Egentligen kan ju ingen rimlig människa vara emot genuspedagogik. Det handlar ju bara, säger förespråkarna när de ska försvara sig, om att uppmuntra barn att leka sådana lekar som de kanske annars inte hade valt självmant, att pröva nytt, våga sig utanför det självklara. Det låter väl bra?

”Varför läggs det så oerhört mycket tid, energi, forskning och pengar på att kartlägga varje liten nyans i föreställningarna om kön?”

Genuspedagogerna ställer sig oförstående inför kritiken: Såna dumheter, det är inte som att vi tvingar pojkar att leka med dockor, flickor som inte vill klättra i träd behöver inte göra det, såklart. Vi försöker bara se varje barn som en individ och undvika att signalera vissa könsstereotypa förväntningar på barnet, det handlar bara om att låta varje barn utvecklas självständigt, utifrån sin egen särart. Vad bråkar ni om?

Jo, låt mig förklara. För det är inte sant att genuspedagogik bara är detta.

Jag pratade nyligen med en förskollärare som berättade att på hennes förskola, en helt vanlig sydsvensk förskola, ska personalen inte säga ”pojkar” och flickor” utan bara prata om ”barn”. Ingen stor grej, men ett litet, illustrativt symtom. För redan där har man gjort könstillhörighet till något problematiskt.

Det är som att den där personligheten vi ändå antar att barnet har är så fruktansvärt skör att minsta lilla pannrynk från vuxenvärlden kommer att få barnet att duka under och uppträda i enlighet med patriarkatets förväntningar. Lustigt. Barn är ju annars fantastiskt egensinniga, på gott och ont. Åtminstone mina barn agerar rätt sällan i enlighet med mina förväntningar…

När jag växte upp fanns det fortfarande ingen genuspedagogik som kunde skydda barnens personligheter mot förtryckande könsnormer. Och för min del var flickförväntningarna direkt uttalade. Jag hade kjol varje söndag och passade småsyskon långt mer än mina äldre bröder. Ändå ägnade jag stora delar av barndomen åt att brottas och slåss, slänga mig från klippor och hopptorn, leka polis och tjuv eller röda och vita rosen, samt gå in i rollen som sir Lancelot när vi lekte med legoborgar. Jag såg fram emot gymnastiklektionerna och var en stjärna på friidrott.

Jag var ändå inte precis någon pojkflicka. Jag älskade att sitta på mitt rum och pyssla. När jag var åtta år fick jag en docka i naturlig storlek som jag vårdade ömt och oupphörligt i ett helt år, och jag var en passionerad bokmärkssamlare.

Det är möjligt att jag är ett enastående exemplar av en alldeles unikt självständig människotyp, och därför som barn var opåverkad av omgivningens förväntningar. Fast det är troligare att jag inte är unik, och att barn gör ungefär vad de själva vill, så länge ingen direkt hindrar dem och så länge de har något slags rimlig tillgång till lite olika slags aktiviteter.

När blev allt så komplicerat? Varför kunde vi inte nöja oss med att bestämt hävda att en flicka får vara flicka på det sätt som hon vill? Varför måste det ständigt antydas att det är lite problematiskt att hon överhuvudtaget tänker på sig själv som flicka?

Varför läggs det så oerhört mycket tid, energi, forskning och pengar på att kartlägga varje liten nyans i föreställningarna om kön? Varför är det inte minst lika intressant att ta reda på om det faktiskt finns sådana skillnader kopplade till kön som gör att det vore klokt att bemöta pojkar och flickor lite olika? Vad behöver flickor för att rustas bättre så att den psykiska ohälsa som drabbar så många tonårstjejer kan förebyggas? Vad behöver pojkar för att senare klara skolan lika bra som flickorna? Finns det rentav en poäng med att flickor leker med dockor och tränar på det där som sannolikt kommer att prägla deras liv på ett mer påtagligt sätt än pojkarnas?

Det finns så många intressanta frågor, men allt sådant måste offras när det överordnade syftet är att ”göra barn till jämställda framtidsmedborgare”.

Det är detta som är problemet med genuspedagogiken.