Musik som identitetsmarkör
Men forskningsfältet växer. 2007 startades projektet Musik i människors liv av Lars Lilliestam, professor i musikvetenskap, och Thomas Bossius, lektor i kulturstudier, båda verksamma vid Göteborgs universitet. Boken Musiken och jag är resultatet av forskningsprojektet.
Litteraturvetaren Jan Thavenius lanserade på 1980-talet begreppet ”kulturens svarta hål”, vilket citeras i bokens inledning och syftar på den bristfälliga kunskapen om hur kulturella uttryck som musik, litteratur, poesi, film och teater används. Den brittiska musiksociologen Tia DeNora pekade i sin tur år 2000 på hur musikens sociala effekter ständigt undervärderas i västvärlden.
Båda författarna har tidigare på olika sätt tagit sig an olika dimensioner av människans relation till musik. Lilliestam har till exempel utgivit Musikliv. Vad människor gör med musik – och musik med människor (2009), en utmärkt genomgång med dragning åt musiksociologi. Thomas Bossius har gett ut bland annat Med framtiden i backspegeln. Black metal och transkulturen (2003) och förra året var han redaktör för textsamlingen Popular Music and Religion in Europe, där europeiska forskare lyfter fram hur populärmusik och religion samspelar i bland annat subkulturer och etablerade frikyrkor.
I det treåriga projektet som ligger till grund för boken intervjuas ett antal människor om bland annat musiklyssning, konsertbesök, spelande och sjungande. Musiken och jag bygger på deras berättelser och placerar dem i en större berättelse om ett samhälle i utveckling.
De enorma samhällsomvälvningarna under 1900-talet har också förändrat hur musik används. Modern teknik och ekonomiskt välstånd har inte bara förbättrat människors fysiska livsvillkor, utan även förändrat våra förhållningssätt till musik. Sedan 1980-talet, men framförallt sedan Internets genomslag har kulturteoretiker pratat om att vi lever i ett informations- och mediesamhälle där vi ständigt översköljs med information. Mediernas ökade inflytande har också inneburit att musiken blivit mer lättillgänglig, och fått en allt större betydelse för alltfler människor. Musik är inte bara ett nöje, utan fungerar också som ett sätt att skapa sammanhang och mening. Dagens informationsflöde gör det möjligt att i större utsträckning än tidigare skapa sig en egen identitet genom musik – som blir ett soundtrack till livet och en självklar del av livsberättelsen. Människor minns avgörande händelser tillsammans med musiken som man lyssnade på samtidigt, och olika sinnestillstånd kan framkallas eller förstärkas med hjälp av musik.
Den kulturella moderniseringsprocessen innebär att traditionella och gemensamma tolkningsmönster ifrågasätts och dekonstrueras, och det som tidigare har varit gemensamt blir i allt högre grad en individuell fråga. Det finns inte längre Tio i topp som samlar törstande musikälskare klockan 15 på lördagar, valmöjligheterna är många. Lilliestam och Bossius använder sig av den svenska sociologen Håkan Thörn för att fånga dubbelheten i individualiseringen. Thörn menar att den ska förstås som ena sidan av moderniseringsprocessen, där den andra sidan utgörs av uppkomsten av nya moderna kollektiva identiteter och kulturella former. Hur stort genomslag förändringarna får skiljer sig åt mellan olika samhällsskikt och grupperingar.
Både ålder, kön, bostadsort och klass påverkar människors perspektiv på musik. Ålder är kanske den minst överraskande – för 40-talister har skivbutiker naturligtvis spelat en större roll än för dem som växer upp i digitaliseringens era. Ofta är tröskeln till en ovan kulturform höga, och förklaringarna finns i musikens klassmässiga och ideologiska förankring. Ett av de tydligaste exemplen är opera. Lilliestam skriver att kulturella sammanhang, som en konsert eller opera- och teaterföreställning, omges av ceremonier och ritualer som ofta verkar utestängande för de oinvigda. Känslor av främlingskap och osäkerhet kan därför göra att man väljer bort vissa evenemang och aktiviteter.
Det är en återkommande bild. När jag vid ett tidigare tillfälle intervjuade musikprofessorn och operaforskaren Anders Wiklund berättade han det inte är konstformen opera i sig som får människor att känna sig exkluderade, utan institutionaliseringen av den. Det är inte ariorna och ouvertyrerna som stänger ute; tröskeln höjs först när de placeras i en egen byggnad och omgärdas av ritualer. Tar man operan ur operahuset försvinner också mycket av det ceremoniella som kan verka utestängande.
Just opera betraktas inte sällan som en konstform som i sin själva essens är otillgänglig, politiskt borgerlig och ”finkulturell”. Men i ursprungslandet Italien har opera både historiskt sett och idag en bred folklig förankring och enligt Wiklund är det kulturellt betingat. Med det i åtanke kunde han se en fara för hur koderna och konventionerna skapas i den svenska operakonsten.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Intressant nog ser det annorlunda ut på operafestivaler, där publiksammansättningen är en annan. Det handlar om koder och sammanhang, men också om geografi. I samma riktning pekar folkrörelsen Folkets hus och parkers satsning på direktsänd opera på bio, som sedan starten 2007 har lockat fler än 175 000 besökare. 2008 såg 5 800 svenskar sändningen av La Bohème från Metropolitan i New York. Den moderna tekniken minskar avstånden och öppnar dörren till kulturens finrum. I bland annat Gislaved, Tomelilla, Boxholm och Lammhult var det utsålt.
Det är också en vanlig tanke i stora delar av den västerländska kulturen att musik är något svårt. Lilliestams och Bossius sammanställning visar att det finns starka föreställningar som styr både hur vi värderar olika sorters musik och huruvida vi själva musicerar. Det är mycket vanligt att människor förringar och förminskar sitt eget musicerande, och att de har avstått från att vidareutveckla sina förmågor för att de inte har trott sig vara tillräckligt bra. Den elitistiska syn på musikalitet som har vuxit fram dels inom konstmusiksfären och på musikhögskolor, dels i och med en seglivad romantisk syn på konstnärlig genialitet har ironiskt nog en förlängd arm i populära utslagningsprogram som Idol.
Det är välkommet med studier som inte bara behandlar musikens uppbyggnad och historia, utan har ambitionen att ta ett helhetsgrepp. Lilliestam och Bossius definierar begreppet musikalisk habitus som verktyg för att förstå den musiklyssnande människan som samhällsvarelse. Skapande och användande av musik uppfattas som sociala handlingar som inte bara berättar om enskilda personers smak och avsmak, utan också om grupptillhörighet. Vad får det för konsekvenser att dagens människor bär med sig sin historia, sina minnen, drömmar och värderingar – byggstenar i jaget – i sina telefoner?