Kärnfamiljens sönderfall – eller avveckling – har pågått under flera decennier, men genomslaget har först nu träffat en villrådig överhet – med förödande konsekvenser.

För inte så länge sedan var det självklart att vissa områden av vårt liv lämnades ifred, om inte av massmedierna så dock av vår överhet. Så är det inte längre. George Orwell framställde i romanen 1984 ett scenario som från hans utsiktspunkt låg 44 år fram i tiden. Nu är det året sedan 28 år passerat, men skräckvisionen av ”storebror” som ser in genom väggarna och håller kontroll över våra sängkammare och badrum, den blev inte inaktuell.

Den som tvivlar på det kan läsa Lena Hellblom Sjögrens senaste stora undersökning av vad som kan hända efter svenska skilsmässor. Hennes tidigare arbete bar titeln Hemligheter och minnen, den rörde behandlingen av för sexualbrott misstänkta människor. Den nya boken heter Barnets rätt till familjeliv och har tillkommit efter ett femårigt forskningsarbete med stöd av Torsten Söderbergs stiftelse. Nu ligger tonvikten på hur barnen blir lekbollar och slagredskap i kampen mellan två människor som några år tidigare funnit att de älskade varandra.

Det behöver knappast påpekas att parterna mestadels finner ett modus vivendi som det någorlunda går att leva med för den sprängda enhetens medlemmar. Men de fall där det gått snett är tillräckligt många, och det sätt på vilket lagen, polisen, psykiatrin och de alltmer lössläppta sociala myndigheterna handskas med följderna av två människors ovänskap inger oro.

Ur det rika materialet, hämtat ur en lång verksamhet, som utredare i vårdnads- och sexualbrottsmål, och som sakkunnig vid domstolar, har Lena Hellblom Sjögren valt att i detalj presentera 25 fall. De har olika prägel men har alltså det gemensamt att barnen blir lidande och tvingas in som parter och vittnen mot en av sina föräldrar, eller mot båda. Det gäller mest fall som är avslutade för något decennium sedan och som nu kan överblickas. Personer som uppträtt i dessa dramer har med ett par undantag fått ändrade namn. En rad av dem har anledning att vara tacksamma för sin anonymitet, för det är inte någon imponerande kunskap som här uppvisas. Burdus ignorans och förutfattade meningar får här ofta det sista ordet.

Undersökningarna har beaktat allt tillgängligt material, alla sidor kommer till tals. Också den som är helt obekant med proceduren kan följa den, rättsligt och psykologiskt, steg för steg. Till granskningen av de enskilda fallen sluter sig en grundlig genomlysning av Socialstyrelsen och dess otaliga förgreningar kring landet; 200 av dess utredningar har synats i sömmarna. De visar partiska ställningstaganden, subjektiva tolkningar av samtal och accept av hörsägenuppgifter. En aura av vetenskaplighet svävar över Socialtjänstens självreklam, men den kan inte dölja det uppenbara: socialsekreterarnas svaga kompetens står i omvänd proportion till deras maktresurser.

En ödesdiger händelse vars konsekvenser man på sin tid knappast anade var när det för trettio år sedan blev möjligt också för papporna att få vårdnaden, eller delad vårdnad, av barnen. I och med det fick de juridiska konflikterna en vass tillspetsning. Det blev än mer angeläget att kunna diskvalificera den före detta maken, som far, som vårdare och som människa. Vanligtvis förebrås han – ty det är oftast en han – för allmän olämplighet, ointresse eller brutalitet, men frestelsen att ta till grövre vapen blir ibland övermäktig.

Arbetets huvudbegrepp är det som på engelska kallas parental alienation och som översatts till ”föräldraalienation”: den av makarna som anser sig ha bästa möjligheterna att få barnen med sig binder dem känslomässigt till sig, ”värvar” dem, och genom en uthållig process ”alieneras” de, avskils från den frånvarande föräldern och blir skakigt solidariska med den tro som de indoktrinerats i.

Vi ser en rad exempel på hur barnen troskyldigt tar ställning mot en förälder som de knappt en gång har några minnen av. Det är inte alltid som kvinnorna tar hem spelet, men deras övervikt i statistiken är betydande och framförallt är följderna oftare mer ödesdigra.

Här är i korthet historien om Bea. Hennes föräldrar skildes då hon var fyra år, 2001. Hon och hennes lillasyster bodde sedan växelvis hos föräldrarna. Efter någon tid blir mamman missnöjd med pappans önskan om utvidgat umgänge med barnen, hon meddelar sin oro till de sociala myndigheterna. Ingenting händer tills vidare, men då pappan vänder sig till tingsrätten för att styrka sina krav anmäler den förra makan honom för sexuella övergrepp som skulle ha ägt rum flera år tidigare, ”medan de badade”.

Nu kommer polisen, och hon håller förhör med Bea som nu är sju år. I landet Sverige på 2000-talet. Inget särfall, inget dystert undantag, men regel och rutin.

”Polisen: Jaha, och sen står det i det här papperet att du berättat för mamma att pappas snopp [—].

Bea: Det har jag inte gjort.

Polisen: [—] Kan du berätta för mig om pappas snopp när ni badar?

Bea: Jag vet inte.

Polisen: Du vet inte.

Bea: Nä.

Polisen: Hur är pappas snopp när ni badar?

Bea: Vet inte. ”

De ledande frågorna haglar över barnet, och badandet som försiggick för flera år sedan, och då några gånger, flyttas nu fram till nutid och blir vardagligt, scenerna återges i presensform – ”Hur sitter du, hur har du benen?”

Med stöd av så gott som ingenting anser nu polisen att hon kan sätta in den sista upprepade stöten: ”Hur känner du snoppen då?”

Bea, tyst, tittar ner: ”Jag vet inte.”

Polisen: ”Du är jätteduktig att förklara. Jag tycker att du är jätteduktig.”

Bea och hennes syster hade tidigare frimodigt berättat om hur det var när de var hos pappan, ”fredagsmys”, de var på bio, pappa skjutsade dem till en kompis. Inte ett ord om några övergrepp eller närmanden förrän polisen med tång drog ut dem ur dem.

Nu tas båda barnen till kroppsundersökning, i underlivet och munnen. Bea gråter förtvivlat under hela denna seans. Och så tar man itu med lillasystern, man ”rekonstruerar” – hur det nu har gått till – scenerna som skall ha ägt rum för länge sedan i pappans badrum. Den minsta flickan utsätts nu för en hagelskur av frågor om pappans snopp. Hon gråter och gråter.

Kvinnan som låg bakom detta gick segrande ur striden. Mannen dömdes inte för de påstådda sexuella övergreppen, men han förlorade all sin kontakt med barnen.

Inga efterräkningar drabbade kvinnan. Straff för falsk angivelse finns i lagen, men inom detta känsliga spektrum tillämpas dessa lagar så gott som aldrig. Extremfeminismen skapar sina frizoner.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det här är en internationell företeelse, så vårt dilemma är långt ifrån unikt. En viktig scenförändring ägde rum i USA år 1973: dåvarande senatorn Walter Mondale fick igenom en lag om att stora federala fonder kunde disponeras av enskilda stater som satte upp enheter för child abuse detection. Det åstadkom omedelbart att antalet anmälda fall exploderade från blygsamma tal till flera miljoner. Sedan dess har den lönande övergreppsindustrin vuxit likartat genom Europa. I psykoanalysens hägn, och med stöd av den dogm om förträngda minnen som en rad av våra sexualexperter ridit på blomstrade en ogräsflora där också tron på satanism trivdes. Oude Pekele i Holland, Roum på Jylland, Bjugn i Norge, Sandviken i Sverige är ortnamn som numera förskräcker.

Också vi har alltså följt med i svängarna. Dogmatiska psykologer, eller ”psykodynamiker”, och terapeuter har åtnjutit en ödesdiger tilltro, deras schematiska tolkningar i förening med dubbelrollen som hjälpare för den ena parten och anklagare mot den andra har legat till grund för sannolika justitiemord. Men många andra är medskyldiga, läkare och domare inte minst.

Straffsatserna för sexuella brott är ofta hårdare än för mord, och den praktiska tillämpningen av lagens bokstäver inte sällan mera rigorös än för mördare. ”Rättssamhället” har inte dragit den självklara slutsatsen av detta, nämligen att särskilt stor omsorg måste iakttas ifråga om brott som anses så grova att de utesluter den anklagade från den mänskliga gemenskapen. Inom ingen annan brottskategori är risken för misstag större, och ingenstans fälls det domar på så tvivelaktiga vittnesmål. Just på grund av osäkerheten i skuldfrågan följer man den regel som gällde i sagan om Tälje Tokar: att ta till med råge för att vara säker på att ingen skyldig undslipper. Regeringens proposition 2005/06:99 lagfäste bara en praktik som sedan länge varit rådande. Den lyder:

Som kommittén framhåller gäller alltså inte lika höga beviskrav som i brottmål, och ett påstående om övergrepp skall beaktas i vårdnadsmålet även om till exempel en förundersökning hos polisen har lagts ner.

(”Nya vårdnadsregler”)

I de komplex som Lena Hellblom Sjögren behandlar blottläggs andra skador. Akterna ger sken av att vara objektiva men är i verkligheten bara refererade andrahandsuppgifter av vad barnet skall ha sagt, nästan aldrig bygger de på direkt tal med bandupptagningar. De riggade förhören godtas som fakta av polisen eller socialsekreteraren, eller läkaren, eller psykologen, och till sist ibland av domstolen.

Stationerna på dessa lidandets vägar blir för dessa barn många: fosterhem, ”utredningshem”, familjehem, tillfälliga daghem. Att vara fosterfamilj kan vara lönande – upp till 20 000 kronor i månaden är ingen ovanlig inkomst för sådant värdskap – så där han man alla skäl att stå väl med beslutsfattarna. Och valet av sådana hem har förvånansvärt ofta slagit fel, långt värre missbruk och misshandel har ibland upptäckts i fosterhemmet än i det hem som det ersatt. Andra skador att förtiga.

Och kanske det värsta: Alldeles oskyldiga, intet ont anande barn får plötsligt en grov inskolning i pornografi. Ett minne för livet.