Kulturalismen är tanken att individer bestäms av sin kultur, att kulturerna bildar stängda, organiska helheter och att individen inte kan lämna sin kultur utan bara kan förverkliga sig inom dess ramar. Kulturalismen hävdar därför också att kulturer har anspråk på särskilda rättigheter och skydd – även om de skulle kränka individens rättigheter.

Dagens kulturalism, i vilken kulturen blir en politisk ideologi, frodas i både vänster- och högerversioner. Vad multikulturalismen beträffar är vänsterkantens versioner förmodligen de mest kända, både i sina radikala, antidemokratiska varianter och de mer demokrativänliga som tänker sig en kompromiss mellan multikulturalism och (social)liberala idéer – men multikulturalismen kan också förekomma i versioner som hör hemma på den yttersta, rabiata högerkanten, till exempel de franska idéerna om ”etnopluralism”, idén att varje kultur har rätt till autonomi på sitt eget territorium. Denna ståndpunkt omsätts i politiska slutsatser som går ut på att invandrare antingen måste låta sig assimileras fullständigt – med allt som hör till, från religion till kokkonst – eller också resa tillbaka till sitt ursprungliga hemland (varvid man låtsas som om det finns ett sådant för alla).

Kulturalismen har en hel rad kategorier gemensamma med nationalismen – ja, i realiteten utgör nationalismen en underart av kulturalismen enligt vilken den enskilda kulturen är statsbärande. Det är därför inte heller överraskande att dagens nationalistiska renässans i den europeiska politiken i stor utsträckning använder sig av kulturalistiskt tankestoff. På den inhemska scenen är Dansk Folkeparti det självklara exemplet genom sitt återupptagande av danska nationalistiska idéer från 1800- och tidigt 1900-tal, men också genom sitt radikala ställningstagande mot upplysningen. Efter Muhammedkrisen har partiet haft ett strategiskt behov av att ansluta sig till försvararna av yttrandefriheten mot de islamistiska angreppen. Och oavsett vad man kan gissa om motiven för denna helomvändning till förmån för en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, så kan man konstatera att denna förändring bara var möjlig genom att partiet döpte om yttrandefriheten till ett ”danskt värde”, som vore den ett påfund i stil med Holger Danske, koloniträdgårdar och saftkräm. Detta är naturligtvis galopperande kulturalistisk historieförfalskning – yttrandefriheten är inte en dansk uppfinning utan något som liberalt och demokratiskt sinnade krafter till priset av stora ansträngningar och kostnader lyckades driva igenom mot det danska enväldet och den danska statskyrkan, innan den till slut kunde formaliseras i junigrundlagen 1849. Yttrandefriheten har naturligtvis sin bakgrund i internationella upplysningsrörelser och är alltså en första klassens importvara.

Ett aktuellt problem i den danska – och även delar av den internationella – politiken är därför att kulturalismen finns på båda sidor av politikens spektrum. På vänsterkanten hör vi det kulturalistiska stridsropet om erkännande av de mest antimoderna och oaptitliga kulturella seder – på högerkanten hör vi stridsropet om danskhet och återuppväckande av den mest antimoderna och oaptitliga danska nationalism. Att dessa två kulturalismer är naturliga fiender, trots att de bygger på samma förljugna begreppsapparat, är inget att förvånas över. Fransk och tysk nationalism var också varandras huvudmotståndare i hundratals år, trots att de oftast utgick från precis samma idéhistoriska arv. Den ena kulturalismen är den andras naturliga fiende, just för att kulturalismer helt naturligt är partikularismer, det vill säga de utpekar var sitt utvalt folk – och alla folk kan ju inte vara lika utvalda. Men denna elakartade och högröstade växelsång mellan kulturalismerna, där vänsterkulturalismens styrka skrämmer många väljare till högerkulturalismen och tvärtom, bör inte förleda någon att tro att vänster- och högerkulturalismen i realiteten är dagens politiska huvudmotsättning. Denna går tvärtom mellan Upplysning och Kulturalism – mellan å ena sidan demokrati, politisk liberalism, individens rättigheter, universalism och upplysning, och å andra sidan det mörka hävdandet av kultur, tradition, autenticitet och ett konservativt erkännande av individens ödesbestämda bindning till kulturen.

Därför finns det två former av kritik av islam, som ofta kan låta besläktade men inte får förväxlas. Den ena kritiserar islam som sådan, för att den är en främmande religion, oförenlig med danskhet och med danska värden och dansk tradition. Detta är den ena kulturalismens kritik av den andra, det är Holger Danske mot Muhammed, det är en mytologisk bestämning i ödeskamp med en annan. Den andra kritiken däremot angriper inte islamismen för att den är odansk, utan för att den är en totalitär politisk ideologi, besläktad med mellankrigstidens europeiska totalitära rörelser. Denna kritik är en upplyst kritik av en politisk rörelse riktad mot det öppna samhället och demokratiska grundprinciper. Denna kritik riktar sig därför inte mot islam som sådan, utan fokuserar i stället på ideologiska, politiska och sociala barriärer som skär av individen från hennes rättigheter. I vilken mån dessa barriärer har sin bakgrund i kulturella, politiska, religiösa eller andra dogmer är i det avseendet irrelevant.

Det finns knappast någon viktigare uppgift i dagens politik och politiska filosofi än att tänka igenom, utveckla och förfina upplysningens universalism och med största möjliga kraft vända sig mot den kulturalism som grasserar på både höger- och vänsterkanten och som vill förslava individen under hennes kultur.

En blick på vänsterkulturalismens kritik av högerkulturalismen ger en föreställning om hur långt vänsterkanten har avlägsnat sig från sin utgångspunkt i upplysningen, och hur lite man egentligen vet om sina politiska motståndare i den kamp som utvecklats de senaste decennierna, där kulturfrågan har kommit upp på dagordningen och efterhand avlöst den tidigare oenigheten om divergerande politiska utopier.

Låt oss se på den uppgift som vänsterkulturalismen står inför, och på de två kulturalismernas ömsesidiga blindhet inför sina inbördes likheter. Egentligen är det anmärkningsvärt att vänsterkulturalismen, sedan man förlorade den politiska makten i Danmark 2001, ännu inte har lyckats få fram en analys av den förmenta motståndare man står inför, Dansk Folkeparti. Det verkar som om man flera år efter sitt nederlag ännu inte har kommit ur fläcken, utan fortfarande grundar sina föreställningar på att motståndaren är ”rasistisk” och att de väljare på högerkanten man har förmått mobilisera antingen är ”rasistiska” eller lider av andra psykologiska defekter, som till exempel det för den politiska kampens syften uppfunna begreppet ”islamofobi”. Den politiska analysens roll tycks på sätt och vis ersatt av en lite slarvig socialpsykologisk diagnostik. Detta tar sig naturligt nog uttryck i att man gång på gång beskyller högerkulturalismen för rasism.

Den syriske filosofen Aziz Al-Azmeh påpekar i sin bok Islams and Modernities att differentialismen, som är en mer generaliserad version av rasismen, har undergått en så kallad ”av-rasialisering”. ”Ras” används inte längre som en giltig legitimering, bara kulturalismens argument återstår. I Danmark uppträder Dansk Folkeparti som ett kulturalistiskt parti vars identitetsbärande ståndpunkter är uttryck för en modern differentialism. Det finns inga politiska krafter som grundar sina ståndpunkter på rasism. En sådan företräds inte längre av någon elit och representeras inte av andra än radikala förlorare utan politisk betydelse.

Men varför förmår vänstern inte diagnostisera kulturalismen hos sin politiska motståndare och sätta in en offensiv mot de ståndpunkter som partiet verkligen står för? Det beror på att man själv låter sig förblindas av samma kultursyn som sin motståndare: man är själv kulturalistisk. Och detta sätter naturligtvis sina gränser för förmågan att analysera motståndarens självförståelse.

Bägge kulturalismerna hyllar kulturernas skillnader och deras skyddade och garanterade identitet. Skillnaden är bara att höger- och vänsterkulturalister driver denna musealisering i olika former: vänsterkulturalisterna driver den i tanken att de olika och åtskilda kulturerna trots allt ska kunna samsas på samma territorium, i samma stat, där det formellt eller informellt upprättas olika jurisdiktioner för individer beroende på vilken kulturell grupp de råkat födas in i. Högerkulturalisterna hävdar samma synsätt på kulturerna, men var och en skall befinna sig på sitt territorium, i var sitt land.

En viktig och ofta förbisedd effekt av kulturalismernas intåg i dagens politik är att sociala grupper som tidigare orienterade sig utifrån intressen nu i ökande omfattning orienterar sig utifrån ”kulturen”. Detta splittrar naturligtvis dessa grupper. Som den brittiske filosofen Brian Barry skriver i Culture and Equality: ”Det mångfaldigande av särintressen som underblåses av multikulturalismen […] stödjer en politik av ’söndra och härska’, som bara kan gagna dem som har mest att vinna på status quo. Det finns inget bättre sätt att avvärja mardrömmen om en samlad politisk aktion från de ekonomiskt förfördelade, som kunde ta sig uttryck i gemensamma krav, än att ställa olika förfördelade grupper mot varandra.”

Kan förfördelade grupper förmås att ägna sig mer åt religion, kultur och identitet, så splittras de och deras fokus förskjuts från verkliga politiska problem. Dagens konstellation i dansk politik, där många förfördelade danskar stödjer den kulturalistiska högern medan invandrare och multikulturalister samlar sig på vänsterkanten, är ett slående exempel på denna effekt och utgör sannolikt en av de strukturella huvudorsakerna till den djupa krisen inom socialdemokratin, vars kärnväljare nu delar upp sig efter kulturalism i stället för efter intresse.

Den fråga som infinner sig är hur länge socialdemokratin och den övriga vänstern har tänkt låta sig ledas av den kulturalistiska förblindelsen?

Det hårda kulturbegreppets intåg inom vänstern, både i Danmark och internationellt, är en av de viktigaste och mest oväntade politiska utvecklingarna de senaste trettio åren. Kulturalismen, även i dess politiska och vänsterorienterade varianter, är naturligtvis äldre än så. När den för första gången artikulerades politiskt som en synnerligen tvivelaktig ideologi på världsscenen, så var det som ett försök från amerikanska antropologer att sätta krokben för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1947. Man ville inte veta av ett hävdande av några som helst universella mänskliga rättigheter – detta skulle undertrycka alla enskilda kulturer. Den västerländska vänstern var vid denna tid emellertid så internationalistisk, i såväl sina kommunistiska som socialdemokratiska och socialliberala varianter, att kulturalismen förblev en underström. Men det som sedan tycks ha hänt är att marxismen, efter sitt långsamma bortdöende som referenspunkt för västerländska partier på vänsterkanten under 1980- och 1990-talet, efterlämnade ett tomrum som kulturalismens djupt konservativa kulturbegrepp kunde smyga sig in i och fylla ut. Det överraskande är emellertid att detta i mycket stor utsträckning skett helt utan sammandrabbningar – trots att kulturalismen på en lång rad punkter är i direkt konflikt med marxismen. Medan marxismen hävdar kulturen som en ytlig nivå ovanpå lagbundna samhällsekonomiska sammanhang, vill kulturalismen tvärtom hävda att ett samhälles ekonomi är avhängig dess kultur och denna kulturs värdesystem, eller åtminstone att ekonomin är oskiljaktig från alla andra kulturella drag i ifrågavarande kultur. På så sätt utgör kulturalismen ett slags antropologisk kontrarevolution som vänder upp och ner på marxismen. Tänk bara på hur man resonerade inom vänstern på 1960- och 1970-talet – då var det ämnen som ekonomi, produktionssätt, klasskamp, sociologi, politiskt styrelseskick och resurser som sågs som avgörande, och det vara ganska sällsynt och perifert som k-ordet dök upp. Nu är det tvärtom, kulturen tar mycket större plats än ekonomi och samhälle – men det har aldrig skett någon stor uppgörelse i vilken den ena modellen bytts ut mot den andra, som man kunde förvänta sig i en vanlig politisk diskussion. Vi har inte fått se förbittrade parter stå och rasa mot varandra på ekonomins respektive kulturens vägnar – övergången mellan motsatserna har kunnat ske i form av en smidig glidning, närmast från ena dagen till nästa, ofta utan att de berörda personerna överhuvudtaget upptäckte vem eller vad som förkroppsligade de två ståndpunkterna. Detta har möjligen att göra med att marxismen och kulturalismen förenas av ett ännu enklare och mer djupgående schema: nämligen det som handlar om en förtryckt grupp mot en mäktig majoritet – där man alltså kan ta politisk ställning för de förra, som det hette på 1970-talets vänsterkant: ”Ett förtryckt folk har alltid rätt”. Detta har man förstått helt bokstavligt, långt bortom gränserna för ett förtryckt folks rätt att bli fria från förtrycket. Folket har också rätt i alla sin kulturs dogmer, oavsett vad dessa må hävda är rätt och sant, så länge dogmerna bara härrör från ett förtryckt folks kultur. Ett rent argument ad hominem. Därmed kunde arbetarklassen bytas ut mot den förtryckta kulturen – även om det innebar att man på samma gång oförmärkt måste byta ut sin emancipatoriska marxism mot en disciplinerande kulturalism, som hävdar uråldriga och förmoderna normer – alltså motsatsen, både filosofiskt och värderingsmässigt, till vad vänstern tidigare stod för.

Den franska journalisten Caroline Fourest presenterar i boken La tentation obscurantiste en intressant hypotes om frammarschen av det vi kallar kulturalism inom vänstern. Hon noterar att två stora identifikationspunkter för den europeiska vänstern efter kriget har varit dels den antitotalitära kampen och dels avkolonisering och antiimperialism. De har länge kunnat samsas utan någon motsättning – men genom islamismens starka framväxt i muslimska länder och bland invandrargrupper delas vänstern upp beroende på vilket av de två ursprungliga strävandena man finner viktigast. Ser man den antitotalitära kampen som det avgörande tenderar man att vända sig mot islamismen som ännu en totalitär rörelse från mellankrigstiden – men ser man i stället den antiimperialistiska kampen som avgörande, tenderar man att stödja islamismen som ett legitimt uppror mot västerländsk imperialism. Genom det senare alternativet öppnas naturligtvis vänstern för kulturalismen.

För den hårda multikulturella vänstern kan detta vara ett dubbelt problem: kultur betyder på en och samma gång för lite och för mycket. Å ena sidan är kulturen av stor betydelse, den skänker människor deras identitet. Å andra sidan hävdas det samtidigt att kulturen inte betyder någonting alls, eftersom det i verkligheten är ekonomiska och sociala förhållanden som är bestämmande – en marxistisk lära som i ligger till grund för den hårda multikulturalismens idé att alla kulturer, hur antidemokratiska och antiliberala de än är, a priori kan samsas i ett och samma samhälle. Denna dubbelhet är naturligtvis en ständig källa till förvirring för den hårda multikulturalismens vänsterflygel. Kulturen är både en absolut oföränderlig källa till djup identitet och samtidigt ett rent ytskikt på allt i samhället som är determinerat av den ekonomiska basen. Bådadera kan naturligtvis inte vara sant.

Begreppet ”islamofobi” blir allt vanligare och används allt oftare för att stigmatisera varje kritik av islamism och de drag i islam som strider mot demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten. Det lanserades av den islamistiska världsorganisationen OIC i dess kamp mot de mänskliga rättigheterna, specifikt yttrandefriheten. Kampanjen mot Jyllands-Postens teckningar och Muhammedkrisen var ett led i organisationens kamp. Ordet ”islamofobi” används alltmer av islamiska organisationer och hårda multikulturalister för att försöka tysta kritik av islamistiska strömningar. Både orimlig och rimlig kritik av olika former av islam avfärdas med att den är uttryck för ”islamofobi” – och jämställs därigenom med rasism, antisemitism, homofobi och liknande företeelser. På så sätt har begreppet kunnat smyga sig in även hos vänstern, där man kan se det användas tillsammans med ”xenofobi” och de nämnda glosorna. För det första har ordet det obehagliga draget att det genom sitt kliniska slutled, ”-fobi”, försöker sjukdomsförklara en kritisk ståndpunkt – ordet är uppenbarligen bildat i analogi med klaustrofobi, agorafobi och andra odiskutabelt kliniska sjukdomar. Men det avgörande problemet med ordet ”islamofobi” är naturligtvis att det här, till skillnad från övriga ord av samma slag, är fråga om en uppsättning ståndpunkter. Rasism, homofobi och så vidare är ord som syftar på ett orimligt avståndstagande från egenskaper hos personer som de inte själva rår för – hudfärg, sexuell läggning och så vidare. Men islam är inte en ras. Islam är en uppsättning ståndpunkter, precis som kristendom, kommunism, liberalism, konservatism, nazism, hinduism och många andra vitt skilda världsåskådningar och religiösa och politiska läror. Islam är därför öppen för debatt och kritik i precis samma mån som alla andra möjliga världsåskådningar är det. Detta förändras inte av att vissa muslimer, bland annat islamister, mycket bestämt menar att deras ståndpunkt har ett särskilt företräde och är upphöjd över vanlig debatt, utveckling och revision. Demokrati går som bekant ut just på att ”dela upp sig efter åskådning” och ”ha en ståndpunkt tills man byter till en annan”, för att nu upprepa ett par danska demokratiska motton. Världsåskådningar är öppna för kontinuerlig kritik och revision – och är man särskilt övertygad i sin tro, till exempel som stalinist eller nyliberal, är man naturligtvis välkommen att i möjligaste mån försöka hålla den rena tron oförändrad. Men man kan inte ålägga andra att bidra till denna strävan genom att avstå från kritik. Och det är detta som ordet ”islamofobi” försöker göra. Här har vänstern ställt sig i islamismens tjänst genom att okritiskt och fogligt anamma termen med dess avsedda manipulerande och disciplinerande effekt. Detta har å andra sidan också bidragit till att förlama vänsterns egen reflektionsförmåga: varje kritik av kulturalismen kan lamslås genom beskyllningen om islamofobi och leda till politisk uteslutning.

Och att termen islamofobi accepteras beror just på hårda kulturbegreppet. Ordet framställer islam som om den vore en ras, som om detta att vara muslim var ett ofrånkomligt öde av samma karaktär som hudfärg, sexuell läggning och liknande, som om det fanns en homo islamicus. Detta kan ordet göra i kraft av det hårda kulturbegreppet, som implicerar just att kultur är öde – att när man väl en gång är medlem av en kultur, så är man determinerad av denna. Och det kan ordet göra i allians med de olika seder och bruk inom islam som försöker göra denna religion till just ett öde – som att maken i ett blandäktenskap under alla förhållanden ska konvertera, att information om andra valmöjligheter undanhålls och framför allt, givetvis, apostasiförbudet: förbudet mot avfall från tron. Avfall bestraffas alltid, antingen med böter, återuppfostran, egendomsberövande och påtvingad skilsmässa, så kallade ”civil död” eller till och med verklig död. Det är därför som ordet ”islamofobi” ger så många en underlig smak i munnen. Ordet förvandlar en religion till ras. Och det möjliggörs av det hårda kulturbegreppet, enligt vilket kulturen är lika omöjlig att undkomma som biologin.

Den offensiv som den intellektuella islamismen lyckats genomföra i bland annat internationella forum och bland stora delar av vänstern och de liberala, vilar på att man kunnat förmå dem att anamma kulturargumentet. Detta innebär att man kan avlegitimera kritiken av sin människorättsfientliga politik. Och detta har man alltså kunnat göra genom det vulgärantropologiska kulturbegreppet, kulturalismen. Detta är så mycket skadligare för den demokratiska diskussionen som det tenderar att avpolitisera företeelser som väsentligen är politiska och därmed öppna för kritik och – kränkningar. Politiska ståndpunkter är med naturnödvändighet partiska: liberalism, konservatism, socialliberalism, socialdemokrati, socialism etcetera är riktade mot varandra – även om man i regel är eniga på en mer grundläggande nivå, när man vänder sig mot fascism, kommunism, islamism och andra totalitära hållningar. Men när en politisk strömning kategoriseras som ”kultur” finns det en anmärkningsvärd tendens att genast freda den och inte längre betrakta den som en partisk och diskutabel synpunkt bland andra, eftersom kulturer enligt detta begrepp är organiska helheter. Därför har kulturer inte bara existensberättigande, anspråk på respekt och beviljande av privilegier – de kan också göra anspråk på beskydd och på att få leva vidare oförändrade. Detta aktualiserades i fallet med Jyllands-Postens karikatyrer, som beskylldes för att kränka en kultur. I vår bok Adskillelsens politik frågar vi bland annat islamister i det multikulturella Malaysia varför man inte utan vidare kan håna och kränka, och hur man i stället bör bära sig åt när man vill behandla ett ämne så som Jyllands-Posten ville göra. En undervisningsdirektör för ett islamiskt universitet förklarar att man först måste fråga den part man vill kritisera innan något kommer i tryck. Jyllands-Posten skulle alltså i det aktuella fallet ha ringt till exempelvis Islamisk Trossamfund (en dansk gren av Muslimska brödraskapet) för att be om lov. Det är värt att notera vilka konsekvenser detta skulle få för den demokratiska diskussionen – härigenom förskjuts utbytet av synpunkter från det offentliga rummet till en sluten överläggning, som nu ska sköta den inbördes förmedlingen av olika uppfattningar. Effekten av detta beskyddande av kulturer blir alltså, i förlängningen, att den öppna offentliga diskussionen stängs, att den borgerliga offentligheten läggs ned.

Ska man följa denna logik får det naturligtvis dramatiska konsekvenser för demokratins förmåga att fungera. Jyllands-Posten karikerade skumma idéer som missbrukade religionen i politikens tjänst, så som det framställdes i Kurt Westergaards berömda teckning av profeten med en bomb i turbanen. Men islamisterna försökte avlegitimera Jyllands-Posten och freda sig själva genom att beskylla tidningen för islamofobi. Gemensamt för islamismen i alla dess olika reformistiska, revolutionära och terroristiska varianter är kravet att samhället ska inrättas efter sharias principer, och när islamismen kategoriseras som ”kultur” kan politisk kritik av den avfärdas som ”islamofobi” eller ”rasism”, eftersom kritiken inte ”respekterar” en ”kultur”. Nazismen försökte något liknande när den framställde sig själv som ett vidareförande av en urgammal, germansk kultur, men den gången var kritikerna mer skarpsynta än dagens vänster när det gällde att genomskåda detta nonsens. Nu kan man höra hur extrema islamistiska strömningar som deobandi, wahhabism, salafism och Muslimska brödraskapet (med dess direkta påverkan från den italienska fascismen och den franske fascisten Alexis Carrel) fredas genom ”kultur”-argumentet: detta är inte politiska program utan i själva verket ”kulturer”, som i och med detta är oangripliga. Men i den mån kulturer ger sig in på det politiska fältet är de precis lika diskutabla och öppna för kritik som alla andra föreningar, grupperingar, partier och strömningar som träder fram med politiska anspråk. Och präster, imamer och klerker av alla slag har inte ett uns mer rätt till respekt än vilken som helst annan person, bara för att de använder sig av religiösa uttryck i sina politiska krav.