Makten över mänskliga angelägenheter är i själva verket sällan så stor som de mäktiga gärna vill tro. Det beror på att människor inte är livlösa föremål, likt biljardbollar, utan alltid kan reagera självständigt på det som berör dem. De är bara i begränsad utsträckning förutsägbara: och gudskelov för det, kunde man tillägga, för annars vore absolut makt över människorna en realistisk i stället för illusorisk tanke.

Första gången jag insåg den politiska maktens begränsningar var i Afrika. Kolonialstaterna hade mycket större politisk makt över de folk som de styrde än USA någonsin haft över någon av sina klientstater, men när oberoendet väl kom stod det klart att de samhällen som de koloniala regimerna lämnade efter sig inte alls såg ut som de härskande länderna ville, antog eller ens kände till. Den koloniala erfarenheten påverkade förstås de afrikanska samhällena på djupet, men inte riktigt på det sätt som kolonialisterna trodde. Slutresultatet berodde minst lika mycket på den afrikanska reaktionen som på den koloniala aktionen. Även om de samhällen som trädde fram ofta var osympatiska i många avseenden, var jag glad att det förhöll sig så. Det var mer hoppingivande (och framför allt intressantare) än om afrikanerna bara hade varit vax i kolonialstaternas händer.

Ibland kände jag som läkare frustration över patienters vägran att lyda mina råd och göra vad jag sagt. Var jag inte välvillig och bättre informerad än de? Det jag sa åt dem att göra var självklart i deras eget bästa intresse – självklart för mig, det vill säga. Ändå envisades de ofta med att göra just det som gjorde dem sjuka till att börja med. Ofta tänkte jag att de var rätt och slätt korkade. De förtjänade att lida eftersom de inte lyssnade på mig.

Men så gick jag en dag till en bingohall. Jag höll på att skriva en serie artiklar om vanligt folks nöjen för en medicinsk tidskrift, så att läkare skulle bli bättre upplysta om sina patienters tidsfördriv. Bingohallen var som ett museum över osunt leverne. Människorna där, de flesta av dem äldre, var tjocka och stillasittande, de rökte, drack öl och åt stora portioner stekt mat, trots att de inte rimligen kan ha varit hungriga. De hade kolossalt roligt, på ett väldigt socialt sätt, liksom harmlöst – för andra. Jag är säker på att de alla visste att deras läkare skulle ha avrått starkt från ett sådant beteende, men de brydde sig inte. De lydde inte sina läkare, vilket jag fann förtjusande. Så trist det hade varit om de bara suttit och smuttat på vatten, knaprat på sallad och avsvurit sig cigarretter!

Dostojevskij sa en gång att om han levde under en alltigenom välvillig regering som bara agerade för sitt folks väl, så skulle han trotsa den bara för att hävda sin egen mänsklighet. Det är en läxa vars innebörd våra ledare bör ta till sig, när de gör upp sina storslagna eller utopiska planer på att förbättra livet för stora delar av befolkningen eller hela länder.

Även om det bara är för deras eget bästa som man ingriper i andra länders affärer (något som befolkningen inte lär tro särskilt länge), så kommer invånarna snart att trotsa ens planer för att göra dem lyckliga. Och det gör de alldeles rätt i.