När känslor blir politik
Det berättas om Madame de Pompadour att hennes upprördhet över jordbävningen i Lissabon 1755 var så stor att hon avstod från puder en hel vecka. Anekdoten dyker upp i minnet när man betraktar händelseförloppet under hösten 2015. Ingen jordbävning denna gång, ingen naturkatastrof, men väl en kulturkatastrof: desperata människor på flykt i bräcklig farkost, tydligt symboliserad i bilden på ett av offren. Ett drunknat barn på en strand, och bilden väckte känslostormar till liv. En återkommande kommentar var: det kunde ha varit mitt barn. För var och en som sett en treåring sovande på mage var det svårt att inte associera till det egna livet, och till hur orättvist livet är. Att barnets ansikte delvis var dolt förstärkte ytterligare känslan av identifikation: en treårings rundade kind är allmänmänsklig. Som om bilden av en död kropp, och möjligen även identifikation, är nödvändig för att väcka våra känslor inför en mänsklig tragedi som pågår dagligen och stundligen. För att vara så känslodrivna är känslostormarna märkligt fantasilösa.
Såväl opinion som politiskt språk påverkades av bilden, i riktning mot en öppnare migrationspolitik. Den starka känslans fasta grepp visade sig dock inte vara så fast, och inte ens en höst förlöpte innan såväl opinion som politik vänt. Det finns en gräns. Plötsligt utgjordes övertygelsens fasta referenspunkt inte längre av Medkänsla utan av Verklighet, och för känslor fanns inte längre någon plats, åtminstone inte dessa känslor.
Känslostormar är, som benämningen skvallrar om, ingen trygg hamn. Liksom Madame de Pompadours upprördhet visar händelserna i anslutning till bilden på den treårige Alan Kurdi hur flyktiga mänskliga känslor kan vara. Känslostormar är inget nytt, även om de tack vare vår tids tekniska utformning har lättare att få spridning och hämta orkanstyrka i folkmassorna. Idag får vi ta del av hur hög som låg skriker, gråter, mår illa och rentav kräks över tillvarons vedervärdighet, medan 1700-talsmänniskan fick hålla till godo med Madame de Pompadours offentliga känslor, om ens dem. Styrkan i de manifesterade känslorna är dock inte, vare sig igår eller idag, någon garant för deras beständighet.
Den politiker som är förmögen att bemästra känslostormar för sina syften kan dock styra dem så att de inte förflyktigas eller tar en oönskad riktning. En ingående historisk redogörelse för hur detta kan gå till ges i Jens Ljunggrens tankeväckande bok Den uppskjutna vreden. Socialdemokratisk känslopolitik från 1880- till 1980-talet (Nordic Academic Press).
Ljunggren lämnar betecknande nog snabbt de oregerliga vindmetaforerna därhän, och lägger istället in känslorna i ett språkligt paradigm präglat av ändamålsrationalitet och inte så litet Machiavelli. För en skicklig politiker är människors känslor ett kraftfullt symboliskt kapital. Ljunggren tillämpar konsekvent ett ekonomistiskt perspektiv på känslovärlden, med ord som ”känsloresurs”, ”orosreservoar”, ”emotionellt tillskott”, ”orosunderskott” och ”vredesreservoar”. En av slutsatserna är att känslopolitik, på motsvarande sätt som till exempel försvarspolitik eller socialpolitik, kan beskrivas som ett eget politikområde, om än utan lagstiftning och utgiftsområden.
En betydande del i den socialdemokratiska hegemonin vilar enligt Ljunggren på arbetarledarnas hantering av just känslans politikområde. I begynnelsen genom att tillvarata den kraft som låg i arbetarklassens vrede, men så småningom också genom att dämpa och delvis omvandla vredens kraft till känslor av bland annat stolthet, oro och trygghet. Ljunggrens resonemang är intressanta och på många sätt övertygande, rika på träffande iakttagelser och reflektioner. Här finns dock några grundläggande problem.
Ljunggren har höga tankar om politikers förmåga att handla rationellt, inte minst då i förhållande till känslor. Förvisso förekommer det effektivt manövrerande (”känslonavigering”) på många håll. Men sanningen är inte så ensidig som den här ibland framställs. Väldigt mycket pressas in i författarens emotionistiska analysmodell; den kan liknas vid den gyllene hammare som får en snickare att upptäcka spikar överallt. Spikarna utgörs i detta fall av emotionell navigering, erkännandepraktik och erkännanderegimer.
Hur intressanta de sociala konstruktionerna av känslor än må vara, så ligger det även i människans förmåga att stundom beakta faktiska förhållanden. Vad gäller det som författaren kallar Tage Erlanders ”orosimport” blir tolkningen tesdrivande på ett sätt som inte gagnar precisionen i analysen. Att Erlander uttryckte oro för tillståndet i världen behöver inte bara – eller ens alls – ha varit för att forma en viss känsla hos väljare och sympatisörer. Det kan även ha berott på att Erlander faktiskt såg med oro på tillståndet i världen. Och det fanns förvisso saklig grund för detta. Att kalla kriget inte utvecklade sig till ett brinnande krig är något vi kan konstatera med facit i hand, men det kunde givetvis inte Erlander veta när det begav sig. Det gör ordval som ”orosimport” missvisande.
Men även om man ser till det Ljunggren betraktar som folkets känslor finns en hake. Hur skiljer man folkets känslor från folkets tankar? Frågan om detta begreppsliga förhållande kunde med fördel ha uppmärksammats mer i själva analysen. Känslor sätter igång en typ av fysiska processer som är i strid med vårt tänkande, som får oss att rusa åstad utan att tänka längre än till det omedelbara behov som känslan framkallar. Det gör att åtskillnaden mellan känsla och tanke inte är någon liten sak, utan blir avgörande för vår syn på vad som är arbetarrörelsens fundament. Ljunggrens analys utgår från att det handlar om makten över känslan, men för läsaren inställer sig frågan om det i många fall inte lika gärna kan röra sig om makten över tanken. Denna alternativa tolkning borde ha givits större uppmärksamhet. Ljunggren är nyanserad i sina inledande teoretiska resonemang. Men även om det inte är författarens avsikt så blir en konsekvens av analysens ensidiga inriktning mot känslor att det framträder en bild av arbetarrörelsen som en känslostyrd massa.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Trots mina invändningar är det en intressant aspekt på politik som Ljunggren tar upp. Den är relevant även bortom Socialdemokraternas 1900-tal, och parallellerna till vår tids politiska tillstånd är uppenbara. Det vi idag ser av en identitetspolitisk vänsterrörelse som ansätter även Socialdemokraterna känns igen från partiets predikament under 1960- och 70-talen. Då var det ”den nya vreden” som växte fram hos den radikala vänstern – enligt Ljunggren till stor del en ”känslorörelse” – vilken inte godtog bilden av Sverige som en god nation utan tvärtom som medskyldig till en större kolonial ”berättelse” om förtryck. Det blev då Olof Palme, en betydligt mer pragmatisk politiker än vad hans eftermäle ofta gör gällande, som tog på sig den mindre glansfulla rollen att försvara det ”lågmälda tålamodet gentemot de stora gesterna och det omvälvande politiska dramat”. Vem som intar den rollen inom dagens socialdemokrati – och om den ses som behövlig – är mer oklart.
Även den utmaning Socialdemokratin möter från den motsatta sidan kan förstås i skenet av den historia Ljunggren berättar. Sverigedemokraternas bana så här långt kan på många sätt beskrivas som parallell till Socialdemokraternas inledande skede: i båda fallen ett parti med en självförståelse av att man företräder en misskänd, nedtryckt röst, i båda fallen ett parti där den samlade uppdämda vreden i de egna leden ger den nödvändiga kraft som krävs för att trots stort motstånd orka kämpa vidare. Men där också ledningen, när partiet går in i en fas av etablering, kommer att se den vrede som utgör partiets fundament som ett hot mot dess själva existens och därför försöker omforma den egna politiska ambitionen och rörelsen i leden i riktning mot strävan efter trygghet – inte kamp och strid.
Dessa nutida paralleller hinner Ljunggren, fullt begripligt, bara avslutningsvis snudda vid. För det är en annan bok, som liksom denna bör bli skriven och läst.