Myller på trottoarerna
Jag råkar besöka Orlando i Florida under de dagar jag läser Robert Kanigels mastodontbiografi över Jane Jacobs. Det är ett namn jag hört ofta under alla år i USA, liksom titeln på hennes klassiska The Death and Life of Great American Cities. Den får mig alltid att tänka tillbaka på mina gymnasieår i Eksjö, där en framsynt stadsarkitekt såg till att köpladorna Tempo och Domus (nu i annan skepnad) hamnade i var sin ände av staden, inte på torg där rivna 1800-hus hade stått som i så många andra svenska städer på rivningsraseriets och betongvurmens 1960-tal.
Jane Buntzer Jacobs, som föddes 1916, växte upp i ett läkarhem i Scranton i Pennsylvania och flyttade till New York mitt under 1930-talsdepressionen. Hon hade gått en stenografi- och maskinskrivningskurs som så många unga kvinnor på den tiden. På förmiddagarna letade hon jobb och på eftermiddagarna ägnade hon sig åt det som ingår i myterna om henne – hon åkte, för en nickel, till en slumpvist utvald station i det vidsträckta tunnelbanenätet och vandrade storögt runt i de kvarteren.
En av alla dessa stationer var Christopher Street/Sheridan Square i Greenwich Village. Jane (så kallades hon av alla, enligt Kanigel) visste genast att det var där hon ville bo. ”Jag gillade de små gatorna”, mindes hon senare. Hon som varit något av en rebell som flicka passade in, för som Kanigel påpekar, en rad radikala rörelser frodades just i The Village: feminism, socialism, pacifism, freudianism, kubism, och, så småningom med Jane Jacobs, nyurbanism.
Jane Jacobs drog sig fram på olika jobb, men tack vare ett arv efter sin far kunde hon börja läsa på Columbia University. Hon valde så udda ämnen som geologi, zoologi och författningsrätt. ”När Jane blev intresserad av något blev hon verkligen intresserad”, skriver Kanigel. Han använder genomgående kursiv stil för att understryka karaktärsdrag, upptäckter eller allmänna utrop. Det så kallade författningskonventet i Philadelphia 1787 intresserade henne så mycket att hon skrev sin första bok, Constitutional Chaff, om idéer som förkastades av grundlagsfäderna.
Men Jane hoppade av studierna och fick anställning som sekreterare på tidningen Iron Age, som riktade sig till metall- och skrotbranschen. Hon hade skrivit poesi hemma i Scranton och redan fått några reportage om olika yrkesgrupper på Manhattan publicerade i Vogue. Det var ju writer hon ville bli, för att nu låna Kanigels grafiska grepp. Hon skrev fler och fler artiklar i Iron Age, och sedan under krigsåren i propagandaenheten OWI, U S Office of War Information, med bland annat Sverige inom sitt gebit. Hon gifte sig med Robert Hyde Jacobs och efter en tids frilansande sökte hon nytt arbete på ryskspråkiga kallakrigspublikationen Amerika, som distribuerades i Sovjetunionen (det fanns i dessa kapprustningstider en motsvarande sovjetisk publikation på engelska, Soviet Life).
I nummer 29 av Amerika 1950 skrev Jane Jacobs en artikel om amerikansk arkitektur (maken Bob var för övrigt arkitekt) och anlitades sedan som fast skribent i den ansedda tidskriften Architectural Forum. Snart skulle hennes bana nå andra, nya och oanade höjder. Hon hade redan börjat specialisera sig på stadsplanering och fick nys om en rapport om hur allt liv, livsmedelsbutiker, lagerbyggnader, saluhallar, kemtvättar et cetera hade raderats ut i samband med byggandet av sedermera ökända ”projects”, som East Harlem med gigantiska hyreskaserner i geometriska mönster utan närservice. Hon kritiserade redan då den avskalade modernismen, särskilt hånade hon Le Corbusier (som ju ville riva Gamla stan i Stockholm).
Slumpen bidrog, som den gjorde ytterligare några gånger, till att hon fick medverka i en serie artiklar i Fortune om planer för nya innerstadsprojekt när en kollega blev sjuk. Detta öppnade sedan vägen till ett kontrakt på en bok och ett stipendium. Arbetet med The Death and Life of Great American Cities tog ett par mödosamma år fram till utgivningen 1961.
”Denna bok är en attack mot nuvarande stadsplanering och om- och nybyggnad… en attack mot principerna och syften som format modern stadsplanering och om- och nybyggnad”, inleds förordet till boken som är indelad i fyra delar: stadens själva natur; villkor för mångfald; krafter bakom nedgång som förslumning; tänkbara åtgärder.
En medelålders hemmafru och amatör, tyckte någon snobbigt, men arkitekter och arkitekturkritiker välkomnade Jane Jacobs idéer om vad som gör en stad levande. Hennes ideal var egentligen kvarteren i The Village, där familjen Jacobs bodde, med en blandning av bostäder, butiker och företagande. Idag ter sig det mesta av detta självklart, liksom att gamla byggnader bör bevaras.
Både före och efter den första av flera inflytelserika böcker klev Jane upp på olika barrikader. För bevarandet av Washington Square, mot bygget av Lincoln Center och mot en ny motorväg som skulle klyva södra Manhattan. Motståndaren i det sistnämnda fallet hette Robert Moses, som gått till historien som ”mästerbyggaren” med sina enorma projekt i Stor-New York.
Motorvägen stoppades och i en passage berättas om hur Bob och Jane Jacobs sträckläste Robert Caros bästsäljande The Power Broker på 1 200 sidor. ”Vi visste att Moses var en förfärlig person” men i boken framgick att han var ”mycket värre än vi någonsin kunde anat”, konstaterade Jane i ett brev till sin mor.
Robert Kanigels biografi är den första fullskaliga om Jane Jacobs och hennes insatser. Människan Jane beskrivs genom citat ur brev och intervjuer, liksom Kanigels egna samtal med kontakter, vänner och släktingar. Begåvad, alltid medelpunkten, alltid något att säga om allt utom känslor, rättfram på gränsen till oförskämd ibland. Det kan bli väl detaljerat på de 500 sidorna, som till exempel hur det såg ut i hissen upp till faderns läkarmottagning. Avsnitten om vardagslivet med barnen framstår som utfyllnad. Även om det är nog så viktigt att framhålla att hon alltid förvärvsarbetade och att hon blev förolämpad av rubriken ”Mor Janes recept” över den kände kritikern Lewis Mumfords recension i The New Yorker.
Nämnas kan, för övrigt, att det var två kvinnor som skrev andra epokgörande böcker ungefär samtidigt: Rachel Carson med Tyst vår, 1962, och Betty Friedan med Den feminina mystiken, 1963.
Somliga läsare kan nog känna sig frestade att snabbt bläddra förbi sidorna om sådant som Jane Jacobs inlägg i frågan om provinsen Quebecs självständighet. Familjen hade nämligen utvandrat till Toronto 1968 av det enkla skälet att Bob och Jane Jacobs ville förhindra att deras söner skulle bli inkallade till militärtjänst i Vietnamkriget. De ansökte om kanadensiskt medborgarskap, och Jane Jacobs avled 2006 i en ålder av nästan 90 år i det hus på nr 69 Albany Avenue dit familjen flyttade två år efter ankomsten.
För ett par år sedan passerades en milstolpe i mänsklighetens historia: fler människor bor i städer än på landsbygden. Fast Jane Jacobs framhöll i sin andra viktiga bok, Cities and the Wealth of Nations, att tätorten och organiserad byteshandel kom före tamboskapen och odlade åkrar. Då hade Jane Jacobs tagit sig an ekonomi, och hon påverkade enligt Kanigel i alla fall en Nobelpristagare, Robert Lucas. Det gemensamma i de här två verken var Jane Jacobs övertygelser om att det är i städer som idéer kläcks och en ”komplex och intensiv” miljö måste främjas eftersom städer kan ”ge något till alla, bara för att, och bara när, de har skapats av alla”.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Men åter till Orlando. Sanningen att säga finns det gott om exempel på ”mixed use”-planering i åtskilliga amerikanska städer där man vill ha mer förtätning. Det senare uppskattas av yngre människor, som till bilindustrins fasa struntar i att ta körkort och inte till något pris vill bosätta sig i 1950-talsdrömmarnas förorter med flera kilometer till närmaste affär. Och det var i Orlando som Disneykoncernen uppförde modellstaden Celebration, och det är i norra Florida som en annan nyurbanistisk stad byggdes, Seaside.
Robert Kanigel skildrar Jane Jacobs sista levnadsår med värme och lägger in hennes löfte till förlagsredaktören: ”Nu (och börja inte skrika!) funderar jag på min nästa bok… ett slags självantologi…”
Någon mer bok blev det inte, men Kanigel tar med läsarna upp till utsiktsplattformen i Torontos CN Tower för att visa hur invånaren Jane Jacobs påverkade tänkandet i staden. Förvisso med samma betongklossar och motorvägsleder som i Buffalo och Detroit på andra sidan gränsen, men med en vitalare stadskärna och intakta bostadskvarter med myller på trottoarerna.
I Toronto firas en Jane Jacobs Day den 5 maj varje år, och på sajten janejacobswalks.org berättas om initiativ i olika städer där folk kan vandra och fundera på Jacobs idéer. Kanske skulle hon uppskatta de här promenaderna minst lika mycket som högtidliga eftermälen om allt hon betytt för arkitekter, planerare och ekonomer. Men hon är inte okontroversiell och en del av hennes tankar avfärdas som en blandning av naivitet och utopi, särskilt när hennes Hudson Street ter sig som en Hollywoodkuliss och inte den levande stadsmiljö hon ville bevara, noteras det i tidskriften New York. Framtida stadsplanerare måste tänka större när urbana centrum växer över hela världen – fast att döma av rapporter från internationella konferenser, svävar nu Jane Jacobs ande i salarna. Man talar om lokalt inflytande, grönområden och hållbarhet.
Journalist och författare.