Bara fem år efter det att John D Rockefeller hade grundat Rockefeller Foundation inrättade han 1918 den mindre stiftelsen Laura Spelman Rockefeller Memorial, för att hedra minnet av sin avlidna hustru. Till att börja med finansierade denna minnesfond socialvård och reli­giösa organisationer. En mindre del av pengarna gick till nödhjälp, folkhälsa och utbildning, och en ännu mindre del till vetenskaplig forskning. Därefter, i början av 1920-talet, sedan den unge psykologen Beards­ley Ruml från University of Chicago blev chef för organisationen inriktades den på finansiering av samhällsvetenskap.

Under sin första tid som chef föreslog Ruml styrelsen att man skulle finansiera institutioner i sociologi, etnologi, antropologi, psykologi, ekonomi, historia, statsvetenskap och biologi vid amerikans­ka och europeiska universitet. Tursamt nog för honom var styrelsen angelägen om en ny inriktning och biföll hans förslag. Ledningen insåg emellertid snart att undervisningen i socialvetenskap vid europeiska universitet ”på det hela taget var teoretisk och historisk till sin karaktär”. Till skillnad från undervisningen vid amerikanska universitet ”ägnades relativt lite uppmärksamhet åt samtidsföre­teelser”. Eftersom fonden inte var intresserad av att finansiera socialvetenskaplig forskning som var teoretisk och historisk till sin karaktär, sökte man projekt och institut att stötta utanför de europeiska universiteten. På detta sätt kom den att stödja institut i Europa ”som verkade ha bäst förutsättningar att ta initiativ till och utveckla forskning inom discipliner främst inriktade på observation, analys och förklaring av samtida samhällsföreteelser”.

År 1929 bestämde sig styrelsemedlemmarna i Rockefellerstiftelsen för att inordna den mindre minnesfonden inom den större stiftelsen. Men långtifrån att bortse från minnesfondens program inom samhällsvetenskaperna och utnyttja tillfället för att avveckla detta finansieringsområde, hade många inom Rockefellerstiftelsens styrelse – i likhet med Ruml – kommit till uppfattningen att socialvetenskaperna var centrala för analysen av samtida samhällsföreteelser, och särskilt centrala för modernt offentligt beslutsfattande och nationell planering. Vid en konferens för att diskutera dessa områden noterades: ”Om vi inte kan komma någonvart med den vetenskapliga inställningen på det sociala området, om vi inte kan åstadkomma något som liknar en påtaglig kontroll på grundval av vetenskapliga studier av samhällsföreteelser, så framträder utsikterna för civilisationen i ett annat ljus, och det går inte att undvika allvarliga tvivel på möjligheten att övervinna vissa av de problem i våra sociala relationer som håller på att växa sig allt större till följd av det moderna livets ökande komplexitet.” Utifrån denna övertygelse blev Rockefellerstiftelsen en betydande finansiär av samhällsvetenskap när man tog över minnesfonden 1929.

Samma år mottog Alva och Gunnar Myrdal stipendier från Rockefellerstiftelsen för att studera samhällsvetenskap i USA och England. Laura Spelman Rockefellers minnesfond – under ledning av Beardsley Ruml – hade tagit initiativet till dessa stipendier i Europa i hopp om att komplettera sitt stöd av de praktiska samhällsvetenskaperna vid europeiska universitet och institut genom att hjälpa unga europeiska forskare som paret Myrdal att komma i kontakt med samhällsvetenskapens nya och växande områden i USA. Stiftelsen förväntade sig att dessa unga och lovande stipendiater därefter (med fortsatt finansiellt stöd från stiftelsen) skulle stärka dessa områden i sina hemländer. Många av dessa minnesfondsstipendiater i Europa blev också verkligen ”ansvariga för ledningen av institutioner i de olika europeiska länder vars program mottog stöd”. Efterhand som dessa områden för samhällsanalys stärktes vid euro­peiska universitet och institut tänkte sig fondens ledning att de USA-utbildade europeiska samhällsforskarna, deras forskning och de institut och universitetsinstitutioner som de bidrog till att leda skulle kunna hjälpa sina regeringar att stabilisera landets samhällsutveckling och åtgärda sociala problem.

Gunnar Myrdal var 1929 en begåvad ung nationalekonom som hade publicerat ett antal böcker i ekonomisk teori. Alva Myrdal hade nyligen tagit sin universitetsexamen och var intresserad av barnpsykologi. Paret tillbringade läsåret med att plöja genom forskning, träffa forskare över hela USA och bevittna effekterna av börskraschen 1929, som inträffade samma månad som de satte foten på amerikansk mark.

Makarna Myrdals kontakter med amerikanska samhällsvetare och insikten om den ökande rollen som samhällsvetenskaplig forskning spelade för beslutsfattandet i Washington gjorde intryck på dem. De såg hur forskare använde demografi, statistik, arkivmaterial och andra former av datasamlingar för att analysera mänskligt beteende och samhällsförändringar i hopp om att skapa en nationell offentlig politik som skulle kunna ta itu med och hantera det ekonomiska och sociala kaos som omgav dem. Denna kombination av erfarenheter gjorde Gunnar mindre intresserad av ekonomisk teori och långt mer intresserad av tillämpad nationalekonomi. Alva för sin del såg detta som ett tillfälle att skriva tillsammans med sin make.

Följande år återvände de till Europa, om än inte just till Stockholm utan till Genève där Gunnar hade accepterat en tjänst vid Institutet för internationella studier och utveckling. Där tillbringade de ett och ett halvt år, men redan under det första året blev Gunnar angelägen om att komma därifrån. I ett brev till institutets rektor förklarade Myrdal sin avresa: ”Nu finns det knappast någon i Stockholm förutom jag själv som har tillräcklig kontakt med modern, rea­listisk samhällsforskning, särskilt av den amerikanska typen, och jag känner också ett visst ansvar för det hela. Detta är ett starkt skäl för oss att stanna i Stockholm de närmaste åren för att få igång verksamheten.” Gunnar och Alva var ivriga att odla sitt nya intresse för tillämpad samhällsforskning.

Under det första året efter återkomsten till Stockholm arbetade Gunnar Myrdal för att stärka det av Rockefellerstiftelsen finansierade Socialvetenskapliga institutet och Alva blev rektor för ett socialpedagogiskt institut. Alva och Gunnar, nu mycket mer samhällsengagerade än de varit under 1920-talet, stödde Socialdemokraterna. I september 1932 vann partiet en majoritet av platserna i riksdagens andra kammare och i ett brev till en ekonomkollega i Chicago skrev Gunnar Myrdal samma höst: ”Sedan fyra månader har vi en socialistisk regering: finansministern, som är en mycket bra karl, har involverat mig i hela verksamheten kring det ekonomiska problemet […] Du vet av egen erfarenhet hur underbart det är för en nationalekonom att komma bort en stund från klassrumsteorierna och ta tag i verkliga, praktiska ting, men naturligtvis kommer jag någon gång att återvända till teorin på nytt, och jag hoppas att jag kommer att ha vunnit en del insikter och sunt förnuft genom denna erfarenhet.”

Under början av 1930-talet engagerade sig Alva och Gunnar Myrdal i Socialdemokraterna och förkunnade vikten av att tillämpa den amerikanska typen av moderna realistiska samhällsstudier på politiskt beslutsfattande. Rockefellerstiftelsen fortsatte också att finansiera Gunnar Myrdals forskning och vände sig till honom och Alva Myr­dal för rådgivning. Institutet publicerade studier om sådana praktiska frågor som levnadskostnader, löner och inre migration i Sverige. Socialvetenskapliga institutet och särskilt paret Myrdal var alltså i hög grad en del av Rockefellerstiftelsens strävanden under 1920- och 1930-talet när det gällde att sprida, upprätthålla och främja en modern amerikansk samhällsvetenskap som kunde bidra till att lösa ”praktiska problem” eller snarare ”samtida sociala problem” över hela USA och Europa.

Deras första betydande gemensamma försök i denna riktning var publikationen av Kris i befolkningsfrågan 1934: Gunnar skrev om de ”demografiska och ekonomiska aspekterna” och Alva om ”behandlingen av socialpolitiken”. Inte långt efter det att boken publicerats blev Alva och Gunnar Myrdal ledande representanter i diskussionen om befolkningsfrågan. Socialdemokraterna utnyttjade den offentliga debatten som uppkommit efter parets bok för att föra fram sin välfärdspolitik, varigenom paret Myrdal kom att likställas med det socialdemokratiska partiet och dess välfärdspolitik. Vid mitten av 1930-talet valdes Gunnar in i riksdagens första kammare och blev medlem av den befolkningskommissionen. Alva för sin del blev ordförande för Svenska yrkesarbetande kvinnors förening; ordförande för regeringens kommission för gifta kvinnors rätt till arbete utanför hemmet; och medlem av Socialdemokratiska kvinnoföreningen.

Låt oss nu övergå till samtiden, och närma oss dagens debatt om ideella organisationer i den svenska välfärdsmodellen. Det finns åtminstone tre viktiga skillnader mellan vårt historiska exempel och den nu aktuella diskussionen.

För det första finansierade Rockefellerstiftelsen under 1930-­talet politiskt orienterad samhällsforskning i Sverige, medan den ak­tuella diskussionen om ideella organisationer verkar inriktad på inhemska ideella, icke vinstdrivande alternativ i den svenska välfärdsmodellen. Själva det faktum att den förmögenhet som stöttar dessa samtida ideella organisationer har sitt ursprung i Sverige är betydelsefullt, eftersom svenskarna själva därmed sannolikt är gans­ka insatta i (och därmed kritiska till) hur dessa ideella organisationers tillgångar har förvärvats. Detta gällde även för Rockefellerstiftelsen i USA när den grundades på 1910-talet (till skillnad från dess verksamhet i Sverige under 1920- och 1930-talet). För många amerikaner var stiftelsens roll i finansieringen av politiskt orienterad forskning ingenting annat än en elitfamiljs försök att manipulera den offentliga politiken till sin egen fördel. På liknande sätt torde svenska ideella organisationer få sina välmenande avsikter ifrågasatta av svenskar som mycket väl vet hur förmögenheten bakom dessa ideella organisationer har förvärvats.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

För det andra var (och är) Rockefellerstiftelsen en filantropisk organisation, medan de ideella alternativ som diskuteras i Sverige idag mer träffande kan beskrivas som välgörenhetsorganisationer. Filantropiska organisationer och välgörenhetsorganisationer hör båda till den icke-vinstdrivande sektorn, men de tenderar att spela olika roller. Filantropiska organisationer strävar till att lösa sociala missförhållanden (till exempel genom finansiering av institutioner och forskning), medan välgörenhetsorganisationer på ett mer handfast och direkt sätt tillhandahåller tjänster för att lösa människors omedelbara problem (som att driva skolor, sjukhus, allaktivitetshus och så vidare). Arbetarrörelsens historia, som Tommy Svensson vid Arbetarrörelsens tankesmedja nyligen betonade, visar på en särskild motvilja mot direkt välgörenhetsarbete inom landet. Detta tyder på att svenskar kan tänkas var särskilt skeptiska inför närvaron av välgörenhetsorganisationer i den svenska välfärdsmodellen (troligen mer skeptiska än de var på 1920- och 1930-talet inför en filantropisk organisation som Rockefellerstiftelsen och dess finansiering av Socialvetenskapliga institutet och paret Myrdal).

För det tredje var Rockefellerstiftelsens finansiering av politiskt orienterad samhällsvetenskaplig forskning i 1930-talets Sverige en del av organisationens transatlantiska program inom samhällsvetenskaperna, medan det nu aktuella samtalet om ideella alternativ inom den svenska välfärdsmodellen är en konsekvens av en nationell debatt om lämpligheten av vinstdrivande företag inom daghem, skolor, sjukvård och äldreomsorg. Detta nationella samtal får en utanförstående som mig själv att fråga sig: Varför är svens­kar fortfarande oroliga inför det legitima i vinster inom den svenska välfärdsmodellen? Är det, som Åsa Moberg hävdade för några månader sedan i DN, för att utbildning och omsorg ses som kvinnors arbete, och därmed som ett arbete som inte bör vara vinstinriktat? Eller är det snarare för att privata företags sätt att fokusera på skolelever och vårdtagare har lett till ökad segregation i Sverige? Vad är man egentligen orolig för? Dessa frågor är viktiga att besvara; särskilt som privat företagsamhet inom daghem, skolor, sjukvård och äldreomsorg troligen kommer att finnas kvar om och när ideella alternativ introduceras, att döma av de inlägg i debatten som jag har tagit del av (och särskilt av den hållning som So­cialdemokraterna nyligen intagit i frågan). Följaktligen är denna nationella oro något som fortfarande måste uppmärksammas när det svenska samhället överväger att utveckla ideella alternativ i sin välfärdsmodell.

Maribel Morey är doktorand i historia vid Princeton University. Hennes avhandling granskar betydelsen av Gunnar Myrdals bok An American Dilemma. The Negro Problem and Modern Democracy.Översättning: Jim Jakobsson