Han växte upp som sovjetisk medborgare i Georgien, och kan i sitt mäktiga verk The Napoleonic Wars ge en mer nyanserad bild av skeendet. Fotnoterna upptar gott och väl en tredjedel av det 800-sidiga utrymmet, och det finns gott om skandinaviska titlar i litteraturlistan, liksom böcker på nederländska, polska, portugisiska, fins­ka, serbokroatiska och turkiska. Mika­beridze är därigenom ovanligt lämplig som författare till det första moderna globalhistoriska verket om Napoleonkrigen. Ur ett längre perspektiv var dessa krig bara slutfasen i det så kallade ”andra hundraårskriget” – den duell om globalt herravälde mellan britter och fransmän som pågick från 1689 till 1815.

Redan sjuårskrigets slut 1763 hade inneburit att Frankrike till Storbritannien hade förlorat det mesta av sina kolonier i Nordamerika och Indien. Frederna efteråt lämnade alla europeiska makter svårt skuldsatta, och tvingade dem att höja skatter och tullar, detaljreglera sin handel och effektivisera förvaltningen i sina riken. Mot denna bakgrund uppstod konflikter – som mellan den brittiska kronan och dess nordamerikanska kolonier, den habsburgske kejsaren och hans undersåtar, eller Ludvig XVI och den franska aristokratin. Att stödja USA:s uppror mot kung Georg III blev ett sätt för Frankrike, Spanien och Nederländerna att ta revansch. Kriget slutade dock inte framgångsrikt för Frankrike. Även om landets utrikeshandel tidvis låg i nivå med britternas, fortsatte den statsfinansiella krisen att förvärras fram till revolutionen 1789.

Den enda globala supermakten som inte hade något handelsimperium var Ryssland, men dess intressen sträckte sig ända bort till Iran, Centralasien och Alaska i Nordamerika. Genom Rysslands krig mot Osmanska riket 1787 och dess styckning av Polen tillsammans med Österrike och Preussen, hade Europa redan före franska revolutionen kastats in ett allmänt krigstillstånd, som skulle komma att vara i ett kvartssekel. När det revolutionära Frankrike förklarade krig mot Österrike och Preussen 1792, förändrades krigföringen i världen för alltid. Republiken proklamerade totalt krig och införde allmän värnplikt för vuxna män mellan 18 och 25 år. Belgien, Rhenlandet, Nederländerna och senare även Italien och Schweiz erövrades, plundrades och omorganiserades till franska satellitstater.

Ur ett längre perspektiv var dessa krig bara slutfasen i det så kallade ”andra hundraårskriget” – den duell om globalt herravälde mellan britter och fransmän som pågick från 1689 till 1815.

Skildringar av Napoleonkrigen övergår ofta till att istället handla om Napoleons karriär som förste konsul och kejsare. Mikaberidze redovisar visserligen ingående den store korsikanens militära triumfer och hans ständiga omstuvningar av Europas karta, men påminner samtidigt om att imperiets primära uppgift var att organisera den franska utsugningen av Västeuropa. Spanien tvingades exempelvis utrymma sitt imperium i Nordamerika, för att Napoleon skulle sälja det vidare till USA. Genom det så kallade Louisianaköpet 1803 om 2 miljoner km² fördubblades den unga republikens yta i ett slag. Redan Ludvig XVI:s regim hade närt drömmar om kolonier i Mellanöstern som kunde konkurrera med Indien. Detta låg bakom Frankrikes misslyckade expedition till Egypten 1798–1801. Napoleons intresse för Orienten fick honom även att sända militära rådgivare till sultanen för att bättra på Konstantinopels befästningar, och till shahen av Iran för att modernisera dennes armé.

Storbritannien kunde ändå gå segrande ur den långa kampen mot Frankrike, eftersom landet sedan 1694 haft en transparent redovisning av sin statsskuld genom Bank of England. Britterna fick därför under hela 1700-talet låna pengar till hälften av den ränta som andra makter betalade. Förutom Royal Navy, räddades britterna av sin förmåga att ständigt få nya krediter – liksom av sina eftertraktade industrivaror som enkelt slog ut alla konkurrenter på marknaderna i Latinamerika och Asien. Storbritannien klarade att själva organisera och betala sex internationella koalitioner mot Frankrike fram till 1815. Försöken att isolera öriket från kontinenten under det följande kvartseklets krig medförde dessutom ett ekonomiskt försprång – de stackars britterna fick nöja sig med resten av världen – som var möjligt för medtävlare att hämta in först på 1900-talet. Britterna kunde på kuppen överta Frankrikes, Nederländernas och Spaniens kolonialimperier. Försöken att invadera Irland 1796–1798 avvärjdes. Britternas enda fiasko var i Haiti, där den franska republiken avskaffat slaveriet och proklamerat mänskliga rättigheter för alla – oavsett hudfärg. Besegrade av sin militärt begåvade motståndare – den tidigare slaven Bréda Toussaint Louverture – tvingades Royal Navy utrymma Haiti 1798.

Sjöfartsnationerna USA, Danmark och Sverige hade tjänat stora pengar på att förbli neutrala under det pågående världskriget. De hamnade dock snart under betydande brittiskt tryck. USA drevs att skaffa sig en egen flotta för att skydda sin sjöfart. Danmark och Sverige berövades sina kolonier i Karibien och bildade till sist ett väpnat neutralitetsförbund tillsammans med Ryssland. Som svar gick britterna in i Östersjön, anföll den danska flottan på Köpenhamns redd och var på väg för att angripa Karlskrona och Kronstadt, när nyheten kom att den ryske kejsaren Paul I hade blivit mördad i mars 1801. Kejsar Paul, som slentrianmässigt brukar beskrivas som galen i historieböckerna, förstod dock mycket väl att han för att utmana britterna måste kunna hota Indien. Den ryska armén hade redan under Peter den store visat att den kunde föra krig ända borta i Iran. Ett uttryck för Paul I:s strategiska insikt var även stationeringen av en rysk eskader i Medelhavet som gav betydande politisk tyngd internationellt till en mycket låg kostnad – på samma sätt som president Putins flygbas i Syrien i vår egen tid.

Tvärtemot vad många tror var Napoleon­ inte omedveten om sjömaktens betydelse. Under hela sin regim investerade han stora resurser i nya örlogsfartyg, torrdockor och kustbefästningar från Medelhavet till Atlanten. Förberedelserna för att anfalla över Engelska kanalen var det största statligt finansierade industriprojektet i hela Europa under 1800-talet. Fördelen som britterna hade var inte bara kontrollen över handelsflödena i världen, utan ett strategiskt övertag som Napoleon aldrig kunde matcha. Med sin amfibiska rörlighet kunde de anfalla var som helst – som när Danmark några år senare verkade vara på väg att gå över till Napoleon, när den portugisiska kungafamiljen behövde evakueras till Brasilien, eller när Sverige 1808 behövde skyddas mot invasion. Royal Navy kunde snabbt förflytta sig till Bosporen eller Argentina, Röda havet eller Kinesiska sjön, och även under sju år försörja Wellingtons fälttåg i det väglösa Spanien.

Stöd från den brittiska flottan möjliggjorde tillika den sydamerikans­ka kontinentens frigörelse från Europa. Genom Ostindiska kompaniet – ett privat företag som höll en egen armé på 200 000 man (endast 13 procent av dessa var européer) – kontrollerade britterna dessutom skatteintäkter, handel och sjöfart på den indiska subkontinenten. Kompaniets försök att med våld och hot tvinga Kina, Vietnam och Japan att öppna sina hamnar för brittisk handel, misslyckades dock. Franska kaparfartyg fortsatte sina djärva nålstick mot den brittiska övermakten i Indiska Oceanen, ända tills Kompaniet erövrade Maskarenerna och holländska Java 1811. Att britterna stödde de infödda på den kanadensiska sidan om gränsen, kidnappade amerikanska sjömän till Royal Navy och trakasserade USA:s handel, ledde slutligen till krig. När britterna brände ned Vita huset 1814 tvingades USA hjälplöst se på.

Den makt som till sist drev fram Napoleons fall blev Ryssland, som ekonomiskt hade lidit svårt av att vara isolerat från både Östersjön och Medelhavet. Ryssland gick i krig mot Ottomanska riket och Iran för att erövra Kaukasus, och mot Sverige att erövra Finland. För att kunna sätta tryck på sultanen i framtiden, initierade ryssarna även nationella självständighetsrörelser bland sina ortodoxa trosbröder i Serbien och Grekland. Napoleon retade sig på att Ryssland undergrävde hans blockad mot britterna, och organiserade till slut med 600 000 man från hela Europa vad som 1812 blev det största Europaprojektet sedan korstågen. Med brittisk finansiering övergick kriget mot Ryssland snabbt i ett europeiskt befrielsekrig. De avslutande militära operationerna, där även Sverige spelade en roll, krävde hundratusentals liv och medförde omfattande ödeläggelse.

Vad tjänade Napoleonkrigen till? Över en tredjedel av alla fransmän som föddes mellan 1785 och 1795 dog i krig – minst 1,5 miljoner människor. Bara de ryska förlusterna beräknas till över en halv miljon döda (de flesta i samband med fälttåget 1812), de brittiska till 300 000. Krigen i Spanien och Portugal lär ha kostat åtminstone 700 000 människor livet. När offren för de krig, inbördeskrig, revolutioner och epidemier som följde i deras spår räknas samman – i Europa, Balkan, Indien, Karibien och Sydamerika – hamnar summan på närmare 6 miljoner människoliv. Det Europa som hade funnits före franska revolutionen gick inte att återskapa, men jämfört med statsmännen under 1900-talet framstår ändå segrarna vid Wienkongressen 1815 som ansvarstagande och lösningsinriktade.

Ett annat viktigt resultat av Napoleonkrigen blev den internationella slavhandelns avskaffande 1807, eftersom Royal Navy nu behärskade världshaven. Fram till 1800-talet hade Europa varit teknologiskt underlägset civilisationerna i Kina, Indien och den islamiska världen, men genom Napoleonkrigen inleddes den globala tidsålder i vilken vi fortfarande lever. Mikaberidzes utmärkta bok är både lärd, välskriven och pedagogisk. Vissa aspekter av framställningen kunde gärna ha fått mer utrymme, som exempelvis krigets vardag, propagandans roll och genusrelationerna i krigets skugga, men utan tvekan blir detta ett standardverk för lång tid framöver.