Efter ett besök på stadshuset låter han styra sin motorkortege mot Panthéon. Omgärdad av en entusiastisk folkmassa stiger han av på rue Soufflot och börjar gå upp mot denna kyrka som under franska revolutionen förvandlades till tempel åt republikens framstående män och kvinnor. Han går in ensam, bär tre röda rosor i sin hand – symbolen för socialistpartiet – och lägger dem vid socialistledaren Jean Jaurès’, motståndshjälten Jean Moulins och slaveriets avskaffare Victor Schœlchers gravar. Gesten är förstås värdeladdad. Mitterrand skriver in sig i en socialistisk och republikansk kontinuitet och utanför spelar en orkester den officiella Europahymnen An die Freude. Men när orkestern avbryts av passerande mc-poliser kommer den välregisserade ceremonin av sig och antar en ny dimension. Den frustrerade dirigenten vägrar allt annat än att ta om stycket från början. Detta ungefär samtidigt som Mitterrand kommer ut något för tidigt på Panthéons trappa och ser sig nödgad att stanna där. Till Beethovens toner står han så orörlig i några ändlösa minuter, likt en kung, och blickar ut över det folk han ska komma att leda i 14 år.

Panthéonbesöket, idag synonymt med det skifte inom fransk politik som Mitterrand stod för, är en av knappt 200 särskilt utvalda dagar i presidentens liv som Laure Adler skildrar i François Mitterrand. Journées particulières. Adler är en fransk historiker, författare och journalist. Under en tid var hon kulturell rådgivare åt Mitterrand, och hon har tidigare skildrat hans sista år vid makten i L’année des adieux (1995). Adler menar att Mitterrand i grund och botten var en romangestalt (och som ung närde han författardrömmar), att det var med hjälp av en föreställningsförmåga hämtad från fiktionens värld han mötte verkligheten, och det är utifrån denna idé hon nu närmar sig honom på nytt i vad hon själv kallar en ”sann roman”.

Boken bygger på arkivmaterial, vittnesmål (däribland några av författarens egna) och tidigare biografier. Vad gäller de senare konstaterar Adler att det har skrivits hyllmeter om Mitterrand, och jag vill nog påstå att hennes verk egentligen inte tillför ämnet något nytt i sak. En mer genomgripande biografi finner man exempelvis i Philip Shorts Mitterrand. A Study in Ambiguity (2013). Men vad som ändå gör Adlers verk intressant, och dessutom till mycket fängslande läsning, är det litterära greppet. Adler söker inte lösa mysteriet Mitterrand, utan vill istället på ett levande sätt skildra hur han hanterade de händelser och situationer som han ställdes inför under sitt liv.

Stundtals må det vara rapsodiskt, men det är också ett på många sätt lyckat grepp, särskilt eftersom både det politiska och det personliga arvet efter Mitterrand är tämligen litterärt med alla sina motsägelser. Han var högerpolitikern som blev socialist. Individualisten som lyckades ena vänstern – för att sedan köra över kommunisterna. Motståndshjälten som hade arbetat för Vichy. En genomdrivare av generösa sociala reformer och hårda åtstramningspaket. Nyckelfigur i både kalla kriget och i tillkomsten av dagens EU. Estet och realpolitiker. En man med två familjer. Kort sagt, han var ingen President Normal.

Mitterrands väg till makten är också berättelsen om Frankrikes svåra 1900-tal. Under andra världskriget sårades han vid Verdun och blev tysk krigsfånge. Med det tredje flyktförsöket lyckades han ta sig tillbaka till Frankrike – till Vichy. Precis som majoriteten av sina landsmän såg Mitterrand Frankrikes räddning i marskalk Pétain, och han började arbeta inom förvaltningen med frågor rörande krigsfångar. Att Mitterrand var Pétainiste står klart, men han avskydde också ockupationsmakten. Parallellt med arbetet som tjänsteman började han närma sig motståndsrörelsen i vad Adler kallar ett dubbelspel, för att i slutet av 1942 ta steget fullt ut som ledare för ett nätverk av före detta krigsfångar. När Paris befriades i augusti 1944 gick Mitterrand i ledet bakom general Charles de Gaulle som en av dennes general¬sekreterare inom den provisoriska regeringen.

Att Mitterrand hade arbetat för Vichy var då inte ett problem, men ett halvt sekel senare skulle hans förflutna bli föremål för en livlig debatt. Den hade sin upprinnelse i den franske journalisten Pierre Péans Une jeunesse française (1994), i vilken Mitterrands tid i Vichy och motståndsrörelsen skildras. Framställningen var välbalanserad, men det faktum att Mitterrand figurerade tillsammans med Pétain på omslagsbilden var nog för att väcka frågor. Mitterrand var inte typen som ursäktade sig, men inte heller särskilt klargörande när han bemötte kritiken från sina motståndare. Än idag framstår det som besvärande att Mitterrand aldrig riktigt tog avstånd från Pétain, inte erkände Frankrikes del i Förintelsen (vilket Jacques Chirac blev den förste presidenten att göra året därpå) och länge upprätthöll vänskapen med René Bousquet, som varit ledare för den franska milisen under ockupationen.

Efter kriget gav sig Mitterrand in i politiken – först som representant för högern och sedan för ett mittenparti – och kom sammantaget att sitta i elva olika ministärer under fjärde republiken, bland annat som inrikesminister och justitieminister under Algerietkriget (1954–1962). Officiellt talade man om händelserna, les événements, men bakom den intetsägande benämningen pågick ett mycket komplicerat, splittrande och blodigt frigörelsekrig. Mitterrands hållning i frågan kan bäst beskrivas som vacklande. ”Algeriet, det är Frankrike”, menade han inledningsvis och motsatte sig alla krav på självständighet, men förespråkade senare eftergifter och förhandlingar. Samtidigt eskalerade konflikten och Mitterrand var väl medveten om den systematiska tortyr som fransk polis och armé gjorde sig skyldig till. Han, som senare skulle avskaffa dödsstraffet i Frankrike, godkände ett trettiotal avrättningar av algeriska fångar. Mitterrand sökte en politisk lösning på konflikten, men det var de Gaulle som till slut skulle komma att stå för denna. Och detta först efter att höga generaler inom den franska armén, som fruktade ett nytt Dien Bien Phu, hade gjort uppror mot staten och fjärde republiken brutit samman.

För Mitterrand blev tiden efter fjärde republiken en ökenvandring, men det var också nu som han lyckades ena den franska vänstern. Liksom Olof Palme kom Mitterrand från ett borgerligt hem och slutade som socialist. Resan dit blir tyvärr fragmentarisk i Adlers framställning, men vad som står klart är att Mitterrand var mer av en taktiker än dogmatiker, vilket troligen också var det som krävdes för att ena det djupt splittrade socialistpartiet. Han var också strateg nog att inse att utan stöd från kommunisterna, som han starkt ogillade, skulle han aldrig komma till makten. Ett gemensamt program förhandlades fram, det kom att gälla mellan 1972 och 1977. Trots att detta samarbete alltså sprack såg Mitterrand senare till, som nytillträdd president, att ge kommunisterna några obetydliga portföljer i regeringen. På så vis skulle han kunna köra över partiet utan att det gick i opposition.

Om Panthéonbesöket var ett skådespel, så kom Mitterrand även med bröd. Under sitt första år vid makten drev han igenom en mängd sociala reformer: en femte betald semestervecka, sänkt pensionsålder från 65 till 60 år, förkortad arbetsvecka från 40 till 39 timmar med bibehållen lön, stärkt anställningsskydd, höjd minimilön och höjda socialbidrag, samt en påtagligt ökad offentlig sektor. Vidare genomfördes en rad förstatliganden av banker och industrigrupper.

Adler fördjupar sig inte nämnvärt i dessa reformer men lyfter däremot fram, och här kommer det litterära greppet särskilt till sin rätt, hur Mitterrand gick till väga när han senare var tvungen att förklara att finanserna inte gick ihop. För att beskriva det ekonomiska landskapet använde han cykeltävlingen Tour de France som analogi. Vissa etapper är flacka och andra bergiga, men riktningen för cyklisterna förblir gemensam och målet – det vill säga seger – oförändrat. Även om få förstod det då, så var det Mitterrands sätt att avisera förestående devalveringar och åtstramningspaket i en ny ekonomisk etapp för Frankrike.

Så spelade Mitterrand också alltid med korten tätt intill bröstet. Som ledare var han i mycket enrådig, avskydde kollegiala arbetsformer och föredrog att spela ut sina rådgivare mot varandra. Han agerade på olika sätt inom olika kretsar som var ovetande om varandra – en skugglik ledarstil han hade tillägnat sig under tiden i motståndsrörelsen och som även omfattade privatlivet.

Med hustrun Danielle Mitterrand hade han två söner, men han förde samtidigt ett parallellt familjeliv med älskarinnan Anne Pingeot, med vilken han fick dottern Mazarine. Först på hans begravning träffades de två familjerna. En annan väl dold hemlighet var prostatacancern som han diagnostiserades med samma år som han kom till makten. Av förtegenheten följde upphöjdhet, och det är ofta som Adler har skäl att återkomma till kungaliknelsen i sin framställning. I Élyséepalatset omgavs Mitterrand av ett hov av koketterande medarbetare, och under hans flygresor tävlade det politiska entouraget om den åtråvärda gunsten att få sitta bredvid honom. Sitt första G 7-möte, för övrigt en ganska misslyckad tillställning, förlade han förstås till Versailles.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Efter sin första mandatperiod anförtrodde Mitterrand sina nära att han var trött på politiken. Han kämpade mot åldern, cancern och sin premiärminister Jacques Chirac. Den senare hade han tvingats sammanbo med under två år till följd av att socialisterna hade förlorat majoriteten i nationalförsamlingen. Ändå valde han att kandidera för sju nya år. Det nya valprogrammet bestod av ett öppet brev till alla fransmän, långt mer modest än de 110 reformförslag som han hade gått till val på 1981, men hans drivkraft var densamma som vid Panthéonbesöket. Det handlade om att skänka legitimitet åt vänstern, att dess maktinnehav skulle vara mer än en parentes i femte republiken. Och det lyckades.

Villkoren för Mitterrands andra mandatperiod skulle emellertid präglas av utvecklingen på den internationella arenan. I mycket handlade det om oroshärdar – Kuwait, Balkan och Rwanda – men också om framtidens Europa. När Berlinmuren föll var Mitterrand djupt oroad. Den terrorbalans som han hade verkat för rubbades genom återföreningen av Öst- och Västtyskland, och han fruktade för Gorbatjovs reaktion. Men han insåg att lösningen låg i ett fördjupat europeiskt samarbete. Tillsammans med Helmut Kohl, som Mitterrand stod mycket nära, drev han på bildandet av en politisk union med en gemensam valuta. Maastricht¬fördraget 1991, grunden för dagens EU, var en seger för Mitterrand. För honom var det europeiska projektet än viktigare än det socialistiska och kan betraktas som hans mest betydelsefulla politiska arv.

I termer av eftermäle anar man dock att det är personligheten Mitterrand som lyser klarast när det nu är 20 år sedan han gick bort. Den franska dagstidningen Le Monde lät exempelvis tidigare i år fråga några ungdomar, födda 1996, vilka tankar som Mitterrand väcker hos dem. Framför allt är det hans person, både kontroversiell och fascinerande, som de lyfter fram. Och litet så är det även med Adlers bok. De särskilda dagarna handlar visserligen främst om politik, men de är inte redogörande utan levandegörande. Som läsare placeras man, för varje ny dag, i händelsernas centrum och får följa Mitterrands agerande. På så vis är det ett gripande och därtill vackert skrivet porträtt som formas under Adlers penna. Det går att läsa som både biografi och roman.