generella intelligensen, alltså den ärftliga faktor som ligger till grund för intelligensens alla beståndsdelar (såsom ordförråd, aritmetik och kunskap). Den är koncentrerad till det abstrakta tänkandet, som att upptäcka likheter (”Vad har ett kilo och en centimeter gemensamt?”) och analogier (”fågel förhåller sig till ägg som träd förhåller sig till vad?”). De troligaste orsakerna är längre och bättre skolgång, spridning av symbolhantering till både arbete och fritid och att det vetenskapliga och analytiska tänkandet sipprar ner till vardagslivet.
Skulle en utbredning av förnuftet verkligen ha lett till minskat våld? Begrunda uttalanden av stora män för ett århundrade sedan, till exempel Theodore Roosevelt, som skrev: ”Jag går inte så långt att jag anser att de enda goda indianerna är döda indianer, men jag tror att nio av tio är det, och jag skulle inte vilja titta alltför nära på det tionde fallet”, eller den unge Winston Churchill, som muntert begick illdåd i brittiska kolonier i Asien och Afrika, och skrev: ”Jag avskyr indier. De är ett djuriskt folk med en djurisk religion.” Idag häpnar vi över den tudelade moralen hos dessa män, som på många sätt var upplysta när det gällde sin egen ras. Likväl tog de aldrig det mentala språng som skulle ha tvingat dem att behandla andra raser med samma hänsyn. Dagens barn har uppmuntrats att ta dessa kognitiva språng genom milda förmaningar, som till exempel ”Det finns dåliga indianer och det finns goda indianer precis som det finns dåliga vita människor och goda vita människor. Man kan inte avgöra om en person är god eller dålig genom att betrakta hennes hudfärg”, och ”Ja, det som de där människorna gör ser märkligt ut i våra ögon. Men det som vi gör ser märkligt ut i deras ögon”. Detta är inte indoktrinering utan ett sätt att vägleda barnen till slutsatser som de kan acceptera utifrån sina egna kriterier, och den förståelse som växer fram på detta sätt har då blivit en andra natur.
Finns det några belägg för att ett utvecklat tänkande kan göra oss mindre våldsamma? Resultaten från den kognitiva neurovetenskapen tyder på att moral inte enbart styrs av de limbiska nätverk som ligger till grund för känslolivet, utan också av delar av den främre hjärnbarken som ligger till grund för abstrakt tänkande. Och historien visar att initiativet till många humana framsteg togs på idéernas område. Filosofer lade fram genomtänkta resonemang mot slaveri, förtryck, tortyr, religiös förföljelse, grymhet mot djur, stränghet mot barn, våld mot kvinnor och lättsinniga krig. Dessa resonemang spreds genom pamfletter och storsäljande böcker och debatterades i salonger och på pubar, och därefter vid konvent och i parlament som införde reformer.
Det finns också mer direkta kopplingar mellan förnuft och fred. I genomsnitt, och under i övrigt lika förhållanden, begår människor med större förmåga att resonera färre våldsbrott, är mer benägna att samarbeta i experimentsituationer och har mer klassiskt liberala attityder, som motstånd mot rasism och sexism. Och i genomsnitt, allt annat lika, är samhällen som nått högre utbildningsnivå och intellektuella framsteg mer mottagliga för demokrati och har mer sällan inbördeskrig.
Förespråkare för förnuftet och dess gåvor: vetenskap, teknologi och sekulär demokrati, bör inte längre känna att de måste vara på defensiven. Kopplingen mellan det bästa och det värsta under 1900-talet har alltid varit outvecklad och det är dags att ompröva den i ljuset av en statistiskt upplyst historia. Nästan sju årtionden efter fasorna som ägde rum under 1900-talets första hälft kan vi nu se att dessa inte var en ny normalitet eller förebud om en ännu värre framtid, utan en tillfällig topp från vilken världen med skakiga steg snart skulle kliva ner från. De bakomliggande ideologierna var atavismer som hamnade på historiens skräphög, och idealet om universella mänskliga rättigheter, som skulle ha tett sig sockersött eller obegripligt för våra förfäder, har blivit vår tids moraliska självklarhet.
Förnuftets krafter har naturligtvis inte gått stadigt i en enda riktning och inte heller kommer de någonsin att förverkliga en utopi. Men förnuftet har inte bara förbättrat vår hälsa, erfarenhet och kunskap – det har, i kvantifierbara termer, gjort världen mindre våldsam.
Steven Pinker är professor i psykologi vid Harvard University. Reprinted by permission from Macmillan Publishers Ltd: Nature, 2011.Pinker S, Decline of violence: Taming the devil within us. Nature. 478
Översättning: Jim Jakobsson