Polarisering mellan republikaner och demokrater, mellan republikaner och republikaner, mellan demokrater och… jamen, självklart, de är ju bara två, Bernie och Hillary, de måste polariseras.

Vem tycker republikaner sämst om av alla? Ted Cruz. Vem tycker demokrater sämst om av alla? Hillary Clinton.

Båda är troliga kandidater för sina partier.

När var ”revolution” senast en gångbar märklapp för amerikanska presidentkandidater? I år har den självutnämnde socialisten Bernie Sanders inte hållit ett enda tal utan krav på folkrevolution. Hillary Clinton har följt honom ut på partiets vänsterkant, ändå förlorar hon stort i två av de mest progressiva väljargrupperna: unga och kvinnor. I primärvalet i New Hampshire vann Sanders med den största segermarginalen i delstaten sedan John F Kennedy besegrade Paul Fisher. (Det var han som uppfann rymdpennan.)

Sanders framgångsformel: ”gratis” universitet; ”gratis” sjukvård; ”gratis” förskola; mångdubbelt förlängd föräldraledighet; dramatiskt höjda skatter, drastiska regleringar av företagen; beskattning av finanstransaktioner; strypt frihandel; radikala och odefinierade energiförslag. Förslagen peppras med grova utfall mot Wall Street, mot de rika, mot storföretagen, mot politiska donatorer.

Samma sensationella och nedslående reality show pågår i det republikanska partiet. Den 16 juni deklarerade tv-kändisen och fastighetsmagnaten Donald Trump att han ämnade söka republikanernas nominering. Två veckor senare hade han knappt fyra procent bland troliga väljare i primärvalen och låg nia av fjorton kandidater. Partibossarna var mer roade än oroade.

Tre månader senare fick han stöd av var tredje väljare, på andra plats låg en Youtubestjärna utan en susning om politik, den före detta hjärnkirurgen Ben Carson. Han hade mot all etikett förolämpat president Obama vid en prayer breakfast, där han passade på att i sitt tacktal slakta Obamacare, den stora sjukförsäkringsreformen. Presidenten satt med stenansikte. Någon hade en mobiltelefon. Viral succé och – vips! – presidentkandidat.

Tillsammans samlade de två ultrapopulisterna lika många röstberättigade republikaner som hela det övriga startfältet sammanlagt. Bossarna tänkte att väljarna skulle sansa sig när opinionsmätningar skulle bytas mot verkliga valsedlar. Men inte. När det blev allvar höll båda sig kvar.

Trumps framgångsformel: Att ”bomba skiten ur ISIS”; att förbjuda muslimer att besöka USA; att stänga moskéer; att bygga en mur mot Mexiko; att bli den ”mest jobbskapande president Gud någonsin skapat”; att se till att USA ”börjar vinna igen”. Plakatpolitiken pepprades med grova förolämpningar mot konkurrenterna i det egna partiet.

Vulgariseringen tillhör Donald Trump, han var ensam om den. Han dämpade sig halvvägs, oklart varför: Väljarna accepterade, till och med gav honom poäng för grovheter.

Om Ted Cruz: ”Pussy!”

En 77-årig dam i publiken: ”Han säger åtminstone sanningen.”

Om Carly Fiorina: ”Vem skulle rösta på någon som ser ut som hon?”

Om tv-journalisten Megan Kelly: ”Man såg hur blodet strömmade ur hennes ögonen, eller från någon annanstans.”

Om den republikanske konsulten Frank Lunz: ”Underklassig slusk!”

Om alla: ”Enfaldiga.”

Om John McCain: ”En krigshjälte därför att han blev krigsfånge?”

Så har det sett ut inom partiet. Han har inte börjat med Hillary Clinton. Vad sker när gräsrötterna manar till strid mot den verkliga fienden? Det är ingen djärv förutsägelse att vi får vi den mest polariserade uppgörelsen i USA:s moderna historia, att den smut-sigaste retoriken sköljer över landet, betald av kampanjer som gör av med långt över en miljard dollar genom de obegränsade finansorganisationer som kallas Super Pacs, som kanaliserar bidrag från ideologiskt drivna miljardärer och storföretag till spridning av sloganer om kandidater men aldrig från kandidater.

Så sent som för tre presidentvalsrörelser sedan var den sortens attack ett udda fenomen. Idag domineras kampanjerna av budskap ingen behöver ta ansvar för.

Den 12 mars 1788 publicerade Alexander Hamilton – anonymt i serien The Federalist Papers – under rubriken ”The Mode of Electing the President” en försäkran att ett valsystem konstruerats som uteslöt personer med ”talang för småskurna intriger och populistiska trick”; processen garanterade att den som nådde hela vägen ägde ”kompetens och dygd”.

Om det låter som godtrogna förhoppningar från en svunnen tid – nå, så var det förstås. Ändå kvarstår faktum, att Jefferson, Hamilton och männen bakom det amerikanska statsskicket närmast slumpmässigt lyckades placera in släpankare i systemet som fortfarande verkar som effektiva motkrafter till den verklighet som skapats av politikens professionalisering, bidragsberoendet och lobbyisterna, där allt har förenats med den digitala sociologins förmåga att driva populismen till demokratins bristningsgräns.

Grundlagsfäderna visste ganska väl vad de gjorde när de bestämde hur den lagstiftande och verkställande makten skulle regleras. Om de stannat där hade USA inte varit väsensskilt från Sverige: president och regering; kongress och riksdag.

Kölen eller rodret eller kompassen, allt som garanterat att USA hållit säker kurs, har varit Högsta domstolen, och när den inrättades var det på en höft, utan definierad roll. Den var inskriven i konstitutionen att det skulle finnas en federal domstol som rådde över alla andra, alltså etablerade man vid kongressens första session denna domstol.

Under de första två åren hände inget av vikt, helt enkelt av det skälet att ingen visste varför Högsta domstolen fanns. Chefsdomarna kom och gick.

Sedan slog blixten ner två gånger på samma ställe. Det är den här sortens händelser som får amerikaner att faktiskt mena det när de påstår att USA är vigt av Gud att vara den lysande staden uppe på ett berg, som alla vill efterlikna.

År 1801 utsågs John Marshall till chefsdomare. Han ledde domstolen i trettiofyra år och har i efterhand kommit att betraktas som en av de mest förutseende domarna i västvärlden. Han kunde i praktiken forma domstolen efter eget huvud, och levde tills han blev nästan 80 år. Det fanns inget geni hos grundlagsfäderna i det avseendet. Efter Marshall fick Högsta domstolen ännu en gigant, Roger Taney, märkvärdig på samma sätt som Marshall, inga primadonnafasoner, eftertänksam och seglivad. Taney dog och slutade därmed sitt jobb år 1864, vid 87 års ålder.

Om man räknar bort de tre första chefsdomarna, som sammanlagt tjänade i tio år, verkade Marshall och Taney tillsammans i 64 år. Det fanns inga planer för HD som de fullföljde. Domstolen växte fram till följd av deras beslut i enskilda fall.

Marshalls viktigaste fall var Marbury v. Madison. Om han dömt på ett annat sätt hade USA blivit ett annat land. Tolkningen sade att HD ägde rätten att ogiltigförklara en stiftad lag om den strider mot konstitutionen. Den var kontroversiell, presidenten tyckte inte om den, kongressen tyckte inte om den, men utan Marbury v. Madison hade Förenta staterna förmodligen inte funnits kvar som federation: Inget hade exempelvis hindrat kongressen från att stifta lagar som stridit mot Rättighetsförklaringen (”Bill of Rights” som bland annat anger de rättigheter den enskilde medborgaren har gentemot staten), som i sig var kontroversiell när den skrevs. Utan Marbury v. Madison hade den utmanats på nytt.

Alla som är någorlunda intresserade känner till en del HD-fall, de flesta juridiskt oviktiga. HD stod emot när Franklin D Roosevelt försökte fylla Högsta domstolen med egna utnämningar genom att öka antalet domare; eller när Lyndon B Johnson försökte fortsätta som majoritetsledare i senaten också efter att han blivit vice presi-dent – ett försök att lägga vantarna på två av de tre politiska institutionerna. Eller när Bill Clinton ställdes inför rätta för mened och friades av den konservative chefsdomaren William Rehnqvist, eller när George W Bush besegrade Al Gore i presidentvalet 2000 efter att rösträkningen gjorts till rättssak.

I de postmoderna, liberala demokratierna tenderar två fenomen att uppstå. För det första, befolkningen delas åsiktsmässigt i två lika stora delar. För det andra, de båda grupperna är åsiktsmässigt kraftigt polariserade. I en linjär representativ demokrati riskerar valresultat därmed skapa enväldiga regeringar som driver vad som uppfattas som ytterkantspolitik av minoriteten, som befinner sig på andra ytterkanten och utgör halva befolkningen. (Det går till och med att konstruera parlamentariska lägen där en minoritet driver sådan politik i strid med majoritetens vilja.) Därmed har den modell havererat, som syftade till att mellan valen skänka långa perioder av arbetsro åt regeringar. Dynamiken innebär istället att det är mandatperioderna som driver polariseringen och skruvar upp tonläget. Istället för att regera reagerar de folkvalda på ett konstant, externt tryck från de institutioner som polariserar, kanaliserar och koncentrerar väljarnas åsikter: digitaliserade medier, opinionsmätningar, sociala medier.

Det är detta som beskrivs som den ständigt pågående valrörelsen. Den handlar alltså inte om attityder, utan är strukturell, och leder till en politisk praktik som är potentiellt förödande för den parlamentariska demokratin: kortsiktiga men omvälvande samhällsförändringar i strid med halva befolkningens vilja.

Det är ett förbluffande historiskt faktum att de amerikanska grundlagsfäderna såg riskerna. Statsskicket i USA med oändligt komplicerade regler för omröstningar i parlamentet, en saxad senat, ett populistiskt underhus och exekutiv vetorätt närmast ute-sluter risken för minoritetsförtryck eller lagstiftarna som exploaterar tillfälliga trender.

Senaten: Medlemmarna representerar delstater med lika makt mellan stora och små delstater – en mekanism som motverkar risken att små delstater tvingas lyda bjässarna. Medlemmarna sitter i sex år för att inte hela tiden tvingas tänka på omval. En tredjedel av medlemmarna väljs om vartannat år, vilket minimerar risken att övergående folkstormar skövlar det politiska landskapet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Representanthuset: Medlemmarna representerar lokala distrikt – en mekanism som motverkar partipolitikens trubbighet. De folkvalda står till svars inför hemmaväljarna, som bestämmer deras omval, inte en partiledning med oväldig makt över valsedeln. Det finns ingen partiledning som kan piska medlemmarna in i ledet. Risken för svepande och godtyckligt partiförtryck elimineras. Samtliga 435 medlemmar väljs om vartannat år, vilket möjliggör snabba väljarreaktioner på impopulära majoriteter. Risken för majoritetens förtryck minimeras.

Presidenten: Folkförsamlingens makt begränsas av presidenten, som måste godkänna varje lagförslag. Presidentens makt begränsas av att dennes vetorätt upphör om två tredjedelar av respektive kammare röstar emot presidenten.

Kan man tänka sig ett läge där Högsta domstolen blir viktig om Bernie Sanders eller Donald Trump vinner Vita huset? Det går givetvis att konstruera fall. Trump har sagt att han tänker utfärda en exekutiv order att de som dödar en polisman omedelbart ska avrättas – så får man inte göra enligt lag. Vare sig det blir Trump eller Sanders kan de tvister i HD som utkämpats kring Obamacare mycket väl komma att upprepas på grund av tekniska skiljaktigheter.

Två gånger har Obamacare utmanats i Högsta domstolen. Två gånger har det varit juridiskt fullt möjligt att olagligförklara presidentens viktigaste politiska reform. Två gånger har den konservative chefsdomaren John Roberts fällt sin röst till förmån för president Barack Obama.

Men varför? Även om Roberts aldrig sagt det rakt ut har det funnits mellan raderna, stått att läsa i hans syn på Högsta domstolen genom åren, hörts i vännernas beskrivningar: Oavsett vad han själv tyckte var risken att ett avslag skulle skada HD:s anseende så stor att Roberts valde att offra sin egen åsikt. HD ska vara viktig om hundra år och om tvåhundra år, då har reformer som Obamacare för länge sedan sjunkit i glömska, men juridiska principer är alltid levande.

Ett sätt att uttrycka detta är som Antonin Scalia, en av HD:s förnämsta konservativa domare någonsin, gjorde det i ett tal: ”Konstitutionen är inte ett levande dokument. Den är död, död, död!”

Vad Scalia ville säga var att texten sådan den skrevs och intentionerna sådana de var bör bestämma en domares avgörande. Det leder emellanåt till svåra beslut och Scalia fick höra både ett och annat om sin syn på homosexuellas rättigheter, samkönade äktenskap, Roe v. Wade (fallet som gav kvinnor rätt till abort).

Ett annat av de citat som kommer att överleva är: ”Domare som alltid tycker om sina slutsatser är dåliga domare.”

Nu är Antonin Scalia själv död och full strid rasar om hans efterträdare, men Högsta domstolen lever.

Roland Poirier Martinsson är fil dr i teoretisk filosofi.