Striden om sverigebilden lär inte kunna avgöras med hänvisning till statistik. Vad som står på spel är inte så mycket skilda uppfattningar om sakförhållanden som den emotionella laddningen hos de olika bilderna: rädsla och hopp, stolthet och skam. Bilder av ett land har på så vis en likhet med litterära fiktioner, där en bekant värld kan framträda mer stiliserat än i den motsägelsefulla verkligheten, och där genreval och konstnärliga grepp skapar en stämning.

En fiktiv bild av Sverige kan man hitta – men det krävs att man letar – i Vladimir Nabokovs mästerverk Pale Fire (1962). Ett försök att återge dess innehåll får en experimentell men medryckande roman att bara låta vansinnig: bokens första del utgörs av den avlidne poeten John Shades Pale Fire, en dikt på 999 rader, där den tusende saknas. Arbetet avbröts nämligen av att Shade blev skjuten.

Omständigheterna kring detta mord får man sig serverade i det textsegment som utgör större delen av boken: den gravt övertolkande och missvisande kommentar till dikten som författats av Shades kollega, Charles Kinbote. Ganska snart visar sig kommentaren inte alls handla om Shades dikt men desto mer om ett kungarike som genomgått en revolution och vars kronarvinge, kung Karl, med största sannolikhet är identisk med Kinbote. I kommentaren skildras också hur agenten Gradus sänds iväg för att mörda kungen i det attentat som istället kommer att leda till Shades död. Eller är allt detta projektioner från en delirisk litteraturforskare? Även detta är osäkert i denna roman där vi ständigt frågar oss vem vi kan lita på.

Pale Fire är på en gång en gripande meditation över exil och ensamhet, en parodi på litteraturvetenskaplig exeges och en kontrarevolutionär politisk thriller. Det svunna kungariket, Zembla, tecknas av den fördrivne konungen med det förlorade paradisets lyster, samtidigt som dess politiska utveckling anspelar på det moderna Rysslands historia. På det biografiska planet kan man hitta många likheter mellan Kinbote och Nabokov, aristokraten i landsflykt anställd vid ett amerikanskt universitet. Shades död har en kuslig likhet med det öde som vederfors Nabokovs fader, skjuten till döds av misstag i ett attentat. Känner man till Nabokovs ställningstaganden från andra sammanhang märker man också en överensstämmelse med Kinbotes förakt mot ”salongsröda” akademiker som tror på ”progressiv undervisning, ryska spioners personliga integritet, radioaktivt nedfall endast från USA-tillverkade bomber, en så kallad McCarthyperiod i det nära förflutna, sådana förnämliga sovjetiska prestationer som Doktor Zjivago och så vidare”.

Både sverige och Ryssland förekommer visserligen med namns nämnande i romanen, men de tycks också ha lånat sina drag till bilden av landet Zembla. Namnet bygger på Nova Zembla, den latiniserade varianten av ön Novaja Zemlja i ishavet, vilken under 1700-talet ofta fick beteckna den yttersta nordliga utposten (som hos Bengt Lidner: ”På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar”). Detta generaliserade ”Norden” tycks splittras i två bilder: den av en totalitär mardröm och ett idylliskt kungadöme, ett efter och ett före revolutionen. Om den förstnämnda aspekten färgats av den ryska historien tycks den senare anspela på Sverige.

Zembliska språket sorterar i varje fall under den germanska, eller kanske till och med skandinaviska, institutionen på universitetet, vars professor Nattochdag forskar i isländska manuskript. Dessutom har ortnamnen i Zembla tämligen genomskinliga svenska motsvarigheter: ”Odevalla”, ”Falkberg” och ”Kronberg”. ”Yeslove” är möjligen Eslöv (uttalat med ryskt e!). Orten ”Aros” har av vissa kommentatorer härletts till den schweiziska semesterorten Arosa, men kanske kände Nabokov till de gamla namnen Västra och Östra Aros – Västerås och Uppsala? Även skildringen av de fredliga och välmående åren innan revolutionen påminner en del om det moderna Sveriges utveckling. När det skildras hur under den goda kungens styre ”de fattiga blev en smula rikare och de rika en smula fattigare” är det inte svårt att se en reflektion över de nordiska välfärdsstaterna.

Att Zembla är en monarki är centralt för intrigen i Pale Fire, men torde heller inte stå så långt från Nabokovs egen politiska hållning. Lika kritisk som han var till 1917 års ryska revolution var han positivt inställd till den av år 1905, i vilken hans far hade varit involverad. En mjukt framskridande liberalisering av tsardömet såg han som den önskvärda – och av bolsjevikerna förrådda – vägen framåt. Som Brian Boyd påpekat i sin uppslagsrika studie Nabokov’s Pale Fire. The Magic of Artistic Discovery (1999) finns det möjligen en ordlek med kungens namn Karl XaVIer – och dåvarande kronprinsen, sedermera kung Carl XVI Gustaf. Man kan tänka sig att Sverige tjänstgör som en bild av fredlig utveckling mot konstitutionell monarki, den historia Nabokov hade velat se i Ryssland.

Nabokovs Sverigebild avviker inte nämnvärt från den positiva, i vid mening progressiva bild som först på senare år har kommit att utmanas på riktigt. Det intressanta med bilden av Zembla ligger snarare i att den så uppenbart är fiktiv: ett påhittat land sammansatt av igenkännbara men fantastiska ingredienser, vilket därtill skildras av en opålitlig berättare med en tendens till vilda projektioner. Och kanske kan något liknande sägas gälla alla bilder av ett land, oavsett om det rör sig om nostalgiska drömmerier eller nutida marknadsföring.