Utvecklingen mot en öppnare värld tycks ha avstannat. Frihandelsförhandlingar kantrar, Storbritannien röstade för ett utträde ur EU, och var femte europeisk väljare har röstat på auktoritära populister. Ofta pekas ”globaliseringens förlorare” ut som den grupp som stöder och driver fram utvecklingen; människor med traditionella arbetaryrken – ofta på landsbygden – som har lämnats i bakvattnet när världen blivit rikare. Frihandeln och EU pekas ut som elitprojekt med syfte att gynna antingen kapitalisterna eller de cyklande vegetarianerna i storstäderna, beroende på om populisterna är vänster eller höger. Folket är förlorarna. Men är det verkligen så? En nyutgiven bok av den franske ekonomen, filosofen, politikern och pedagogen Frédéric Bastiat (1801–1850) kan ge perspektiv.

Få tänkare i den liberala traditionen är så missförstådda som Bastiat. Han har anklagats för allt från att gå den hänsynslösa kapitalismens ärenden till att hata arbetare. Kanske är det därför talande att det är Timbro som nu för första gången ger ut hela essäsamlingen Ekonomiska sofismer på svenska, i översättning av Jacob Arfwedson. Den liberala tankesmedjan har av sina meningsmotståndare ofta utmålas på ett liknande sätt. Men när man läser Bastiat framträder en annan bild. Han är en tänkare som konsekvent ställer sig på de svagas sida.

Bastiat hade en kort men produktiv karriär i det oroliga 1840-talets Frankrike. I den försiktigt framväxande parlamentarismen under julimonarkin konkurrerade olika intressegrupper om möjligheten att regera. När makten väl var vunnen användes den i regel för att gynna de styrande, vilket oftast var den framväxande industrieliten. Det är också den eliten som är fienden i Ekonomiska sofismer; de giriga kapitalisterna som med det statliga våldsmonopolets hjälp driver igenom protektionistiska lagar, förhindrar teknikutveckling och försöker sätta konkurrensen ur spel – allt för att den egna industrin ska blomstra.

Grundtesen i Ekonomiska sofismer är lika enkel som den är slagkraftig: det är bättre att få mer för mindre arbete, och bäst vore det om vi inte behövde arbeta alls. De som på allvar missgynnas av protektionism är vanliga arbetande människor som på grund av minskad import behöver betala överpriser för sina dagliga inköp och därför får mindre utdelning för varje arbetad timme. Protektionisterna förbiser att människor både är producenter och konsumenter. Visserligen gynnas det franska jordbruket av importrestriktioner och tullar på vete, men det blir också dyrare för människor att köpa bröd – något som visade sig som tydligast under svältåren före revolutionen 1848. Inspirerad av den engelska frihandelsrörelsen ville Bastiat upplysa och övertyga allmänheten om detta; att lösningen på fattigdomen var mer frihet, inte mindre. Projektet hade stor framgång, och frihandelsföreningar med Bastiat som inspiratör grundades under dessa år runtom i Europa.

Den något otympliga titeln, Ekonomiska sofismer, ger ingen fingervisning om bokens stil. Sofismerna i sig är en samling vanligt förekommande felslut om hur ekonomin fungerar som Bastiat identifierade i sin samtid. Det är slående hur många av dem som närmast ordagrant återkommer i dagens debatt. I bokens essäer demonteras de humoristiskt och träffsäkert i tur och ordning från alla tänkbara vinklar. Medan det hos Bastiats inspirationskällor – tänkare som Adam Smith och franska ekonomer som Jean-Baptiste Say och Charles Comte – ibland kan vara svårt att hitta kärnan i resonemangen, är det här desto enklare. Den folkbildande ambitionen, att beskriva avancerade ekonomiska samband på ett lättillgängligt sätt, gör Ekonomiska sofismer till en underhållande läsning även idag.

Till de dråpligaste passagerna hör en påhittad namninsamling från Frankrikes ljusfabrikanter, som känner sig hotade av en utländsk konkurrent – solen. De vill därför tvinga fram en lag som beordrar stängandet av alla ”fönster, gluggar, skärmar, fönsterluckor, stora som små, gardiner, fönsterventiler, småfönster, markiser, kort sagt alla öppningar, hål, sprickor, och skarvar genom vilka solljuset har för vana att tränga in i huset”. På så vis gynnas ljusindustrin och den franska ekonomin.

Bastiats styrka är också hans svaghet. Jämfört med något av de stora standardverken inom ekonomisk teori framstår Ekonomiska sofismer som en lättviktare. Få, om några, nya insikter presenteras och varken de empiriska eller teoretiska exemplen är särskilt väl underbyggda. Teorier och slutsatser är lånade från andra tänkare. Kanske är istället den främsta lärdomen från läsningen att goda teorier inte är nog för att bedriva opinionsbildning. Det behövs enkel paketering också. Först då kan människor på allvar tillgodogöra sig abstrakta teorier inom filosofi, naturvetenskap eller ekonomi. Det är möjligen en nedslående slutsats; akademiska seminarier, studiecirklar och artiklar i kulturtidskrifter räcker inte för att förändra världen.

Mot bakgrund av den europeiska populismen förefaller slutsatsen dock rimlig. Partier baserade på enkel retorik växer, medan demokratiskt resonerande partier med sammanhängande ideologier backar. I ett Europa som sluter sig i allt snabbare takt behövs författare som Bastiat mer än någonsin. När populisterna ger enkla svar behöver deras motståndare göra detsamma. Framförallt behöver de argumentera lika passionerat. Som Bastiat själv skriver: ”Jag ber om ursäkt om jag insisterar. Men jag skulle så gärna vilja se er på frihetens sida!”