TILL FÖLJD AV DEN politiska och juridiska utvecklingen i EU diskuteras sedan några år innebörden av och förutsättningarna för medborgarskap i EU:s länder. Som den politiska debatten i Sverige under det senaste decenniet visat är detta en kontroversiell fråga som kan väcka starka känslor även här; förslag om att göra det svårare att bli svensk medborgare (fp 2002) eller lättare att upphäva gällande medborgarskap (Ilmar Reepalu m fl 2011) skapar genast livlig debatt.

Förvånande för många är kanske den stora skillnaden mellan svenskar och utländska medborgares grundläggande rättigheter. Flertalet av rättighetsreglerna i 2 kap. regeringsformen (RF) är formulerade så att de tillerkänner ”varje medborgare” vissa rättigheter. Men vad innebär detta?

Frågan kan tyckas enkel att besvara utifrån lagtexten. I 2:22 reglerades tidigare i detalj vilka rättigheter som även gällde för utlänningar, detta i form av en tredelning, så att vissa rättigheter generellt gällde för utländska medborgare i samma utsträckning som för svenskar (st. 1) medan andra gällde för utlänningar i samma utsträckning som för svenskar i den mån annat inte stadgades i lag (st. 2) och övriga rättigheter – det vill säga de som inte alls nämndes i 2:22 – inte alls kunde åberopas av utlänningar.

Efter en större grundlagsändring 2010 har dock denna skillnad mellan svenskar och utlänningar i rättsligt hänseende förändrats ganska drastiskt (samtidigt som Sverige nu är mer tolerant mot dubbla medborgarskap än förut). I korthet är det enligt den nya RF 2:25 möjligt att genom lag begränsa och i praktiken särskilja mellan svenskar och utlänningar beträffande de i paragrafen uppräknade rättigheterna (förutom opinionsfriheter som yttrandefrihet och mötesfrihet, skydd mot kroppsligt ingrepp och för integritet enligt RF 2:6, skydd mot frihetsberövande enligt 2:8 första meningen, rätt till domstolsprövning av frihetsberövande som skett av annan anledning än brott eller misstanke om brott i 2:9 st. 2–3, offentlighet vid domstolsförhandling samt upphovsrätt och näringsfrihet). De lagar som möjligen, i enlighet med 2:25, gör åtskillnad mellan svenskar och utlänningar ska enligt RF 2:25 st. 2 genomgå ett särskilt, kvalificerat förfarande som nämns i 2:22 st. 1.

VAD GÄLLER SJÄLVA medborgarskapet får, enligt en undantagslös regel i 2:7, ingen medborgare landsförvisas eller hindras att resa in i riket eller – förutom barn under 18 år under vissa förutsättningar – berövas sitt medborgarskap. Även denna klara regel kan dock vålla problem, vilket visas av ett på senare år uppmärksammat rättsfall om en person, Blake Pettersson, som faktiskt blev berövad sitt svenska medborgarskap. Denne föddes 1984 i USA som son till en svensk far och en brittisk mor. Då han med sin mor flyttade till Sverige 1992 folkbokfördes han i Sverige som svensk medborgare. År 2000 förklarade tingsrätten i en dom i ett faderskapsmål att hans förmodade svenske far inte var hans biologiske far, varefter Skattemyndigheten 2002 i strid med RF 2:7 beslöt att beröva honom hans svenska medborgarskap genom att helt enkelt avregistrera honom som svensk medborgare och i stället registrera honom som brittisk dito. Pettersson förde talan mot beslutet, fick avslag i lägre instanser, men så småningom rätt i Regeringsrätten. Han har senare, 2010, fört talan mot staten och krävt skadestånd för det skedda, men hittills utan framgång.

Mot denna rättsliga bakgrund kan det konstateras att förslag om att göra det möjligt att beröva svenska medborgare deras medborgarskap är komplicerade och skulle kräva en grundlagsändring. Däremot kan man förvåna sig över att diskussionen om att höja kraven för att få medborgarskap har blivit så anatema och politiskt inkorrekta, inte minst då Folkpartiet ju faktiskt fick en stor valframgång med detta förslag 2002. I världens bäst fungerande mångkulturella samhälle, USA, krävs som bekant ganska ingående kunskaper i landets språk, historia och konstitution för att uppnå denna status, och medborgarskapet brukar dessutom firas genom en liten ceremoni, till skillnad från i Sverige där det anländer i form av ett formellt myndighetsbesked. Det kan faktiskt ha ett värde att skillnaden mellan medborgarskap och uppehållstillstånd markeras från statens sida, också genom formella åthävor.

INOM EU-RÄTTEN har det på senare år skett betydligt större förändringar beträffande medborgarskapet än i den svenska grundlagen. När det så kallade EU-medborgarskapet infördes genom Maastrichtfördraget 1993 sågs det mest som en ganska innehållslös principdeklaration, som gav rösträtt vid lokalval och EU-parlamentsval men i övrigt inte ändrade något. EU-domstolens senare praxis, särskilt efter 2008, har i grunden ändrat detta.

Detta följer till exempel av målet Metock från 2008, där Irland formellt var svarandestat men reaktionerna blev särskilt hårda i Danmark, eftersom domen kraftigt utökade möjligheterna till familjeåterförening vid äktenskap mellan en EU-medborgare och en person från tredje land och därmed urholkade den dåvarande danska regeringens restriktiva invandringspolitik. Än mer dramatisk är domen Ruiz–Zambrano från 2011, där klagandena var två colombianska medborgare som hotades av utvisning från Belgien sedan deras asylansökningar flera gånger hade avslagits. De hade vistats i Belgien sedan 2001 och där fått två barn, vilka enligt belgisk lag var belgiska medborgare. Följaktligen var dessa två barn också EU-medborgare, varför skyddet för familjelivet i Europakonventionens artikel 8 ansågs hindra en vederbörligen beslutad utvisning av deras föräldrar. Familjen kunde med andra ord inte splittras. Det är lätt att se vilka stora konsekvenser domen kan få i de främst sydeuropeiska länder – som Frankrike – vilka i likhet med Belgien bibehåller principen om jus solis, alltså att alla som föds i landet också blir medborgare där.

En annan effekt av dessa domar är att EU-medborgarskapets konsekvenser under de senaste åren blivit högsta mode inte bara inom EU-rätten utan också inom ny politisk filosofi. Utan att fördjupa oss i detta ämne här kan frågan ändå ställas vilken reell betydelse den urgamla distinktionen mellan å ena sidan medborgerliga, å andra sidan universellt mänskliga rättigheter, med rötter i den franska rättighetsförklaringen från 1789, nu egentligen har. Kanske är det ett passande tidens tecken i globaliseringens tidevarv att den svenska grundlagen nu tonar ner denna skillnad; bortsett från rösträtt och rätt att kandidera i riksdagsval samt specialfrågor om rätt till insyn i olika hemliga register (RF 2:3) är det idag svårt att rationellt motivera särskiljandet mellan svenska medborgare och utlänningar vid åtnjutandet av grundläggande fri- och rättigheter. Motsvarande gäller naturligtvis i andra demokratiska stater. Även Europakonventionen om mänskliga rättigheter är universell till sin natur och tillämpas så av Europadomstolen i Strasbourg. Därtill kommer alltså EU-domstolens utvidgning av medborgarskapsbegreppet, vilket har gett den fria rörligheten inom EU en betydelse som går mycket längre än vad den rent ekonomiska integrationen kräver (och nu kan utnyttjas för andra syften än ekonomiska). Här utsätter Europarätten med sitt tydliga rättighetsperspektiv också svensk rätt för nya överraskningar på ännu ett område, bland annat genom sitt starka skydd för familjen som enhet. Svensk rätt har alltså redan tagit ett steg mot en modernare syn på medborgarskapet, men får nu ännu en knuff på vägen.

Samtidigt: EU-medborgare är blott den som är medborgare i en av EU:s medlemsstater. Framtidens diskussion lär därför handla mer om hur denna åtråvärda status konkret kan uppnås än om vem som teoretiskt bör kunna åtnjuta upplysningstidens frihetsarv.