POPULÄRKULTUREN har blivit besatt av sitt eget förflutna. Från att under 1900-talets andra hälft ständigt ha sökt efter det nyskapande har den under 2000-talet övergått till att idissla de föregående epokernas musik, konst och mode.

Till skillnad från andra kulturella epoker, som har varit uppfyllda av nostalgi för flydda tider, är inte dagens populärkultur intresserad av någon fjärran historisk period, utan av sitt eget omedelbara förflutna. Det menar den brittisk-amerikanske musikjournalisten Simon Reynolds som i boken Retromania. Pop Culture’sAddictiontoItsOwnPast beskriver hur populärkulturens återanvändande av sig själv inte bara flyttat den bortre gränsen för det kulturella medvetandet till 1900-talets mitt, utan också har medfört att nyskapandet i praktiken har upphört.

Som hängiven musikälskare och som musiker verksam inom till synes diametralt olika genrer – punkrock och litterär visa – har jag själv tagit del av denna utveckling på nära håll. Punkmusiken, rockens mest nihilistiska ytterlighetspunkt, gick under 1970-talet tämligen snabbt från att vara avantgarde till ett bli en subkultur. Denna subkultur har i sin tur utvecklat sina egna attribut, sin historia och sina hjältesagor, som traderas vidare från generation till generation. Med nästan fyra årtionden på nacken rymmer punkrocken idag en uppsjö underkategorier, vilka alla försöker att musikaliskt och klädmässigt återskapa tidigare epoker i punkens historia. Det finns 77-punk, vilken som namnet antyder försöker återskapa ett sound och en stil från 1977, det finns oi-punk, som försöker återskapa den råare stilen från första halvan av åttiotalet, skatepunk som imiterar 90-talets amerikanska punkvåg, och så vidare. Nutida band bedöms av genrens egna experter utifrån hur väl de lyckas gestalta den utvalda tidsepoken specifika särdrag.

DEN LITTERÄRA VISANS utgångspunkter är på ytan de rakt motsatta jämfört med punkens. Istället för att vara avantgarde har visan alltid värnat om sina traditioner, traditioner som sträcker sig tillbaka till den västerländska kulturens gryning. Den svenska visans giganter, från Bellman via Evert Taube till Cornelis Vreeswijk, har alltid varit måna om denna kontinuitet. Hos både Bellman och Taube står de antika referenserna som spön i backen, och de förekommer även hos Vreeswijk. Hans ”Lillsysterns undulat är död” är en travesti på Catullus ”Sparven”.

Men medan punken kommit att bli alltmer konservativ och traditionsmedveten har visan istället blivit mer populärkulturell. Många av mina kolleger bland dagens vissångare har en kortare tidshorisont och snävare referensramar än Taube, Sjöberg, Andersson, Vreeswijk och Åkerström. Istället för att söka förebilder och referenspunkter bland antikens skalder, medeltidens trubadurer och barockens lyriker letar de endast bland den närmast föregående generationen och försöker imitera 1990-talets storheter som Stefan Sundström och Lars Demian. Utfallet av en sådan krympning av referensramarna blir med nödvändighet torftigare. Att också en så traditionstyngd genre som den litterära vismusiken, som på grund av sin traditionsmedvetenhet alltid utgjort ett sällsamt mellanting mellan populärkultur och högkultur, drabbas av dessa mekanismer säger något om samtidskulturen i stort.

SIMON REYNOLDS HÄRLEDER populärmusikens upplösning tillbaka till digitaliseringen av musiken. Inspelningstekniken, som förvandlade musik från något som bara kunde upplevas i stunden, till en fysisk produkt som tillika kunde massproducera, fullföljdes i och med att den mekaniska metoden att överföra ljud ersattes av den digitala. Vinsterna i form av tillgänglighet och utrymmesbesparande går knappast att överskatta. Baksidan är något som närmast skulle kunna beskrivas som en kulturell inflation.

Tidigare dikterades vår musikkonsumtion av ekonomiska och fysiska begränsningar. Vår budget och vårt förvaringsutrymme satte gränser för hur många enheter musik vi kunde tillägna oss. Idag är dessa begränsningar obsoleta. Teoretiskt kan vi idag utan kostnad ladda ned all musik som någonsin har spelats in, utan att det tar något egentligt fysiskt utrymme i anspråk. Vi behöver inte ens ladda ned filerna eftersom vi kan streama musiken. Denna obegränsade tillgång, menar Reynolds, gör att vi inte tillgodogör oss musiken på samma sätt som tidigare. Dagens (och framtidens?) musikpublik består inte längre av hängivna fans, trogna vissa artister och subkulturer. 1960-talets motsättning mellan Beatles och Stones blir helt obegriplig för dagens publik. Istället för antingen/eller dominerar både/och.

MEN TILLVARON HAR trots allt sina begränsningar, i form av vår vakna tid och vår hjärnas förmåga att ta in intryck. Den enorma tillgången överträffar vida efterfrågan. En konsekvens är att andelen nyproducerad musik som konsumeras minskar. Istället är det gamla godingar som går hem, när det gäller både försäljning och illegal nedladdning. Vi behöver inte ens aktivt själva söka upp ny eller nygammal musik längre – streamingtjänster som Spotify har utvecklat algoritmer som utifrån dina spellistor räknar fram snarlika artister som du förväntas tycka om.

En parallell utveckling är att intresset för liveframträdanden har ökat i takt med att värdet på inspelad musik har reducerats till noll. Dock rör det sig företrädesvis om gamla artister, etablerade under 1960-, 70- och 80-talen, som antingen vägrar att lägga av eller som har sett en möjlighet att tjäna en hacka på oändliga återföreningsturnéer. Frågan är vad som skall hända när populärmusikens giganter slutgiltigt pensionerar sig. Kommer coverbanden att vara allt som återstår?